lördag 25 februari 2012

Städning är skönt. Eller: allt har sin tid.

Igår infann sig en stor inspiration på jobbet då jag tog mig an de högar och papper med minnesanteckningar, utskrivna mail, kom-ihåg-ark, post-it-lappar som belamrat mitt skrivbord sen april förra året då kaoset tog sin början. Plötsligt upptäckte jag bordsskivan som fanns under alla dessa papper, ett vackert bord i ek tror jag. Och en annan upptäckt gjorde jag också: jag kunde – efter genomläsning – riva itu ca 85 % av alla papper och sammanställa ett fåtal restpunkter som alla dessa papper handlade om. Jag kände mig så nöjd och jag fick överblick på hela livet kändes det som.

Och idag upprepades städningsupplevelsen, nämligen på hemmaplan. Ett antal veckor med hantverkare som gör om och utökar ytan på vårt badrum har härjat fritt inne i huset, under huset och i garaget. Idag var dagen för städning – inte för att bygget är färdigt – men har gått in i en mer ”uppbygglig” fas som – hoppas jag – inte generar så mycket skräp och damm och små tussar av isolering och söndertrampade gipsbitar. Sopning, omorganisation, sortering, körning till soptippen och biltvätt med efterföljande dammsugning efter skräpkörandet – så här efteråt känner jag mig hur nöjd som helst. Jag toppade sen med dammsugning inne i huset som grädde på moset. Hushållsnära tjänster kallas det.

Vad skönt det är med städning. Allt har sin tid. Att ställa till kaos har sin tid, att ställa allt till rätta har sin tid.

Förresten, det där med att allt har sin tid vill jag nog återkomma till på denna plats. Det finns mycket att säga om det.


fredag 24 februari 2012

Bokstaven A

Jag köpte en hyperintressant bok idag på bokrean. Lärda ord för alla heter den och innehåller ett av mina favoritämnen: etymologi (ordens historia). En veritabel guldgruva som jag bara måste få vaska fram guldkorn ur under tråkiga stunder i mitt liv för att känna att orden och själen får vingar igen. Och det skulle inte förvåna mig ett dugg om jag skriver en del här i Tankeverkstaden med hänvisningar dit och associationer från ord som behandlas i boken. Näring för själen. Tankar för huvuvdet och ny förståelse. Crazy? Jo, lite. Men det får vara så. Det underlättar att vara lite crazy sägs det.

Bokstaven A är det första som behandlas i boken. Det kommer från det feniciska ordet alef som betyder oxe. Det avbildades lite lutande och snedvänt så att det liknade ett oxhuvud. Sen tog - som vanligt - grekerna över och gjorde bokstaven till sin med sitt första tecken: alfa.

torsdag 23 februari 2012

Vårkänslor

Idag drabbade mig våren. Och värmen.
Den kom och rocken knäpptes upp
och dragkedjan drogs ner.
Värmen i ett gott samtal över en god maträtt,
värmen vid solväggen på torget.

Värmen i mötet med människor
som tänker och skrattar
som behöver ensamhet precis som jag ibland,
eget livsutrymme, egna tankar, egen reflektion.

Värmen som sprider sig från människa till människa.
Via en blick, ett ord, en gest, en min.
Värmen när någon tar mig i armen och bjuder mig till sitt bord
eller värmen när någon frågar hur min mamma har det.

Värmen när någon uppmuntrar när sången är sjungen
eller seminariet är slut och talandet är över.
Värmen i ett sms med önskan om en skön och solig dag.
Värmen när någon öppnar sig och berättar något ärligt och rakt.

Värmen i att få leva och möta andras glädje, tro, tvivel, frågor,
omtanke, humor och allvar. Det är verkligt liv.

Och jag får uppleva allt detta. Det är stort och rikt.

Idag drabbade mig våren. Och värmen.


98 år gammal eller helt nyfödd

Idag skulle min pappa ha fyllt 98 år om han hade levat. Han föddes samma år som Första Världskriget startade. Han överlevde 2 världskrig kan man säga. Låg i beredskap på Frösön utanför Östersund under det andra kriget under värsta vargavintrarna landet upplevt. Han var 44 år gammal när jag föddes. Jag påmindes om honom i morse när jag såg min kalender: 23 februari och Torsten har namnsdag.

Och just idag föddes ett kronprinsessbarn i Sverige. Vilket sammanträffande. Tyvärr dog min pappa i en bilolycka 1984, tre dagar före sin 70-årsdag. 28 år sen. Vad tiden går. Bilden nedan visar min pappas föräldrahem i Silja by, strax utanför Hudiksvall. En gammal skräddarbostad. Tiden går och ur ett annat perspektiv står tiden still.


måndag 20 februari 2012

Vad är en människa värd? 19 öre?

På bussturen in  till jobbet i morse stod rubrikens text på en reklamskylt som vi åkte förbi. Det var reklam från ett mobiltelefonföretag. Så dumt skrivet, tänkte jag för mig själv. Det hela gick ut på att om man blev kund hos dem så kostar varje samtal eller sms endast 19 öre.

Ärligt talat så känns det som en del företag verkligen lever upp till den människosynen – att en människas kan värderas i ören (inte ens kronor) och att när värderingen är gjord uppgår värdet till 19 öre.  Tele2 – släng dig i väggen. Kommersialismens pris. Kommersialismen som aktör på fåfängans marknad. Skrämmande. Beklämmande.

Människa – sträck på dig! Du är värd mer. Du är unik. Även om du inte är kund hos dem. Du är ovärderlig.



lördag 18 februari 2012

Även en gammal lyktstolpe duger

I full snöyra och halv storm. Den gamla lyktstolpen stod bara där och lyste. Det fina är att den lyser p.g.a sitt innehåll. Så är det med oss också. I den mån vi lyser, så lyser vi p.g.a vårt innehåll.

Även en gammal lyktstolpe lyser. För alla.



fredag 17 februari 2012

Även ett stenansikte fäller tårar ibland

”Endast det öga som gråtit är ett öga som ser”. Var inte rädd för att gråta när du känner att du behöver det. Det lättar. Det är en säkerhetsventil. För en kvinna. För en man. För en tjej. För en kille. Skäms inte för det. Du behöver kunna det om du ska ha förmågan att visa empati mot andra människor. Var dig själv både när du vill skratta och när du behöver gråta. Någon sa: ”man skrattar när glädjen inte får plats i kroppen”, och på samma sätt kan man säga att tårarna kommer när sorgen inte får plats inne i kroppen och själen. Och måste få göra det.



fredag 10 februari 2012

Var ett träd

Jag hörde en gång någon tala om trädkramare. Både om dem som är trädkramare och dem som behöver krama träd. Och om dem som är träd. Talet gällde inte i första hand almarna i Kungsträdgården i Stockholm 1971, vilka kramades av demonstranterna som ville behålla träden i det antal som fanns där. Nej, talaren syftade på vårt behov av en fast punkt i tillvaron. Hon talade om att barn och ungdomar behöver medmänniskor och vuxna som de kan ty sig till, ta sin tillflykt till, ha sin trygghet hos, precis som en som gått vilse ska krama ett träd och hitta en fast punkt i sitt irrande. Och utifrån denna fasta punkt kunna söka sig vidare till kända marker. 

Hon uppmanade oss som lyssnade att själva vara träd som andra kan känna sig trygga hos. En person som någon kan känna tillit till, söka tröst hos, finna skydd hos mot gassande sol eller ihållande regn eller stormbyar. Ett träd som står fast förankrat i Verkligheten. Någon som en annan människa faktiskt fysiskt kan krama om och känna sig trygg hos.

Om du tänker efter – är du ett träd för någon? Jag tror det. Fortsätt med det. Du är viktig.



söndag 5 februari 2012

Tankar om fotografier

Poeten Marie Lundquist har i sin bok Drömmen om verkligheten gett oss tankar om 35 fotografier. Några bilder och texter har berört mig och jag vill gärna dela det vidare till andra.Texten nedan med kursiv stil är Marie Lundquists ord. Om jag ger några kommentarer är dessa skrivna med normal stil. Siffrorna inom parentes är sidnumret i boken.

[…] fotografiens själva väsen[…] Ögonblickets tid som inrymmer både nuet och framtiden, den plats varifrån vi betraktar bilden. De finns inte bara ett nu i den fotografiska bilden, det finns ett lika tydligt efteråt, som är betraktarens. […] (7)


”Att göra sig sådan att poesi uppkommer”, som Bengt Emil Johnson så träffande uttrycker det i en dikt. Är det inte just vad fotografen i sin väntan på det rätta ljuset gör?


För mig har fotografin alltid varit den plats där drömmen och verkligheten stämt möte. (8)


Alla fotografier innehåller ett memento mori – en påminnelse om vår dödlighet. Att ta ett fotografi av en människa är att göra sig delaktig i hennes förgänglighet. (9)


Att reflektera är att kasta tillbaka ljus. (10)


”Cum pane” är latin och betyder ”med bröd”. (jämför ordet kumpan) (37)


”Själens kyrka / Alltings rum” – biblioteket. (75)   […] Hela hennes uppenbarelse signalerar att hon just lyft blicken från boksidan och gått vidare in i sin egen värld. Det är så boken och biblioteket i bästa fall kan fungera – som en autostrada mellan inre och yttre världar. Kanske var det några förflugna ord där på boksidan som satte hennes egna minnen i dallring. (bilden föreställer en kvinna som sitter på ett bibliotek och tänker) (76)


Kenneths bilder ska man inte läsa om. Det går inte heller att skriva om eller till dem. De förstör ord, skrotar alla ansatser till resonemang, tillrättalägganden eller försök till presentation. […] Timo Sundbergs krigsförklaring mot ordet som ackompanjatör till bilden gäller alla bilder av rang. Dessa bilder kommunicerar på andra våglängder, klarar sig på egen hand utan ledsagning. (79) […] Måhända bryts förtrollningen av bokstävernas utpekande sätt att namnge denna gudsförgätna plats, som hämtad ur en stiliserad teaterdekor till en Beckettpjäs. Fotografen säger ingenting, han är tyst. Istället lyfter han in orden i bilden och låter dem sugas upp av skumrasket.  (80)


Look out the window […]  (85) Om fotografier.


[…] I sin bok ”Teckenriket” beskriver Roland Barthes hur han aldrig kunnat fotografera Japan, inte i någon mening. Istället har landet själv bländat honom med otaliga blixtar.  Kanske är denna bländning nödvändig för att tvätta betraktarens öga rent från den invanda västerländska viljan att genomdränka allt med mening. (86) 

Detta påminner mig om Owe Wikströms ord och boktitel: ”Att älska livet mer än dess mening”!


Att loda minnets djup heter ett kapitel. […] Augustinus säger: ”Minnets kraft är oerhörd. Det är en ofantlig, omätbar helgedom. Vem kan loda dess djup?” (114)


I Strömholmsland […] Han såg mig stint i ögonen.  – Det är alltid roligt att få ett ansikte! […] Så kan man uttrycka vad det är som sker när man mötet någon. Man får ett ansikte, man riktar sin blick mot en annan och får något i gengäld – hennes ansikte. […] 


Jag kommer att tänka på en skulptör som jag besökte i hennes ateljé. Den skulptur som min blick hela tiden drogs till var den dolda, den som inte syntes. Ett oformligt lerbylte på sin kavalett, inlindat i många lager fuktig lakansväv. Därunder ett ofärdigt huvud, mitt i sin tillblivelse. Kanske är det så vi alltid borde se varandra, ofärdiga, på väg att bli till, ännu insvepta i den fuktighet som ska få oss att förbli mjuka och formbara. Mottagliga för en annan människas hand. (118)

Jag associerar till den lilla berättelsen om kyrkoförsamlingen på landet som renoverade sin kyrka. I denna kyrka hade de en fin Kristusstaty som många besökare kom för att se. Många brydde sig inte om gudstjänstlivet och körsången i kyrkan, utan man kom dit enbart för att se Kristusbilden. Under renoveringen flyttades saker runt i kyrkan och när allt skulle återställas, hittade man inte statyn. Många letade och man letade länge. Ortspressen skrev om spektaklet med den förlorade Kristusstatyn. En dag långt senare återfann man den. I tidningen löd rubriken:” Kristus hittade man på vinden under en presenning och ett tjockt lager av damm”. Kanske är det så det är i många kyrkor. Det viktigaste är gömt – och bortglömt – under en presenning och ett tjockt lager av damm.

Tack Marie för din bok Drömmen om verkligheten.



lördag 4 februari 2012

I valet och kvalet

Ska jag eller ska jag inte? Gå in alltså. Och köpa semla? Eller inte? Mannens tvekan är en spegelbild av oss andra hur vi ofta har det. Att göra eller inte göra, det är frågan.


onsdag 1 februari 2012

Februari

Ljuset stiger
jag andas in
Luften är kall och klar
jag andas ut

Vinden gör mitt hår fladdrigt

snöflingorna liksom fastnar som mjäll
smälter inte direkt
dröjer sig kvar

Värmen kommer inifrån

trotsar kylan och vinden
delas ut till den som vill ta emot
någon som vill komma nära

Lite hopkurad

lite skyndande genom parken
fotspår i snön
en och annan frusen gråsparv

Vintern kom

våren tog ett steg tillbaka
gav tundrakylan utrymme
gav en anledning till närhet

Människa till människa

tanke till tanke
värme till värme
blick till blick.

Februari.