lördag 31 december 2011

Håll människovärdet högt!

Under 2011 har det lyfts fram många människoöden och händelser som upprör och bedrövar. Vi ser scenerna svischa förbi i media med bilder från Nordkorea, de svenska journalisterna i Etiopien, mord på ett barn i Ljungby, häktesvakt som blir ihjälslagen av en intern, en norsk, enligt egen utsaga ”riddare som ska rädda vårt grannland från islamiseringen” och dödar över 60 personer inom loppet av ett par timmar. Det finns enpartistater där TV-bilderna från den militära maktdemonstrationen och personkulten nästan känns kusligt löjeväckande och det finns enfrågepartier som tror att om de driver en fråga, den om invandring, ska lösa det svenska samhällets ekonomiska och kulturella problem.

Alla de uppräknade exemplen har i grunden något gemensamt, nämligen brist på – eller avsaknad av – det personligt människovärdiga. Att se på alla människor och tänka att alla har samma värde, samma möjligheter. Att prata om nedlåtande om grupper av människor på ett ironiserande, rasistiskt och nedvärderande sätt vid soffbordet, i bilen, på jobbet eller vid köksbordet – det som kallas köksbordsrasism – är ett tecken på och ett – i ordets rätta bemärkelse – talande sätt att plantera, etablera och konfirmera det fula och för upplysta människor djupt ovärdiga rasistiska tänkesättet.

Att klumpa ihop människor – oavsett vilka eller vilken grupp det än gäller – och sen göra en schematisk sammanfattning av den gruppen i rasistiska termer. Det är kort och gott rasism. Dessa ord och denna attityd förs över till barn och andra just genom samtalen och åsiktdeklarationerna vid köks- och soffbord. Precis som i 30-talets Tyskland där man ville hitta en syndabock för landets problem och valet föll på judarna, så upprepas historien hos oss i vårt ”upplysta samhälle” och många hemmasnickrade ”samhällsproblemlösare” vill återigen hitta den skyldige för det svenska samhällets problem. Allt tror man kan lösas på ett sätt som i överförd betydelse liknar det som hände på Utöya, fast utan k-pist. Ta bort allt det främmande, ta bort alla de som arbetar för mångfald, ta bort de ”skyldiga” så löser sig alla våra problem.

Skrämmande när detta tänkesätt finns runt omkring oss hos vanliga människor. Men jag vet också att det finns människor som vågar och vill stå emot detta och istället vill lyfta människovärdet till rätt nivå, oavsett hudfärg, religion, kön, och härkomst. På det djupt individuella planet kan vi stå för – och överföra till våra barn – värderingen att alla har samma värde, alla är unika, alla ska ha rätt till samma chans.

Håll människovärdet högt! Fastna inte i fällan för att hitta ”en enkel och schablonartad lösning på de demokratiska frågorna” på bekostnad av människovärdighet.

”Hur kan en människa vända sig om för att få se en okänd, ovanlig och exotisk fågel från ett annat land, men vända bort sitt ansikte för att slippa se en okänd människa, bara för att hon eller han kommer från ett annat land”?

fredag 30 december 2011

Leta efter det som är rätt!

I våras avslutade jag en distanskurs på Högskolan i Jönköping som heter Fotografi – visuell kommunikation och en av lärarna där, Göran Segeholm, diskuterar vid ett tillfälle på en av undervisningsfilmerna, om vad som är bra fotografier. Han säger en massa kloka och tänkvärda saker, men en sak fäste jag mig vid på ett speciellt sätt. – Tänk dig att du går omkring på en konst- eller fotoutställning och du gör som alla andra: betraktar tavlorna som hänger på väggarna. Och smaken är som baken, dvs. delad, och en människa ser inte samma sak i ett konstverk eller i ett fotografi som någon annan ser.

Så är det bara. Nu kan man hemfalla åt ett negativt synsätt, alltså börja se det som i mina ögon inte alls är fint eller vackert eller tilltalande i bilden. Och konsekvensen av det blir att jag ratar den ena eller den andra bilden och den kommer inte att tillföra någonting till mitt liv eller tänkande. Man skulle också kunna vända på det – och det är det som är Segeholms poäng – och börja titta efter det som är rätt i bilden, i fotot eller konstverket. Plötsligt öppnar sig en helt annorlunda värld och mer positiv och bejakande hållning och varje bild blir en potentiell källa till överraskningar och nya fräscha infallsvinklar. Han säger: ”leta efter det som är rätt i bilden”! Då lär man sig något nytt hela tiden, man berikas, man öppnar upp för det som förut inte existerade i ens egen tanke tidigare.

Jag bär med mig denna lilla mening och den dyker upp gång på gång i mitt inre: leta efter det som är rätt. Det känns spännande att byta perspektiv både vad gäller bilder, konstverk och inte minst: när det gäller mina medmänniskor. Leta efter det som är rätt hos någon, istället för att leta fel. Kanske läge för ett löfte inför ett nytt levnadsår – alltså inget sånt där lättflyktigt och alltför spontant givet nyårslöfte – utan ett löfte till mig själv att på detta sätt faktiskt få upptäcka nya spännande ting i min omgivning som hade varit omöjliga att upptäcka om jag enbart hade letat efter fel.

Leta efter det som är rätt!



torsdag 29 december 2011

Stammar träden när de viskar?



Det sträcker sig mot höjden. Trädet. Släpper igenom ljuset. Bärkraft. Livskraft. Motståndskraft och mjukhetskraft. Näring utifrån och nedifrån. Stammar som växer inifrån. Grenverk som ger skugga. Grenar för lek och skogens alla fåglar och kryp. Rötter som sträcker sig mot vattnet, grundvattnet, varifrån allt liv kommer. Grenar, stam och kvistar böjer sig lätt i den starka vinden. Reser sig igen och igen till ursprungsläget – uppåt, resligt, trotsigt, stolt, men ändå rätt.

”Vindarna viskar ditt namn”, sjunger samen med indianfrisyren på Melodifestivalarenan; vinden som tar vägen via trädets grenar, viskar lågmält och ibland mäktigt. Viskar om framtid och möjligheter. Viskar om förändring och avslöjar de förändringens vindar som startade igår och dör i morgon. Styv kuling ibland, stormen Gertrud eller  Gudrun eller Lill-Berit kommer på besök, skakar om tillvaron en stund, men sen dör de ut eller bort. Lugnet återvänder. Grenarna och stammen höll. Rötterna fortfarande djupt rotade i myllan. Ger trygghet åt framtiden. ”Det fina med framtiden är att den bara kommer en dag i sänder” står det på min väggkalender. Det får vara så.

Vilken gren är starkast? Den som aldrig böjs för vinden och när påfrestningen är för stor, knäcks rakt av? Eller den mjuka grenen som kan böja sig för motståndets vind utan att fördenskull ge upp den livgivande kontakten med stammen, och efter att stormen lagt sig, resa sig igen? Vilken gren är starkast? Vilken gren vittnar om sund klokhet och klok sundhet? Livet och dess villkor för träden och för oss människor innebär att vi måste böja oss ibland i ödmjukhet, men i det böjda läget hålla fast vid det tidlösa, det eviga, det viktiga. Då håller det. Utan förödmjukelse.

Jag lyssnade på Svenska Akademiens årssammankomst från den 20 december på webbradio igår. Akademiens ordförande (direktör) Horace Engdahl höll inledningstalet - vilket i sin helhet är mycket hör- och läsvärt - och där kommer det en passus om att "Herren håller inte på de högmodiga. Han är, som den gamla svenska högmässotexten sade, nära ”dem som har en ödmjuk och förkrossad ande”. Men det är många år sedan den texten avlägsnades från svenska kyrkor, och man anar varför. Handen på hjärtat: när träffade ni senast någon med en ödmjuk och förkrossad ande?"

Läs hela hans tal här (både roligt och tänkvärt):
http://www.svenskaakademien.se/akademien/sammankomster/hogtidssammankomsten/hogtidssammankomst_2011/tal-av-akademiens-direktor-herr-engdahl

onsdag 28 december 2011

Julens alla karaktärer och arketyper

Alla tider har sina olika personligheter som är mer eller mindre framträdande. Även så julen. Varje jul träder de fram igen, kommer fram ur gömmorna och arkiven och framstår som livs levande. ”Same procedure as last year”. Ja, det finns väl ett undantag: Sveriges television byter julaftonspresentatör varje år nuförtiden. En del tycker det är bra, andra mindre bra. Nåväl, min fantasi satte fart och för mig spelades julens personlighetsgalleri upp inför min inre blick och plötsligt insåg jag att julens olika karaktärer finns i min omgivning och de dyker upp i form av dessa personer på julen:

Tomten i sin verkstad – den generöse (om han får bestämma själv, vill säga). Han är traditionsbunden, men ändå förvånansvärt rörlig på bekostnad av andra (tomtenissar och renar).
Gustav Svensson – ärkekonservatorn. Allting ska vara likadant, doppspadet ska stå på bordet, även om det inte används av någon, Efraim (gipsfiguren) SKA stå i hallen och se fånig ut, det liksom hör till hela julupplevelsen. Inget får ändras, det skulle innebära en mindre/större katastrof…
Benjamin Syrsa – all these memorable moments. Lever i det förflutna, men har ändå en nutida förankring och vill samla alla kring ljuset, stjärnan och sången.
Pluto – han som alltid ställer till det för sig och får skulden för allting.
Kalle Anka – han som verkligen ställer till allting för sig och för alla andra, trött, purken, misslyckad – och allt på en enda gång. En katastrof i ständig rörelse, kan man säga om honom.
Musse Pigg – fixaren som ställer allting till rätta efter Plutos eller Kalle Ankas framfart.
Askungen – representerar den STORA depparedagen. Alla andra har det bra, utom jag. Här sitter jag i mitt elände, min ensamhet, i mitt livs stora fängelsetorn, och tittar ut genom fönstret på hur underbart alla andra har det. I slutändan finns ändå hopp om den stora balen och den urtjusiga balklänningen, bara man inte hade varit så förbankat rädd för möss, så hade allting ordnat sig.

Robin Hood – lever i sitt eget rättvisetänkande. Stjäl från de rika, ger åt de fattiga. Har en egen inre kompass och drivkraft och en massa original runt omkring sig som har tagit till sig hans rättspatos. Skön typ med 4 fingrar på varje hand, men inte tummen mitt i handen. Lever lite sitt eget liv på sitt eget sätt. Undrar hur det gick för honom och Marion?
Tony – the chef. Restaurangägaren med stor integritet och som kör med sin anställde. "Sacramento idioto, jag ska giva dig på moppo…". Älskar hundar och frikadeller, i övrigt ”professionell matlagare”. Jag har dock en känsla av att när det inte passar, då är han inte så lätt att tas med.
Kalle Moreus – årets julvärd i SVT. Rundglad, musikaliskt geni, har gett – tillsammans med Gunde Svan – dalmasen ett ansikte som vi kommer att minnas. Härlig kille, som de flesta nog skulle vilja ha med på julfesten.
Karl-Bertil Jonsson – en Tage-variant på Robin Hood. Genialisk i all sin tecknade enkelhet. Tidlös i sitt budskap. Idealisten ibland oss. Tar ställning till mångas förtret, och tar dessutom konsekvenserna av sitt ställningstagande.
Dvärgen Arger – blir tvär och sur för ingenting. Blir arg för allting. Inget mellanläge liksom.
Dvärgen Blyger – rodnar, blygs för allting. Skäms hela tiden. Inget mellanläge där heller.
Dvärgen Kloker – klok, eftertänksam, förnumstig och vettig. Vet vad han pratar om och vill gärna spela gitarr (på en sträng).  Jag tror också att han gillar att äta.

Tjuren Ferdinand - går sin egen väg, även om han blir drabbad av ett argsint bi emellanåt. Har sin egen passion. Och har sin egen korkek, under vilken han stortrivs med tillvaron. Lugn och fin.

---------------------------------------
Har du träffat på dem i jul? Jag har träffat de flesta av dem i min omgivning (kanske är jag själv någon av dem…). Fråga andra om det.

tisdag 27 december 2011

Alla dessa artister

”De kallar oss artister” heter ett TV-program.  Artistgalor hit och artistgalor dit. Alla vill bli artister: Idol, America got talent, Britain got talent, Ukraina got talent m.fl. tävlingar vittnar också om detta. Alla vill synas, alla vill stå i rampljuset. Alla vill få applåder, bli sedda, uppskattade, lovprisade och omtalade (och rika!). Det ligger nedlagt i oss att få uppskattning. I grunden är det en fråga om att känna sig och vara älskad. Tyvärr känns artistkulten förödande och förytligande på bekostnad av människovärde och människovärdighet. När glamouren och framgångarna har lagt sig, vad återstår då av värdet på en människa, en ”föredetting”? Eller sitter värdet enbart i varumärket? Lady Gaga, Britney Spears, Victoria Beckham, Susan Boyle, Zlatan, Messi, you name them…

På tal om förytligande; Lady Gaga blev för ett tag sen utsedd till årets artist och förra året sjöng hon den oerhört banala och i mitt tycke intetsägande låten där orden Bla bla bla… återkommer likt ett mantra (oerhört djupsinnig och tänkvärd text…). Och det är väl det som ger eko i denna del av ”verkligheten”: det ytliga, det intetsägande, det lättsmälta, det som gör att jag slipper tänka – det ger de verkligt stora inkomsterna och framgångarna.

Men för hur länge? Och vad består i långa loppet? Vari ligger storheten som finns i sant artisteri? Enligt ordboken betyder ordet artist ”konstnär”. Ett konstnärskap. Sant artisteri är det som skapar något som står sig. Frågan är om man alls kan tävla i sant artisteri? Nej.



måndag 26 december 2011

Alla dessa tankar kring julen

Pratade för en tid sen med en vän om denna tid på året och hon upplevde den som den jobbigaste helgen att ta sig igenom p.g.a. en stor personlig förlust. Och just julen är nog den allra svåraste tiden för människor som känner saknad över ett tillstånd som är svunnet, borta, taget ifrån dem… Jag tänker på alla dem idag. Må det kommande året innebära en ljusning, en lättnad, en diskurs med tanke på förlusten, det traumatiska, det sorgliga som hänt.

Hon sa: ”jag kan inte låta bli att fundera…”. Och det är inte underligt, det är inte onormalt, det gör dig inte till en tråkig människa som så gärna vill älta något! Nej, det är att ta sig själv på allvar. ”Cogito ergo sum – jag tänker, alltså finns jag”. Har vår skapare bett oss sluta tänka? NEJ! Tankarna och samtalen om detta är ett arbete, ett sorgearbete som måste få sin fullbordan, nå till vägs ände, tas på allvar, annars kommer det i alla fall förr eller senare, och då i ännu starkare reaktioner.

Vad kan vi som står runt omkring göra? Vara medmänniskor som bryr sig. Våga närma oss, våga vara oss själva, så sårbara som vi är.



söndag 25 december 2011

Alla dessa ostar och chokladpraliner

Så gott att det är jul. Det smakar verkligen gott med risgrynsgröten, sillen, skinkan, ”knäckarna”, senapen, rödbetssalladen, köttbullarna, osten med vörtbröd under, julmusten, revbensspjällen, clementinerna och chokladpralinerna. Allt i en enda skön röra i magen. Barnens tindrande ögon, hundens förundrade blick när den betraktar granen, de vuxnas lite lugna, avslappnade tempo – det är juldagen och det är gott på alla sätt.

Benjamin Syrsa/Walt Disney/Bengt Feldreich och Malena Ernman har låtit sina pipor ljuda i TV, Svensson Svensson har lockat fram till igenkännandets skratt och Stig-Helmer har återigen åkt till Nueva Stockholmo på Kanarieöarna och försökt få fram juice ur planets takknappar. Det känns rätt så skönt att det är jul. Det mesta är sig likt.

When you wish upon a star…[…] all your dreams come true….
http://youtu.be/iQ_W22lnzLQ

God fortsättning på det fina som börjat i ditt liv!



torsdag 22 december 2011

Alla dessa tomtar som tippar och tappar

Midnatt råder, tyst det är i husen, tyst i husen. Alla sova, släckta äro ljusen, äro ljusen. Tipp, tapp, tipp, tapp, tippe tippe tipp tapp, tipp tipp tapp. Tomten är sig lik, jultiden är sig lik, årstiden är sig lite olik (jämfört med de två föregående årens jultid), kulorna är sig lika och granarna. Och grannarna också. En bekant som är lärare har odlat helskägg i höst och när vi stod i kön till julbordets läckerheter för någon kväll sedan, pratade vi om hans tomteliknande skägg och att detta skulle passa väldigt väl ihop med en lämplig och röd tomteluva, hans barnbarn skulle inte kunna säga att det var han som dolde sig bakom skägget. Vad vet jag. Vad många traditioner det finns knutna till julen, så många minnen och känslor sveper förbi den inre scenen. Alla bär vi med oss julkänslor och associationer kring julen, även om den där direkta ”julkänslan” jag hade som barn inte finns längre.

Men tomtarna tippar och tappar fortfarande, julskinkorna kokas och griljeras, paketen slås in, sillen läggs in, chokladkartonger delas ut, granarna pyntas med kulor och ljus, vi sjunger en och annan julsång eller lyssnar åtminstone till dem när de spelas i bakgrunden, julhandeln slår nya rekord, handlarna får klirr i kassorna när vi får mat i kassarna, det mesta är sig likt. Och så sjunger änglarna om fred på jorden och frid i alla hjärtan. De kan inte vara tysta sägs det, de har upptäckt något stort som hänt som överglänser tomtarna, julgröten och rödbetssalladen, julen är speciell. Något stort har hänt.

Lyssna gärna på en ängels sång om stillhet och glädje i jultid. Gärna med hörlurar så att du hör nyanserna och harmonierna. Lyssna och njut i fulla drag. Är det inte vackert? 5 minuter av ljuvliga toner och ord. I jultid.

http://youtu.be/zON_5xDgYy0


onsdag 21 december 2011

Alla dessa dignande julbord

Jultid, julfrid, julhelg, juldag, jullov, julledig, julbord. Det är gott om jul. Julbordet jag minns mest från i år är det i Kristianopel. I lilla Gästis, med plats för si så där ca 50 personer. Stillsam julmusik, trånga dörrhål, inbjudande gammaldags inredning, lågt i taket, inte så dignande julbord med 20 sorters sill eller 17 sorters kött, men få sorter och lagom och framförallt: väldigt vällagat, fint upplagt, fräscht och välsmakande. Kort sagt: perfekt. Och i kombination med interiören och atmosfären var hela arrangemanget väldigt smakfullt enligt min mening. En helhetsupplevelse som dröjer sig kvar i mitt sinne.

Trevliga människor som bjöd på det allra bästa i matväg, trivsamma människor i det sällskap jag var där tillsammans med. Lågmälda samtal om ditt och datt, med smilande och skratt. Och som avslutning: god ris á la malta med saftsås, choklad, godis, kaffe och knäck. Kan det bli bättre?

På vägen hem missade vi de älgarna som stod precis vid vägkanten med bakarna vända mot oss. Tack för det. På tal om julbord och skinka och allt. Den ena grisen frågade sin griskompis: tror du på ett liv efter jul?

Jag känner mig glad för alla dessa julbord (lite synd om grisarna kanske, vilkas tro kom på skam).



söndag 18 december 2011

Alla dessa positiva människor

Har varit på julkonsert idag. Vår kör medverkade och sångare, ledare, trummor, bas och elgitarr var i full aktion. Barn, ungdomar, vuxna och äldre i en salig blandning. Barnkören sjöng också och det var även solosång. Stämningen var så där positiv, familjär och skön som den brukar vara på julkonserter och julfester. Barn har en förmåga att göra tillställningarna väldigt odramatiska och nära.

Själv fick jag så mycket uppmuntran av alla dessa människor både före, under och efter konserten. Kramar och julönskningar och uppskattande ord. Pirkko, Carina, Sara, Johnny, Patrik, Sandra, Lotta, Teo, Åsa, Lisa, Gunnel, Lennart, Lisa, Bertil, och många många fler. Glada ansikten, uppmuntrande ord och blickar, uppskattande kramar, allt i en enda skön ström av vänskap och positivism.

Det finns många positiva människor och idag känner jag att dessa överväger det negativa som mött mig efteråt. Jag väljer glädjen framför det negativa. Skönt att kunna göra ett sådant val.

Tack för alla dessa positiva människor mitt i verkligheten!


lördag 17 december 2011

Diskurs

En diskurs är ett samlingsnamn för de infallsvinklar, sätt att resonera, frågeställningar osv. som tillämpas inom ett visst område.

Sofia Ask (lärare vid Linnéuniversitetet) definierar diskurs som:
”infallsvinklar, sätt att resonera, frågeställningar osv. som tillämpas inom ett visst område”.
Eliasson (i boken Språksociologi, sid. 252-253)  skriver om diskurs:
”Vi tänker oss att det skett en översvämning. En flod stiger och sprider sitt smutsiga vatten över ett stort område. Några människor drunknar. Detta är en verklig händelse. Efter en tid börjar man fundera över händelsen ur andra, mindre personligt känslomässiga perspektiv. Någon funderar och diskuterar det inträffade utifrån meteorologiska aspekter – det regnade ovanligt mycket den perioden – andra resonerar utifrån naturkatastrofperspektivet: detta måste bero på naturförstörelsen och växthuseffekten. Ytterligare några andra anlägger ett religiöst perspektiv och antyder att den här händelsen måste bero på att vi blivit bestraffade av gudarna för vårt dåliga leverne. Då har den här händelsen drabbats av ’diskurs’, dvs. man ser på denna händelse eller fenomenet ’översvämningen av floden’ utifrån flera olika perspektiv och tolkar fenomenet vidare och öppnare än ur det rent personliga perspektivet.”


Han fortsätter med att citera Jörgensen & Phillips (2000): ”Ordet diskurs står för ett bestämt sätt att tala och skriva om och förstå ett visst utsnitt av världen”

Varför citerar jag dessa personer utsagor om ordet Diskurs? Jag menar att det förhållningssätt som deras definitioner lyfter fram är viktiga och värda att resonera lite omkring.  Det finns många områden och fenomen här i livet som skulle behöva drabbas av diskurs. Krig, skilsmässor, barndom, ungdom, ålderdom, livsåskådning, ilska, skuld, och mycket, mycket annat. Detta ämne kommer jag att återkomma till allteftersom jag drabbas av diskurs; nya, vidare perspektiv.

Dubbelhet

Hörde en intervju med Fredrik Lindström på TV där han bl.a. pratade om att vi i Sverige inte får vara nöjda, vi ska alltid se åt ett annat håll för att jaga vidare. Han fortsatte att prata om att vi för det mesta lever en annan gång, dvs. vi lever inte här och nu, utan vi är på väg till helgen, till resan, till det ena eller det andra evenemanget, och därför är vi inte närvarande här och nu. Och gläder oss heller inte över den stund som är just NU. Det är en konstig form av dubbelhet.

Han fick också frågan om vad han är rädd för och han berättade öppet om sina fobier och sin rädsla för trånga ytor (hissar, flygplan), höjdrädsla (stup m.m.) och hans vänner tycker att han är lite krånglig p.g.a. dessa fobier. När han hamnar i dessa lägen beter han sig som ett djur som sitter fast och försöker gnaga av sig benet för att komma loss, ett totalt irrelevant beteende. Å andra sidan är Fredrik Lindström inte alls rädd för att stå på scenen, prata inför folk, tala offentligt osv, sånt som andra är livrädda för och är situationer som de känner sig oerhört obekväma i. Det är också en form av dubbelhet.
Och det så med oss alla. Det finns en dubbelhet, en inkonsekvens i oss alla på olika sätt och på olika områden. En av livets hemligheter och stora upptäckter är att faktiskt konstatera att så här är det för alla, inklusive mig själv, och ändå acceptera det och förlika sig med det. En väldigt befriande upptäckt. Och en ännu mer befriande upplevelse att fullt ut acceptera det.
Du är hel fast du är dubbel!

Välj glädje




Jag närmade mig vägkorsningen och valde närmaste vägen till målet dit jag skulle. Oftast gör vi så, tar snabbaste vägen för att vi vill snabbt komma dit vi ska, oftast är det också det mest praktiska och mest ekonomiska valet att göra. Men jag har upptäckt att alla de gånger jag valt en annan väg, som enligt kartan eller GPS:en inte är den närmaste vägen, har jag upptäckt nya hus, korsning, passager och omgivningar som jag aldrig förut sett. Varje gång jag rört mig utanför det vi ibland kallar ”den räta linjen” eller ”fågelvägen”, har jag upptäckt och upplevt något nytt och annorlunda. Inte alltid något häpnadsväckande eller revolutionerande, men ändå något som gett ett mervärde.

I ca 13 år har jag jobbat med personalutbildning inom IT-området, lärt lärare och annan skolpersonal att använda datorn, dvs. olika programvaror, i undervisningen. Många är självlärda (jag också i många avseenden) och har därför lärt sig att göra vissa saker på datorn och sen gör man alltid så. Man har hittat sin väg kan man säga för att klara det dagliga arbetet och få ut det som jag tänkt mig av datorn eller datorprogrammet. När man har utbildning för dessa personer och lär dem att nå målet på ett annat sätt, genom att göra eller tänka annorlunda, blir det en ”aha-upplevelse” för dem. De upptäcker plötsligt ett annat sätt, en annan väg, att ta sig an problemet eller uppgiften. De upptäcker det kanske allra viktigaste: det finns flera sätt att komma fram till det de önskar och olika vägar och sätt har sina olika fördelar.

Jag tänker att så här är det på många områden i livet. Och ju äldre vi blir, desto enklare är det att välja samma väg och sätt varje gång för att nå ett visst mål (och då pratar jag inte bara om en färdväg med bilen). Tyvärr avtar nyfikenheten med åren för väldigt många. Den inre drivkraften att söka sig vidare, djupare, längre, stannar av. Tragiskt.

Jag känner idag att jag i de vägskäl jag kommer till idag och imorgon skulle jag vilja välja en ny väg, en annorlunda väg, en för mig okänd väg som öppnar upp sådant jag ännu inte sett eller upplevt. Kaj Pollak har skrivit en bok som heter Välj glädjen och den handlar just om detta. Att i livets olika vägskäl och vägkorsningar som vi kommer fram till idag, välja glädjen, och upptäcka att den vägen är framkomlig, den är körbar, den öppnar nya möjligheter.

Sånt är livet


En skön och på flera sätt en underbar och märklig vecka är till ända. Arbete, fritid, innebandy, födelsedag, goda samtal med vänner, vänners paradoxala upplevelser i form av barnbarns födelse ena dagen och begravning ett par dagar senare, känslomässigt kaos…

Människor kommer och går, gråt ena dagen och gapskratt den andra dagen. Inflyttningsfest här och influensa där, inställda möten och kära återseenden. Frågor och svar, självklarheter och nyheter. Allt i en enda salig och ibland osalig röra.

Sånt är livet. Mitt i livet. Att vara människa.

Utsnitt

I fotografiska sammanhang brukar man tala om ett utsnitt. Utsnittet utgörs av det val som fotografen gör när han positionerar sig i relation till sitt motiv. Från sidan, snett bakifrån, framifrån, vad finns runt omkring, vilket kan beskäras bort i efterredigeringen osv. Slutresultatet blir bildens utsnitt. Jag skulle vilja kalla ett utsnitt för ett litet geografiskt avsnitt ur verkligheten.


Ta som exempel bilden på bänken ovan. Den är ett utsnitt ur verkligheten, ett stycke av en större verklighet. Det finns många saker utanför synfältet; bredvid, hitom, bortom, över och under det vi ser. Vi ser just bara detta på bilden. Ett utsnitt av verkligheten som är förevigat. Att göra ett utsnitt är ett sätt för fotografen att styra in betraktaren av bilden åt det håll jag önskar. Att välja just denna del av verkligheten är ju en direkt orsak till att jag väljer bort många andra intressanta eller mindre intressanta ting runt omkring. Ett val. Ett utsnitt.

I det här fallet vill fotografen få dig att fundera över bänken och dess placering vid havet. Vad säger bilden dig? Vilka associationer får du av en sådan bild? Goda eller dåliga minnen vid den här typen av parkbänkar? En skön fika med en god vän, ett gräl, en sommardag med en glass utmed en större väg när du stannat bilen för att rasta en stund? Vad vet jag. På just den här bänken vet vi inte vilka personer som suttit, vilka livsöden som stannat till, vilka sinnesstämningar som ibland befunnit sig här, vi kan bara fundera och kanske gissa litegrann. Soptunnans innehåll kan avslöja en del och spillet på bordet.

Min poäng i detta är att vi var och en lever i ett utsnitt av världen. Vårt lilla avsnitt av tillvaron. Vårt område inom vilket vi rör oss och är till. Vårt lilla universum mitt i vår tid. På något sätt måste vi alla välja vårt utsnitt, vi kan inte vara gränslösa, oändligt öppna för allt hela tiden. Vi måste beskära bilden på ett eller annat sätt. HUR är vårt eget val (för det mesta). Går vi vidare i denna tanke gäller detta även våra medmänniskor när vi möter dem. Det vi möter och ser är endast ett litet utsnitt av deras verklighet, precis som på bilden med bänken. Det finns hur mycket som helst runt omkring, hitom, bortom, under och över det vi ser med blotta ögat. Fascinerande och ibland lite skrämmande att vi ser och vet så lite om andra. Men en stor utmaning att inte fastna vid det allra första intrycket, utan fortsätta lite djupare och upptäcka vad som finns under ytan, eller utanför utsnittet.