fredag 27 december 2013

Social immunitet

Man brukar tala om diplomatisk  immunitet. En person kan ha diplomatisk immunitet och kan på det sättet undgå att bli ställd inför rätta.

Här är definitionen och fakta om diplomatisk immunitet:

“Diplomatisk immunitet är en form av immunitet som innebär att vissa personer som officiellt representerar en främmande stat i ett värdland är okränkbara, till exempel en ackrediterad ambassadör. Personer med diplomatisk immunitet bär diplomatpass.

Begreppet exterritorialrätt rör även egendom som tillhör eller upplåtes till en främmande stat i ett värdland, till exempel en ambassad eller enmilitärbas.
En ackrediterad ambassadör kan inte lagföras enligt de straffrättsliga regler som i övrigt gäller i det land där denne är ackrediterad. Med immunitet kan en diplomat exempelvis inte bli lagförd för fortkörning eller felparkering. En person med diplomatisk immunitet som missbrukar sin ställning, eller som av andra skäl inte längre är önskad av värdlandet, utvisas och blir då en persona non grata. Stats- och regeringschefer samt ministrar som besöker ett annat land är också okränkbara likt en ackrediterad ambassadör.

Okränkbarhet gäller också militära farkoster i främmande land, bland annat örlogsfartyg och statsluftfartyg.

Immuniteten gäller i värdlandet. Dock kan personen dömas i sitt hemland, vilket i första hand sker för grövre brott och det är inte så vanligt. Hemlandet kan också upphäva immuniteten vilket dock är mycket ovanligt och endast skett vid grövre brott.” (Wikipedia)

Jag vet inte att jag träffat någon person med diplomatisk immunitet. Däremot har jag träffat människor som har s.k. social immunitet. Det är begrepp som plötsligt stod klart för mig en dag när jag stod och diskade. Kanske har jag läst det någonstans, annars får det väl vara ett nytt begrepp.

Vad jag syftar på är att vissa människor aldrig kan ha fel. Hur de än låter eller vad de än säger eller hur de än handlar, så sitter de ändå kvar på sin höga häst, oberörda av omgivningens kritik eller ifrågasättande. Även om de - mot förmodan (!) - någon gång skulle ha fel, spelar det ingen roll. De är ändå på tronen, de har ändå rätt (på något konstigt sätt), de kan inte medge ett fel, en snedsteg, ett slarv, en feltanke, en miss, en tankebläcka - ingenting kan rubba dem, hur fel de än har, de har ändå rätt i slutändan! De har någon sorts social immunitet. De är immuna och självpåtaget helt suveräna. En inre suveränitet som gör dem osårbara. Att de skulle krypa till korset eller be ursäkt finns inte på kartan. No way.

Har du träffat på dem? Är du sådan? Är jag en sådan? Det är svårt att se på sig själv som andra ser på en. Den senaste tiden har jag pratat med olika personer och de har berättat om andra som verkligen uppträder som om de har social immunitet, de är oantastliga och ouppnåeliga, hur slarviga, hur hafsiga och hur mycket de än missar och hur många tomma ord och tomma löften de än ger, så har de - på något underligt vis - ändå rätt. Jag har själv tre barn och i vissa åldrar kan man känna just denna tendens i tonåringarnas världsbild och agerande och pratande. Och det är en sak, det tillhör utvecklingen under puberteten och tonåren. Men att känna det från vuxna, det skapar viss frustration, ilska ibland, uppgivenhet ibland, undran ibland. Aldrig förundran. Typen av reaktion beror på i vilken sorts relation man har till vederbörande. Och dessa människor finns runt omkring oss. Kön, yrke eller ålder spelar ingen roll tycks det.

Jag tänker vidare på personer som inte har denna sociala immunitet, utan de är sådana att de får skuld- eller skamkänslor få fort det är något. De tar på sig skuld så fort de kommer åt. De känner skam, och tänker in denna faktor gång på gång: “jag har nog gjort något fel?” eller “vad har jag nu sagt eller gjort?”.

Kan barndomens olika stämningar och upplevelser spela in här? Att man lärt sig att ta på sig skuld? Kan uppfostran eller miljö eller genetiska betingelser spela in och förstärkas av ens barndom? Jag är helt övertygad om detta. Och det kan ta en hel livstid att jobba med saken. De flesta kanske bara accepterar “att de är som de är”, och kan inte tänka tanken att man kan förändras på insidan. Därför fortsätter mönstret livet igenom.

torsdag 26 december 2013

Annandag Jul

Dagen gryr och sidensvansarna flyger
än hit, än dit och ger ifrån sig sitt "sirrande" ljud.

Det är juletid och det  råder julefrid i huset.
Alla sover, förutom skrivaren. Överallt sovs det.

Amaryllis och gran, julstjärnor och julstakar
och batteridrivna vita granar och kyrka lyser.

Ute ligger frosten, glömt är gårdagens regn på självaste juldagen. Idag är en ny dag. Ny skinka ska ätas och några sillbitar ska slinka ner.

Talgbollarna svänger i vinden och av sina besökare
och grannens barn och barnbarn rör sig mellan huset och bilen med extrapaketet med Pampers blöjor.

Anledningarna till glädje är många.
Anledningar till frågor finns också.

Det inre är mötesplatsen för alla dessa intryck, uttryck,
minnen, hemlängtan, saknad, glädje, ljud, tankar,
reflektioner och påtagliga känslor.

Det inre rummet finns, liksom bredvid hela tiden, parallellt,
och gör sig påmint gång på gång. 
Ibland ekar det tomt, ibland är det gitarrmusik och sång
som studsar mellan väggar och tak.

Idag ska många skynda sig till mellandagsrean.
Det är en upplevelse jag inte åstundar.
Jag sitter hellre här, under min korkek 
(eller är det en vanlig björk?) och 
luktar på en ickedoftande amaryllis.

Dagen gryr.

måndag 23 december 2013

Önskar dig en riktigt god jul!

Några små - en del kloka, andra småroliga - ord om julen...

"I jultider har man tid till att ha tid.

Julen är en tid då du får hemlängtan, även när du är hemma.

Under julen blir många kyrkobesökare förnärmade över att prästen inte kommer ihåg dem från föregående jul.

Varför är julen som en dag på kontoret? Du gör allt jobb och den feta mannen i rock får all ära.

Jultomten har rätt: Hälsa endast på folk en gång om året.

En gång köpte jag ett par batterier till mina barn i julklapp, med en lapp som sade, "Leksaker ingår ej".

Julen är över när man har lyckats att få ut alla knappnålar ur julklappsskjortan.

Glöm aldrig att om julen inte finns i ditt hjärta så kommer du heller inte finna den under granen."

söndag 22 december 2013

God Jul!

Julen står för dörren. Dan före dan före dopparedan är det idag. Väderleken utanför fönstret ger mig ingen anledning att tro att vi är mitt i vinterns kyla eller i vintersolståndets tidevarv. Det är som om det vore oktober eller möjligen mars. För  mig och för många andra är julen en tid av ledighet och möjlighet till ett lugnare tempo, med lite tid för reflektion, läsning, och även samvaro med dem vi bryr oss om.

Ordet julen tänker jag på och skriver så här:

J står för jordnära. Det står i evangelierna att Gud blev människa för att kunna förstå oss och pröva våra livsvillkor. Skönt att han inte är ljusår borta. Han prövade allt. Han prövades i allt. Han bestod provet. Precis som Gud blev kött och blod, behöver alla våra goda tankar och ambitioner också bli kött och blod för att betyda något för någon annan.

U står för U-sväng. Julen kan innebära nya val och ny inriktning i livet. Det inte julskinkan, julgodiset, julgranen eller julsångerna kan göra, kan ett inre beslut åstadkomma.Även om det i trafiken ibland finns en förbudsskylt och yttre omständigheter som talar om risker med en u-sväng, har jag ändå erfarit att den är nödvändig att göra ändå. För att hitta rätt igen. För att nå målet. Det är så på livets väg också. Trots andras tyckanden måste vi följa hjärtats röst.

L står för ljus. Är det något som julen handlar om och inramas av, så är det ljus. Både levande ljus som brinner p.g.a veke och stearin, men det handlar även om oss människor och att vi kan tända hoppets ljus hos varandra.

E står för evig. Julen är en av de här upplevelserna som vi alla kan intyga alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Allt i våra liv kan på något eller några sätt berättas utifrån julens händelser och upplevelser. Är det något man minns under livet - på gott eller ont - är det händelser kring julens olika dagar och skeenden.

N står för nu. Det är en ny jul i år. Som på många sätt kanske kommer likna tidigare års jular, men precis som naturens uppvaknande varje vår, är julen också - trots det återkommande - ändå ny. Den bjuder oss en ny chans att uppleva, att känna, att minnas, att skratta, att äta, att dansa, att öppna paket, att ge och att få. Nya tillfällen som är unika just för i år.

Jag önskar alla en god jul! ¡Feliz Navidad! Merry Christmas! Frohe Weihnachten! Hyvää Joulua!
С Рождеством! สุขสันต์วันคริสต์มาส! Glædelig jul! 聖誕快樂!Gleðileg jól!


onsdag 18 december 2013

Midnatt råder, tyst det är i husen

Tipp tapp, tipp tapp, tippe tippe tipp tapp, tipp, tipp, tapp.

De små orden och ljuden påminns jag om idag när jag sitter på en mörklagd buss på väg till stan. De enstaka husen har endast någon adventsstjärna och adventsstake tända. Det var tyst i mitt eget hus och det är tyst på gatorna och tyst i bussen. De flesta verkar vara trötta, loja och vilja sitta i fred och slött titta ut i mörkret utanför. Det är inte midnatt, men mörkret och tystnaden känns ändå midnatt.

Trafiken och gatubelysningen tilltar ju närmare stan jag kommer. Tempot höjs, lampor har tänts, människor släntrar inte längre, utan har full speed med jobbet i sikte längre fram. Jag brukar komma först till jobbet, och det beror helt enkelt på avgångstiden för min buss, inte på att jag är så extremt punktlig.

Om en vecka är det juldagen. Helt knäppt att tänka på. Ett helt år ytterligare har gått sen sist. Hur fort går det egentligen? Det är en svår fråga att svara enkelt på. Jag undviker den i fortsättningen. Eller i alla fall, tänker jag inte mer på den för tillfället. "Allting är i betraktarens ögon" brukar man säga. Och det gäller det här med tidens hastighet också. Egentligen går ju tiden lika fort hela tiden, det är bara min och andras upplevelse  av den som varierar.

Vi går snart in för landning i julledighet och sköna  sovmornar. Vad skönt det ska bli att under ett par, tre veckor, slippa stiga upp för att nästa halvtimme vara tvungen att hasta iväg till en mörklagd buss. Bara få softa, släntra och äta frukost med gott om tid på sig. Och dricka kaffe med mjölk. Och få göra det tyst om man vill. Det är skönt. Jag har märkt att jag ganska ofta behöver tystnad.

Tyst det är i husen.

tisdag 17 december 2013

Händelser vid vatten och i advent

De sex skidåkarna åker i rasande tempo fram på sitt tävlingsspår i sprinttävlingen i Davos. TV-bilderna är perfekta och solskenet från platsen når ända till min soffplats i ett disigt Blekinge. Levande värmeljus fladdrar stilla innanför det röda glaset på soffbordet och kaffekoppen vittnar om frukoststunden framför TV:n. En röd löpare pryder bordet och adventsstaken i fönstret ihop med de röda kulorna ovanför (med små ledlampor inuti) ger rummet en jullik inramning. Utanför fönstret märker jag att vinden och småregnandet gör sina tappra försök till att göra den här dagen riktigt tråkig och grå. Träden vajar bleka och bladlösa i vinden och det finns inte mycket som påminner om ljusare, varmare eller trivsammare tider. Gråheten är total utanför fönstret.

Det som denna dag ger utblickar är Kerstin Ekman och hennes bok Händelser vid vatten. Hon är en mästare bl.a. när det gäller miljöskildringar och när man läser boken så är man verkligen på plats vid Lobberån och Svartvattnet. Man kan känna doften och värmen den där midsommarhelgen i byn. Man kan känna hur det svider i skinner på Mia när hon springer i högt gräs och får några bett av insekterna som fanns på stråna. Nässlorna borta vid bron är så påtagligt närvarande i hennes framställning och man känner doften av sprit och hembränt hos ungdomarna vid den lilla butiken.

Jag beundrar förmågan att skildra miljöer och människor på det sätt som Kerstin Ekman gör. Den iakttagelseförmågan är som ett ögonblicksfoto som finns inom henne och hon finner de rätta orden att förmedlar bilden till oss läsare. Och rubriken på boken: Händelser vid vatten tilltalar och lockar. Den gör mig så nyfiken att börja läsa. Och fortsätta. Just rubriken har drabbat mig ända sen första gången jag hörde om den. Massor med associationer finns inom mig- det finns åtminstone 5 olika bilder som rubriken Händelser vid vatten ger mig och som jag gärna skulle vilja skildra, antingen i skrift eller tal. Det kommer, var så säker.

söndag 15 december 2013

Härlig stämning

Denna helg medverkar vår kör i tre julkonserter. Igår kl. 16 och 19 och idag kl. 17. En härlig stämning och
en skön blandning både av stilar, texter, tempo, medverkande och komp.

Gamla och unga medverkande, orkester med både fioler, trumpeter och cello, stilla musik och världens ös, inramat av ljud-, ljus-, rök- och färgarrangemang som känns helproffsigt och hellyckat. O helga natt, A king is coming to town, Mary did you know, Hosanna, Härlig är jorden, Happy birthday Jesus, Light a candle, Vi tänder ett ljus i advent m.fl. Du ser låtarna till höger.

Jag kan säga att körkänslan verkligen lyfter. Efter en stressig arbetsdag kan en körövning faktiskt lyfta till ny energi och ny glädje.

Jag utmanar dig att kanske testa i vår?! Roligt och kravlöst och en påtaglig energigivare.




tisdag 10 december 2013

Pisa

I vilken riktning är den svenska skolan på väg? Och vad ligger bakom larmrapporten om våra 15-åriga skolelevers alarmerande och dåliga resultat? Journalisten och författaren Maciej Zaremba, skribent på DN, ropar högt och har ett tydligt budskap om varför det ser ut som det gör idag. Varför sjunker 15-åringarnas kunskaper i matematik, naturkunskap och läsförståelse? Läs hans tankeväckande artikel:

>>http://www.dn.se/nyheter/sverige/maciej-zaremba-hur-kunde-sverige-utarma-sin-lararkar/

Pisa är förkortning för: Programme for International Student Assessment


lördag 7 december 2013

Get me through december

Alison Krauss sjunger den vackra låten med detta namn och i morgon framför vi den med bandet On the Road. Den handlar nog inte egentligen om december, utan om tuffa tider då vi har svårt att se hur eller var vägen går. Man blir uppmuntrad och styrkt av att läsa texten och att lyssna på låten. Känner du för det, so be my guest.

Här är länken: http://youtu.be/qcWN6gmDKT0

Här är texten:


How pale is the sky that brings forth the rain
As the changing of seasons prepares me again
For the long bitter nights and the wild winter's day
My heart has grown cold, my love stored away
My heart has grown cold, my love stored away

I've been to the mountain, left my tracks in the snow
Where souls have been lost and the walking wounded go
I've taken the pain, no girl should endure
But faith can move mountains of that I am sure
Faith can move mountains of that I am sure

Just get me through December
A promise I'll remember
Get me through December
So I can start again

No divine purpose brings freedom from sin
And peace is a gift that must come from within
And I've looked for the love that will bring me to rest
Feeding this hunger beating strong in my chest
Feeding this hunger beating strong in my chest

Just get me through December
Promise I'll remember
Get me through December
So I can start again

I've been to the mountain, left my tracks in the snow
Where souls have been lost and the walking wounded go
I've taken the pain no girl should endure
Faith can move mountains of that I am sure
But faith can move mountains of that I am sure

Get me through December
A promise I'll remember
Get me through December
So I can start again

(SONGWRITERS SAMPSON, GORDIE/LAVERY, FRED)

onsdag 4 december 2013

Men at lunch

Historiens kanske mest kända bild där 11 män sitter 250 meter upp i luften på en balk och äter sin lunch vid bygget av Rockefeller Center i New York, är en verklig klassiker. Bilden är tagen 1932 under värsta ekonomiska depressionen i USA:s historia och den talar om den framtidstro och trygghet många ändå kunna känna i "löfteslandet" USA. Men är bilden verklig eller fejk? Det är frågan.... Läs mera genom att klicka på länkarna:

http://www.svtplay.se/video/1633483/lunch-250-meter-ovanfor-manhattan
http://hn.se/nyheter/falkenberg/1.1895088-hogt-over-new-york-satt-okome-grabbarna

Att bilden verkligen är autentisk är jag glad för. 5:e och 6:e mannen från vänster är visst svenskar! Det finns ytterligare en dimension i bilden som betyder väldigt mycket för mig och har gjort det sen första gången jag såg den. Jag återkommer gång på gång till den. Därför har jag den också på väggen som förstoring i min skrivarhörna hemma. Bilden ingjuter mod, hopp och trygghet. Snacka om att vissa bilder har "det där" som gör att man inte släpper bilden inom sig fast man har slutat titta på den eller blundar.


tisdag 3 december 2013

Inuti finns det

Vintern har kommit och därmed fick jag leta upp min Everest vind- och skidjacka som köptes till ett bra pris lagom till en Åreresa. Helt vindtät och med hög krage som kan fällas upp så att den nästan når öronen.  Den är kanonbra. Det känns verkligen som kvalitet. Det finns fickor över- och även under allt; på framsidan, insidan och på armarna. Det finns reflextext och extra långt innanfoder så att fodret på ärmarna kan man dra ut så att tummen kan föras in i ett särskilt tumgrepp, och på så vis ska man kunna undvika att  få in snö (?) i ärmen, fodret sluter tätt ända ner till tummarna. Det finns dragsnören lite överallt också så att jackan kan bli tajt och slimmad och inte släppa in någon vind alls. Super.

Det allra häftigaste är dock det som inte syns, varken på utsidan eller insidan. Det är insytt något som förkortas ADV och det sägs att det är en komponent som finns i plagget och som kan svara mot signaler som skickas ut t.ex. av räddningspersonal på fjället ifall jag har hamnat under snön efter en snölavin. Det är inget som syns, men det finns där ändå. Jag kom också på att den ficka som är på vänster arm, långt ner mot handleden är ett utmärkt ställe att förvara mitt busskort i (tror att det är ämnat för liftkortet i fjällen) och när jag i morse klev ombord på bussen, höll jag bara armen emot betalningsplattan och den pep som den skulle, chauffören var nöjd och jag gick till min plats. Det som avgjorde fanns där osynligt. Det viktigaste fanns dolt under tyget. Det allra viktigaste är osynligt för blotta ögat.

Det blev en liten tanke denna morgon.  En tanke som dröjer sig kvar. "Det avgöranden är dolt, det viktigaste finns under ytan, det som ger möjlighet att färdas vidare syns inte". Det som svarar mot Räddarens signaler finns på insidan i oss. De sinnen som kan uppfatta räddningssignalerna finns inne i oss från början av vår existens. Alla har det. Alla har förutsättningen att uppfatta osynliga signaler som skickas ut, i viken belägenhet vi än befinner oss. Intressant ord förresten: Everest. Vi kan uppfatta signaler om Ever rest.

Inuti finns det.



söndag 1 december 2013

Inför vintern

Inför vintern står man på något sätt alltid oförberedd. Man får liksom se hur det blir. Blir det en väldigt kall vinter? Blir det mycket snö? Kommer sidensvansarna att besöka oss - och domherren? Blir vintern långdragen eller kommer snödropparna i februari månad? Den som lever får se. Och det är egentligen likadant med livet i övrigt, jag vet ingenting om morgondagen, så jag beslutar mig idag också för att leva just: idag. Just här och nu. Härvarande och närvarande. Tack för en ny dag!


måndag 25 november 2013

Kärringen mot strömmen

Kärringen mot strömmen är en person som alltid gör tvärtemot andras vilja. En känd anekdot från 1200-talet berättar om en kvinna som vid en trädgårdsbjudning flyttade längre och längre från fikabordet och varje gång hennes man sa åt henne att flytta närmare, flyttade hon bort stolen ytterligare en bit från bordet till makens förtret. Till slut bar det sig inte bättre, utan hon flyttade stolen så långt bort så att hon föll ner - med stol och allt - i ån som flöt strax utanför tomtgränsen. Kvinnan försvann i vattnet och ingen såg henne. 

Många av gästerna hjälpte till i sökandet efter kvinnan och de flesta letade nedströms i ån. Hennes man däremot, letade uppströms och när de frågade honom varför han gjorde det, svarade han: hon har i hela sitt liv gjort tvärtom mot alla andra, varför skulle hon inte gå mot strömmen efter detta livet? Och mycket riktigt, man fann kvinnans kropp en bit uppströms i ån. Makens antagande visade sig stämma. 

Denna skröna är hämtad ur: antologin Bevingat som behandlar kända ord, bildspråk och uttryck.
Boken är sammanställd av Hellsing, Hellquist och Hallengren (Bonniers förlag, 2000).
Bilden är tagen vid Nättrabyån i närheten av Björkeryd.

söndag 24 november 2013

fredag 22 november 2013

torsdag 21 november 2013

En riktig gris

Denna vackra gris finns i World Trade Center, Stockholm. Fin va?! Med stövlar och allt.

söndag 17 november 2013

Vindskivor är bra att ha

När stormen Gudrun härjade som värst för några år sen såg jag något intressant och lite skrämmande. På vägen till jobbet åker jag förbi en bondgård där det finns en jättelada med plåttak ett stenkast från E22. Jag hade många gånger åkt förbi där och tittat förstrött på ladan och dess stora tak. Det jag hade lagt märke till - så där i förbigående liksom - det var att den stora ladan saknade vindskivor. Ni vet en sån där bräda som sitter på gaveln på hus och som har till uppgift att förhindra vindbyar och regnväder att leta sig in under plåttak eller taktegel. 

På måndagen efter Gudruns framfart satt jag i godan ro i min morgonbuss och närmade mig ladan. Och lika förstrött som vanligt blickade jag åt höger för att - trodde jag - inte tänka närmare på hur ladan såg ut. Men döm om min förvåning när bussen är mitt för ladan, så ser jag: hela det stora plåttaket (säkert minst 20 x 40 meter stort) hade blåst bort från ladan och låg på åkern intill. Hela taket! Det såg lite skrämmande ut. Jag tänkte på vilken enorm kraft det måste ha varit som kom in under taket i det lilla utrymme som finns mellan takets läkt och asfaltspapp till där själva plåtskivan börjar! Det är fråga om några ynka centimetrar. In i detta utrymme har så Gudrun behagat ta sig in vid ett och samma tillfälle och i ett väldigt ryck, slitit av alla spikar eller skruvar som hållit taket på plats i flera år, lyft alltsammans och burit iväg det ut på åkern.

Alla i bussen tryckte näsorna mot rutan och ingen trodde att det vi såg var sant. Hur var det möjligt? Det såg och var helt absurt. Lyckligtvis har jag inte hört att någon människa eller något djur kom till skada, men ändå. Och runt omkring denna stora lada finns det gott om hus som har taktegel eller plåttak, men dessa tak låg på rätt plats. De hade vindskivor!

Det var då jag verkligen fattade - genom denna plåtillustration från verkligheten - hur viktiga vindskivor är och vad de är bra för och vad de förhindrar.

Jag tänkte vidare på saken och händelsen fick nytt liv i mina tankar nu när den senaste stormen, sötnosen Simone, visade upp sitt rätta ansikte. Det är viktigt med vindskivor. Och det är det i våra egna liv också. Viktigt att ha vindskivor. Alltså sådant i livet som håller stånd och skyddar mot de kraftiga vindbyar och oväder som kan drabba oss människor.

Vad dessa vindskivor har för namn är svårt för mig att säga till någon annan, det är en ytterligt personlig fråga. För mig är det vänner, läsning av goda böcker som ger verktyg i tanken att möta olika upplevelser, det kan vara att skriva om saken, det kan vara att prata med den Osynlige, ibland att gräla på honom eller i alla fall att säga till Honom att jag inte fattar varför detta sker. Att få ha trygga punkter i tillvaron, sånt som är fast och beständigt och inte ändrar sig lika fort som Eurosports TV-tablå - det är tillvarons vindskivor för mig.

lördag 16 november 2013

Alexandra, fotolagen och bildlärare


Alexandras Rapaports glada ansikte möter mig på omslaget till tidskriften på X2000 från Stockholm.  Intervjun i tidningen handlar om hennes framgångsrika skådespelarkarriär från 1990-talet och framåt. Hon framstår som en tuff, rättfram brud med skinn på näsan. Artikeln på det litet glättiga pappret visar både den och andra sidor i hennes liv. Som mamma känner hon nu - vid 41 års ålder - en oro för sina barn och deras framtid, att hon inte ska lyckas som mamma och som skådis. Att kreativiteten ska försvinna från hennes liv. Den vackra ytan gömmer många tankar och funderingar och en hel del har hon fått ändra på under resans gång.

Jag har varit uppe i DN-skrapan i Stockholm på kurs om nya fotolagen och det gav en del svar på frågor jag haft om det upphovsrättsliga, det som gäller personlig integritet, det som handlar om samtycke till fotografering och reklamanvändande av bilder. TT:s bildchef berättade också om hur de (Tidningarnas telegrambyrå) jobbar professionellt om bilder och bildflöden ut till olika kunder. Ca 12.000 bilder går igenom deras system varje dygn! Han och juristen pratade mycket om den nya fotolagen som mest handlar om kränkande fotografering (ni vet, efter de omtalade smygfotograferingarna i duschutrymmen etc. i hyresfastigheter...) och lagtexten säger: 

»Den som olovligen med tekniskt hjälpmedel i hemlighet tar upp bild av någon som befinner sig inomhus i en bostad eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller ett annat liknande utrymme, döms för kränkande fotografering till böter eller fängelse i högst två år.
Till ansvar ska det inte dömas om gärningen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig. Första stycket gäller inte den som med tekniskt hjälpmedel tar upp bild av någon som ett led i en myndighets verksamhet.«

-----------------

Läs artikel om den nya fotolagen, tolkad till vardagsspråk som t.o.m. jag förstår och dessutom flera praktiska exempel på lagens tillämpning:

http://www.kamerabild.se/fotoskolor/vi-f-rklarar/kr-nkande-fotografering-s-undviker-du-att-bli-en-kriminell-fotograf

Läs mer om vad TT:s bildchef säger om den nya lagen:
http://publish.tt-gruppen.com/2013/06/03/nya-fotolagen/

Slutligen denna skrivarstund vill jag bara kommentera behandlingen av min avslutande inlämningsuppgift som jag lämnat in på Umeå universitets lärplattform Moodle. Jag framförde några synpunkter på bedömningen jag fick på min näst sista uppgift och fick ett märkligt svar från en av handledarna. Uppgiften gick ut på att jag skulle skicka in 2 slutna bilder och 2 öppna bilder, och jag tyckte att bedömningen på en av mina öppna bilder inte var rimlig. Visserligen fick jag godkänt på uppgiften, men blev lite styvmoderligt behandlad av bildläraren.

Och när jag fick svar på min protestskrivning, så fick jag ett svar om en bild som frågan inte alls gällde! Jag påtalade detta och fick en liten ursäkt för misstaget, men resten av svaret var ändå en klapp, inte på axeln, utan kändes mera som en klapp uppe på huvudet, ungefär som Benny Hill brukade klappa den äldre, lille farbrorn han alltid hade i släptåg. Hon - dvs. bildläraren - hade ett klart uttalat behov av att igen sätta sig på höga hästar. Dåligt, anser jag.

Sånt är livet ibland. Det finns höga hästar. Och en del sitter på dem. Måtte de inte falla ner. Alexandra Rapaport har i alla fall blivit mer ödmjuk. Hon klev ner självmant.

måndag 11 november 2013

Världsarvet Karlskrona i bilder.... (5)

Stumholmen och Jarramas

Att se fram emot

Denna dag finns det mycket att se fram emot. En ny dag, helt oskriven - som ett vitt ark med än så länge inget ritat, skrivet eller målat. Ett stilla hav som inväntar vintern och vasstrån och gräs droppar av fukt efter att frosten smält. Idag väntar olika möten med olika personer, både i jobbet och privat. Alla dessa möten är med människor vilka ger energi. Ikväll 8-10 personer i en samtalsgrupp under benämningen Vardagsrum och kvällens tema är Ordet. Samtalet förra gången handlade om Tystnad, och då leder det naturligt fram till Ordet. Någonstans i tystnaden växer orden fram. Efter den samlingen blir det musikövning inför en spelning andra advent. Jullåtar, eller i alla fall låtar med lite inriktning åt vinter, jul, december och att mörker ska vändas till ljus.

Idag är jag i huvudstaden för kurs om Fotolagen. I offentlig sektor: vad får man och vad får man inte göra med bilder? Får man ta bilder på vem som helst? Vad  får man publicera  offentligt och vad får man publicera på nätet? Vad innebär Tryckfrihetsförordningen och Personuppgiftslagen i detta avseende? Intressant att åka iväg ibland, inte veta vilka personer man kommer att  träffa och inhämta nya insikter om hur omvärlden funkar.

På fredag kväll ska vi lyssna på Babben Larsson som har enmansshow i Kalmar om sitt liv "före och efter kraschen". Denna folkkära artist har gått igenom någon form av livskris för en tid sedan och med humorn som naturligt inslag ska hon berätta om det. Hennes show har fått fina recensioner. Och på söndag kommer nya möten med människor och sent på eftermiddagen upp till  Stockholm igen för ny kurs, denna gång enbart om Personuppgiftslagen, kursen hålls hos Datainspektionen.


Mycket att se fram emot. Roligt.

Världsarvet Karlskrona i bilder.... (4)

Bastion Aurora

onsdag 6 november 2013

Ögonlock och öronlock


För nästan två veckor sen fick jag lock för vänster öra. Jag hörde nästan ingenting och det allra jobbigaste - förutom att känna sig helt inpackad i huvudet - var att jag i vänster öra hörde ett eko av alla ljud runt omkring mig. I övrigt mådde jag hur bra som helst. Speciellt knäppt blev det när jag skulle spela gitarr. Att stämma gitarren var ett äventyr och jag fick lita på min gitarrstämningsapparat som sa mig att “nu stämmer strängarna”. I mitt öra lät varje sträng helt falsk och missanpassad. Varje soloparti på gitarren (bl.a. på en höstkonsert med en kör och en annan spelning med vårt band On the road) var en plåga (förhoppningsvis enbart för mig), då alltsammans lät som ett ostämt spikpiano i mitt vänstra öra.

Efter diverse besök på vårdcentral, nässpray och avsvällande tabletter och 10 dagar senare från lockets intåg i/över mitt öra, så hände miraklet: vid 22-nyheterna i måndags kväll sa det “klick” i örat och plötsligt hörde jag normalt igen! En fantastiskt och underbar känsla. När jag visslade hörde jag endast EN ton igen. När andra pratade med mig, ekade det inte längre i huvudet på mig, gitarrsträngarna lät plötsligt stämda och korrekta igen, och jag kunde prata i mobilen och lyssna på personen i andra änden även med vänster öra. Amazing grace!

Vad beroende man är av sin hörsel. Jag tänkte under dessa dagar (har varit med om detta för 3 år sen också), hur det är för dem med en hörselskada. Hur ljud bara blandas ihop till en enda osalig röra i huvudet. Hur trött man blir av att ljuden ter sig på detta vis och hur befriande det är att bara höra en röst vid ett bordssamtal. Sånt man inte tänker på när allt är normalt och fungerande. Hur sårbar man är.

Jag kan säga att jag är tacksam idag för att jag har ögonlocken i behåll, men att jag sluppit mitt öronlock! Tacksam är rätt ord denna dag! Tacksam för mina öron som hör. Nu är jag idel öra igen.

lördag 2 november 2013

Nassar och NSA-svineri

Under Andra Världskriget härjade nazisterna och de gick under benämningen nassar och sedermera brukar de benämnas nassesvin som grymtar sina små mantran om diverse arisk renhet, invandring och andra människofientliga teorier. För några veckor sedan avslöjades att amerikanska underrättelsetjänsten NSA avlyssnar internettrafik och telefontrafik över hela världen (och det är de inte ensamma om, sanna mina ord). 

Och en dag denna vecka avslöjade Washington Post att NSA har tillgång till flera miljoner användarkonton med lösenord till Google och Yahoo. Dessa företag protesterar och reagerar kraftfullt mot NSA. Det är nu verklighet allt det där som vi hörde om på 70- och 80-talet: "storebror ser dig". Då kanske man mer syftade på övervakningskameror och att man skulle kunna spåra mobiltelefonernas rörelser, men det har fått en helt ny och mer omfattande betydelse än vad vi kunnat drömma om (eller mardrömma om...).

Den personliga integriteten, var tog den vägen? Att få leva sitt liv i fred och frihet, tänka fritt och tänka att det jag delar med någon annan människa är vår ensak, ska vi sluta att tänka så? Alla kontrollsystem  runt omkring oss i vardagen, på våra jobb, i våra datorer och mobiltelefoner, vad orsakar de inom oss själva?  En osäkerhet, en misstänksamhet, en rädsla; "storebror ser dig". Det blir som ett nytt sorts "överjag", fast denna sort är inte enbart ett psykologiskt fenomen, utan väldig fysiskt, tekniskt och överskuggar alla och allt.

Från det att jag var väldigt ung, så har jag hört om ett framtida samhälle där en supermakt skulle framträda, ja t.o.m. en enskild person som skulle ta kommandot över makten över världen, som skulle kunna tala så att hela världen kunde lyssna på honom på en och samma gång och han skulle kunna påverka hela jordens befolkning med sitt budskap. Då - när jag var liten - kunde jag inte fatta hur det skulle vara möjligt, men det förstår jag idag. Inte för att vi är där riktigt än att en sådan person redan uppträtt, men tekniken och förutsättningarna finns redan idag. Jag hörde (när jag var ganska ung) även om "ett märke i pannan eller på handen" som alla var tvungna att bära för att kunna röra sig fritt, handla i affärerna, ta sig fram i samhället - och även detta är idag tekniskt möjligt i form av kontokort, inloggningar, dörrkort, chip, irisinloggning, fingeravtrycksinloggning, GPS-sändare, spionflugor, och en hel massa annat som finns på marknaden. Runt omkring oss, just nu, just där du är. 

Kontrollsamhället är här. Arbetsgivare kollar Facebooksidor och Instagram innan de anställer någon. Du kollas upp. Det finns tjänster på nätet där du mot en låg kostnad kan få upplysningar om folks inkomster, betalningsanmärkningar och födelsedagar (det sista helt gratis) m.m. Storebror ser dig. Jag känner flera personer som känner sig väldigt illa till mods när de tänker på allt detta. Det är som att de känner sig bevakade, kanske är det en förstärkning av det som kallas "överjaget" hos dem. Mer och mer förstår jag vikten av att vara trygg i sig själv och på ett personligt plan sätta sina gränser och inte på alla områden vara gränslös, utan bevara sin egen integritet.

Svinen grymtar vidare och rotar omkring. 

måndag 28 oktober 2013

Stormen. Tystnaden.

Nyhetsförmedlarna  påstår att orkanen närmar sig med stormsteg från Brittiska öarna. I vindbyarna kan det bli upp till 32 sekundmeter. Storm är ynka 24-28 sekundmeter, det här ska visst bli än värre. Blåsigt. Alla löv, vilka kämpat för att hänga kvar på trädens grenar, får det svårt inatt. De får troligtvis ge sig för övermakten och i ett vindkast som drar dem med sig, singla ner mot de  väntande löven på marken.

Ändringen av klockans inställningar under natten mellan lördagen och söndagen innebär att morgonturen med bussen blir en ljusare upplevelse idag. Jag kan skönja den uppåtgående solen när jag betraktar sprickorna i molntäcket, dit det rosa skenet når och ljusets verklighet i sin vackraste nyans visar upp sig. I allt det kala och trist höstlika, är det onekligen en lyckad och glädjande  färgklick som når mitt öga.

Bussresenärerna kliver på, en efter en, visserligen lite färre än vanligt på grund av att veckans nummer är 44 och det innebär höstlov för elever, och elever är en folkgrupp som brukar populera den här tidiga morgonbussen. Elevernas frånvaro innebär att man slipper höra basen eller diskanten från 3-4 av ungdomarnas smartphones där en Spotify-spellista dunkar fram låt efter låt. Och det enda vi andra hör är basen - och ännu oftare  diskanten. Och jag frågar mig: hur hög volym har de direkt in i sina öron via öronpluggarna när jag kan höra så mycket här utanför? Nåväl, det slipper jag tänka på idag. Men nu tänkte jag ju på det i alla fall. Idag är det tystare.

Ikväll är det samtalsgrupp med en skön samling vänner och kvällens tema är Tystnad. Kan man samtala om Tystnad?  Det låter måhända paradoxalt, men vi gör ett försök. Modet att våga vara tyst, modet att inte hela tiden säga något, modet att våga lyssna inåt. Vad hör jag då?

Det ska bli intressant att lyssna. Igår hörde jag tystnaden. I skogen. Bokskogen. Det var före stormen. Men när stormen bedarrar, återvänder tystnaden.