”De kallar oss artister” heter ett TV-program. Artistgalor hit och artistgalor dit. Alla vill bli artister: Idol, America got talent, Britain got talent, Ukraina got talent m.fl. tävlingar vittnar också om detta. Alla vill synas, alla vill stå i rampljuset. Alla vill få applåder, bli sedda, uppskattade, lovprisade och omtalade (och rika!). Det ligger nedlagt i oss att få uppskattning. I grunden är det en fråga om att känna sig och vara älskad. Tyvärr känns artistkulten förödande och förytligande på bekostnad av människovärde och människovärdighet. När glamouren och framgångarna har lagt sig, vad återstår då av värdet på en människa, en ”föredetting”? Eller sitter värdet enbart i varumärket? Lady Gaga, Britney Spears, Victoria Beckham, Susan Boyle, Zlatan, Messi, you name them…
På tal om förytligande; Lady Gaga blev för ett tag sen utsedd till årets artist och förra året sjöng hon den oerhört banala och i mitt tycke intetsägande låten där orden Bla bla bla… återkommer likt ett mantra (oerhört djupsinnig och tänkvärd text…). Och det är väl det som ger eko i denna del av ”verkligheten”: det ytliga, det intetsägande, det lättsmälta, det som gör att jag slipper tänka – det ger de verkligt stora inkomsterna och framgångarna.
Men för hur länge? Och vad består i långa loppet? Vari ligger storheten som finns i sant artisteri? Enligt ordboken betyder ordet artist ”konstnär”. Ett konstnärskap. Sant artisteri är det som skapar något som står sig. Frågan är om man alls kan tävla i sant artisteri? Nej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar