söndag 30 juni 2013

E som i Elin

Igår hade jag förmånen att se ett mirakel. En nyfödd människa som fått namnet Elin. På sajten namntoppen.se kan jag läsa följande:

Kvinnonamnet Elin är en svensk form av Helena som är ett grekiskt namn med betydelsen ’lysande’ eller ’fackla’. Namnet är mycket gammalt. Det svenska helgonet Sankta Elin av Skövde, som även kallas Helena, levde i mitten av 1100-talet, och det är från henne som namnet har hamnat i almanackan.

Bara så ni vet. Min dotters lilla flicka är född. I fredags natt kl. 00.17 föddes hon, 3890 gram tung och 50 cm lång. Exakt samma size som sin morbror (när det begav sig 1987). E som i Elin. Det uttrycket kommer jag aldrig att komma förbi i fortsättningen. Att se hennes ögon (hon har öppnat ögonen nästan ända sen hon kom ut i dagens ljus), hennes lilla mun, hennes slutna och öppna händer, hennes grepp runt morbrödernas fingrar, hennes lågmälda gny när hon gäspar eller ändrar kroppsställning, denna lilla kropp med så oerhört stor potential och ett inneboende universum. Det är nu det fortsätter - livet - fast utanför mammas kropp.
E som i Elin.


När man står bredvid och betraktar den underbara synen, är livet så ljuvligt och obegripligt. Mirakel är obegripliga, annars hade det inte varit ett mirakel. Livet är en gåva. Livet är en gåta många gånger. Livet är underbart. Och vi fick förmånen att se ett mirakel på nära håll, känna mjukheten, höra de späda ljuden, se rörelsen, uppleva stämningen hos två nyblivna föräldrar. En förmån och en stor glädje i livet.

Jag skrev på grattiskortet - förstås det sedvanliga gratulerande till de stolta föräldrarna - men också ett välkomnande till Elin med följande ord:

Och välkommen till världen lilla Elin.
Vi ser fram emot att lära känna
den underbara person som vi
redan förstår att du är!

Stor kram från oss!


fredag 28 juni 2013

Bokstaven E

Betydelsejubel/fönster
ProtokanaisktProto-semiticE-01.svg (haw)
FenicisktPhoenician he.svg (hē)
Besläktade bokstäver i andra alfabet
Arabisktﻩ (hāʾ)
Syrisktܗ (he)
Hebreisktה (he)
ArameisktHe0.svg (he)
GrekisktΕε (epsilon)
KyrillisktЕе Єє
Källa: Wikipedia och boken Lärda ord för alla (S. Olof Gunnarsson)

torsdag 27 juni 2013

måndag 24 juni 2013

Njutning

Fasad i Prag.
Malou von Sivers, programledare i TV4, skriver: 


Att njuta av varje dag och ögonblick som om det var den sista. 

Att inte fastna i små detaljer och bli bitter utan lyfta blicken och gå vidare. 



(Ur boken: Livet har lärt mig)

Tack Malou!

söndag 23 juni 2013

Var brann mina eldar?

Jag slog på TV:n igår kväll och hamnade rakt in i ett prat-, musik- och underhållningsprogram med programledare Anne Lundberg med gäster. De satt invid vatten i Malmö och pratade. Det var bara 8 minuter kvar av programtiden när jag landade. Anne satt och pratade med artisten Petra Marklund,  författaren Håkan Nesser, Eva Wrige Larsen, nunnan som efter 30 år i kloster tog klivet utanför murarna, och några fler.

Tydligen hade Eva precis berättat om sin resa - den inre - och samtalet fortsatte med att Petra gav sitt perspektiv på sin resa från artistnamnet September till att istället vara och heta sitt eget namn. Petra Marklund. Samtalet stannade upp en smula när deckarförfattaren Håkan Nesser citerade författaren Göran Tunström, som lär ha sagt: var brann mina eldar?

Konklusionen av samtalet handlade om vikten av att hitta sig själv, sin passion, sin inre glöd, sina inre källor, sitt eget liv. Och inte hela tiden försöka spela någon annan. Att vara sig själv. Att vara personlig. Och stå för det. Leva det. Vara det. Och har jag kommit bort från det, har jag en stor möjlighet den här dagen, den här sommaren, att hitta tillbaka till mina eldar

Det är lätt för hjärtat att upphöra att slå, att förvilla sig bort från ursprunget, att förlora sina källor, att släcka sina unika och levande eldar, sin glöd. Det finns mycket i denna tillvaro som lockar oss bort från det.TV-programmet igår drar mig och oss tillbaka till de inre källorna. “Av hans innersta ska flöda fram strömmar av levande vatten”... “Var inte våra hjärtan brinnande i oss...” Eld och vatten. Två inre tillstånd som inte är varandras motsatser. Så sammansatta är vi att båda ryms inom oss, om vi tillåter det. Och måste få finnas, om vi ska vara oss själva. Så att personligheten inte utplånas.

torsdag 20 juni 2013

Att vara narrativ

Många kulturer har en narrativ tradition, ofta i muntlig form. Efter datorernas intåg kanske den muntliga traditionen för berättande håller på att urholkas. Att vara narrativ, berättande, är naturligt för många, men inte för alla I eftertexterna efter en vetenskaplig film från BBC står det ofta: narrator (vem berättarrösten tillhörde).
Ibland är jag narrativ, men inte i alla sammanhang. Vissa människor är alltid narrativa, in absurdum, så att folk runt omkring dem nästan är trötta på att lyssna på dem. De har inte spärren att känna in när de faktiskt ska vara tysta, de MÅSTE bara prata. Det är inte den typen av berättande jag skriver om här. Nej, det handlar mera om ett berättande, att klä sina tankar i en språkdräkt. Att dela något från sitt inre till någon som lyssnar.
 
I utbildningsmaterial för det som kallas Narrativ pedagogik  sägs bl.a: “Människor som mår dåligt...har oftast fastnat i en  berättelse om sig själv, vad som hänt, hur omvärlden ser ut...och då kan denna “sanning” bli ett hinder och ett motstånd mot nyfikenheten..  Fråga: Vad finns mer att berätta?
Något händer när vi vågar berätta om det som vi inte berättat förut. Det handlar om att få nya tankar och ord och begreppsskapande...man blir berörd av sina egna ord. Börjar med att man känner igen sig i sina ord...Fråga inte vem jag är. Tro inte att jag är densamme. Men var  jag är...”
För att försvenska begreppet narrativ handlar det helt enkelt om att sätta ord på sina tankar och känslor. Att lyfta ut spökena ur garderoben. Visualisera, konkretisera, öppna upp slutna tankerum och släppa in ljuset tillsammans med någon som lyssnar. Att avdramatisera något som känts svårt att säga i ord. Du kanske inte ens visste vad som skulle komma när du började berätta. Berättelsen kanske är längre och mer vittgående än du först anade.

måndag 17 juni 2013

Stilleben

Wikipedia: Stilleben, med betoning på andra stavelsen: stillében, (tyska Stillleben, troligen av nederländska stilleven, av stil 'stilla' och leven 'liv'), även kallat nature morte, är en motivkategori inom måleri och fotografi, som bara innehåller föremål. Ofta gäller det sådant som hör till hemmet: bordsserviser, blommor, böcker –  sedda på nära håll.

söndag 16 juni 2013

Hermeneutik

Rubrikens ord betyder Läran om tolkning och handlar om att de förkunskaper vi har med oss ger oss alla olika förutsättningar att tolka det vi läser eller upplever. Om en en mamma läser en bok eller ser en film om en förlossning t.ex. så tolkar hon denna händelse på ett sätt som  en man som - av naturliga skäl - inte fött ett barn kan göra. Mannen har inte samma förförståelse som den erfarna mamma har. Om två personer ser en bild av Grand Canyon så beror deras sätt att tolka bilden på deras tidigare kunskaper och erfarenheter. Den ene kanske har varit där och sett och upplevt bergen, forsarna, stupen, medan den andre kanske enbart sett det storslagna på bild och läst om det. De två ser samma bild, men deras tolkning och upplevelse av den canyon de ser, är vitt skilda. Det är ju även så att den som varit i Grand Canyon aldrig kan radera ut den bilden och de upplevelserna inom sig och förhålla sig nollställd till bilden han ser. Han ser bilden utifrån sin inre bild, sin inre horisont.

Man kommer snabbt in på ett annat begrepp när man resonerar kring hermeneutik  och det är horisontsammansmältning  och dess svårighet och nödvändighet.

Det är när:
- texttolkaren ska försöka sätta sig in i den studerade textens horisont och bortse från sin egen föreställningsvärld. Ordet text kan här tolkas i en mycket vid betydelse. 

- Psykoanalytikern kan t ex se sin analysand som en text som han hjälper denne att tolka.

- En historisk person som Napoleon kan vara en text för historikern att försöka att tolka, liksom ett helt händelseförlopp som franska revolutionen.

- Läser vi en text från en tid med en religiös världsbild och själva är ateister och vill förstå den som den förstods under sin tid av sina läsare, måste vi sätta oss in i hur den religiösa världsbilden såg ut.

- För att jag som lärare ska förstå mina elever, bör jag sätta mig in i hur det är att vara elev just nu.

Frågan jag kommer fram till är: är jag villig att ta mig ända dit för att nå förståelsen och insikten om en annan människa? Finns denna vilja, finns det en väg.

Man brukar även tala om Hermeneutisk cirkel/spiral 
"Ett viktigt begrepp inom hermeneutiken är 'den hermeneutiska cirkeln' eller 'den hermeneutiska spiralen', vilken syftar på att tolkningen växer fram i en cirkulär rörelse mellan individens förförståelse och möten med nya erfarenheter och idéer, vilket leder till ny förståelse som i sin tur blir förförståelse i kommande tolkningsansatser. Cirkelmetaforen kan vara missledande då den är sluten, dvs. förståelseprocessen synes
leda tillbaka till samma punkt där den började.

Spiralmetaforen visar istället på att förståelsen ständigt förändras och aldrig kan återgå till en tidigare punkt, däremot kan förståelsen antingen bli djupare (spiralen går nedåt) eller nå nya höjder (spiralen går uppåt). Denna process kan också ses som en pulserande rörelse mellan en inre reflekterande och yttre prövande dialog i utvecklingen av den individuella förståelsehorisonten."
(källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Hermeneutik#Hermeneutisk_cirkel_.2F_spiral )

Jag får nog anledning att återkomma i ärendet. Här finns nog mycket av förklaringen till olika konflikter, missförstånd, fördomar, felaktiga slutsatser m.m. Som en tänkare uttryckte sig: Det enda historien har lärt oss är att historien inte har lärt oss något.

fredag 14 juni 2013

Ord

Tomma ord - har du hört sådana någon gång? Ord som kanhända låter fina, men de är bara tomma och innehållslösa. Ibland känns mina egna ord tomma och understundom är de verkligen tomma på riktigt. Ord är som frön som kan skapa liv och hopp. De kan även ta ifrån någon hoppet. Speciellt ord som sägs till barn och ungdomar. Men vi andra får också ta emot ord som kan såra eller bygga upp, ta ifrån oss glädjen eller ge livsgnistan tillbaka.

Så här i sommartider kan vi trä smultron på strån och njuta av deras söta, goda smak som ger fina associationer. På samma sätt borde vi trä fina, goda och vackra ord på strån och låta andra smaka på dem.


söndag 9 juni 2013

Jag vill tacka livet

Gröna blad uppfyller träden, grönskan är total.
Fåglarna yra, dansande, hoppande och uppsluppna.
Glädjen i gräsets grönhet, himlens blåhet, tusenskönans vithet och gullvivans gulhet
går inte att ta miste på.

Havet och vindarna, suset och den tysta skönheten
kan bara upplevas för att få rätt nyans.
Det är som en förälskelse.

Veronika berättade om sin stora förälskelse:
“när jag träffades James, var det som om en ny tideräkning började. Som om allt det som varit mitt liv till plötsligt upphörde [...] Om allt jag hade vetat dessförinnan bleknade bort. Genast förflyttades jag till en värld där färgerna var starkare, ljudet tydligare, dofterna och smakerna intensivare. Och en tid trodde jag att den var min”.  

(ur Nu vill jag sjunga dig milda sånger, skriven av Linda Olsson)

Klädnypor i olika kulörter hänger och dinglar i sin blåa tvättlina utanför fönstret.
Spaljén börjar bebos av rosor, murgröna, kaprifol, och fingerborgsblommor. Fläderbusken på andra sidan staketet är överfylld av stora, gröna, härliga blad, med ådror och smak.
En god vän sa till mig en gång, när hon stannat vid en rastplats under en  bussresa: “jag ser vitsipporna här runt om i backen vid forsen, och de har aldrig varit så vackra.” Jag vet att hon just den tiden var nyförälskad och såg världen med nya ögon som mycket väl stämmer in på beskrivningen från Linda Olssons bok.

Båtturen på havet med två kompisar i fredags lyser fram för min inre syn. Sol, blå himmel, salta stänk, mild bris, kaffe med gott fikabröd till, berättelser och skratt, färjor och kanoter omger oss. Vad mer kan man begära av livet? Det är underbart. Igår visade mig en vän sin nya cykel inför en 4-milsrunda, hon och dottern skulle cykla sträckan tillsammans. Och totalt var vi 100 personer som skulle bege oss ut i naturen. Jag cyklade också. Jag kände hennes glädje över denna stund, precis som jag kände glädjen att få vara där och göra just detta. Liv. Och att efter denna fysiska ansträngning åka hem till mitt blåa hus och stå med penseln i hand och höra panelbrädorna viska “tack” efter varje penseldrag; det är livskvalité. En ynnest.

Tack för livet. Idag.


fredag 7 juni 2013

Längtan och saknad

Linda Olsson
När människor frågar mig vad jag saknar mest där i Nya Zeeland, brukar jag först säga vissa människor som jag älskar. Mina två äldsta söner. Max som bor i Stockholm och Felix i London. Jag längtar efter dem. Ständigt. Jag längtar efter min övriga familj också, min mamma, mina syskon, mina vänner. Och varje gång vi ses igen upplever jag samma tillfredställelse. Min längtan blir lugnad. För jag tycker det är så. Längtan är ett aktivt, framåtsyftande tillstånd. Den kräver uppmärksamhet.

Saknad, däremot, är stillsam och konstant. Jag saknar också. Jag saknar det jag vet att jag aldrig kan få igen. Jag saknar min pappa som gick bort alldeles för tidigt och alldeles för oväntat. Jag saknar min mormor och min farmor. Men till skillnad från min längtan är min saknad något jag accepterat och tagit till mig. Jag bär den med mig som en del av mig själv.

Men min längtan, den har ett eget liv. Den pockar på uppmärksamhet. Den hoppas. 

(Ur författaren Linda Olssons sommarprogram 2006 i Sveriges Radio. “Sommarpratarna”)
-------------

Jag har ibland funderat över skillnaden mellan dessa båda ord, längtan och saknad. Lindas förklaring, eller snarare hennes egen tolkning av orden, säger mig väldigt mycket. Och jag känner att nyanserna stämmer in på min egen känsla. Jag känner igen längtan som driver mig framåt mot nya mål, situationer och människor. Jag känner igen min saknad av det jag aldrig kan få tillbaka. Tack Linda för dina tankar.

Vad längtar du efter? Vad saknar du?

onsdag 5 juni 2013

I alla dessa år

Hon (Astrid) såg på Veronika. “Förlåt”,  sa hon. “Det beror på musiken. Det var mer än sjuttio år sedan jag hörde den. Ändå minns jag den nu och förstår att den hela tiden har funnits där. I mitt hjärta. I alla dessa år har jag burit den här inom mig utan att veta om det.” (det handlar om Brahms sonat nr 3 för violin och piano i d-moll).
 
Hon brukade spela den om och om igen och sa åt mig att lyssna noga eftersom musiken rymde all världens skönhet.
(ur boken: Nu vill jag sjunga dig milda sånger, skriven av Linda Olsson)
 

Vår erfarenhet säger oss detta: vi har alla med oss vår barndom, vår ungdom, fast vi inte alltid känner av den, eller vill veta om den eller mentalt har kontakt med den. Det är uppenbart att våra tidiga år har präglat oss till att bli den vi blev. Vare sig vi tycker om det eller inte. Vare sig vi är medvetna om det eller ej.
 
Nu kan man hemfalla åt mycket ältande och osunt rotande, det är nog inte så klokt, men - om jag vill vända detta till något positivt - kan medvetandet om dessa samband ge livet en ny och djupare dimension. Det behöver ju inte bara vara enbart negativt, det där som vi kallar vårt "livs bagage". Däremot kan det ge en bättre förståelse åt eller för mitt liv. Mina reaktioner, mina värderingar, mina känslor, min vilja eller min ovilja, mina gränser eller icke-gränser.
 
I berättelsen om Astrid och Veronika blir kontakten med det som hände (eller snarare hördes) för över 70 år sen, en nystart, ett uppvaknande och ett klarare medvetande om det som legat i träda, fördolt för alla - när det väcks till liv, är det livet och glädjen som vaknar. Så påtagligt och konkret så att de nästan kunde ta på det. Det var nästan som om de 70 år som gått försvann lik en dimslöja och plötsligt framstod livet och livsglädjen som så självklar, nära och naturligt närvarande. På något sätt slöts církeln, allt fick någon sorts samband och de olika delarna av livet kunde ses på ett nytt sätt, med nya ögon.
 
"I alla dessa år har jag burit den här (sonaten) inom mig utan att veta om det." Det är oerhört hoppfullt skrivet och konstaterat. Önskar dig att upptäcka detta min vän.
 
 
 
 
 

söndag 2 juni 2013

Andningshål

Idag hade vi vår sista konsert inför sommaruppehållet - gospelkören jag är med i. Jag spelar elgitarr och ibland sjunger jag också i kören eller solo/duett m.m. För 3½ år sen kom jag med i kören efter att körledaren frågade mig om jag ville vara med och spela. Och så blev det.

Det var en mycket speciell situation i familjen med allvarlig sjukdom då och för mig kändes det som att bryta mig ur en väldigt annorlunda vardagssnurr. Kören blev ett andningshål för mig. En glädje, en tillgång, ett energitillskott, en inspirationskälla. Vid konserten idag ville jag uttrycka min förundran och tackade alla för att de är underbara människor med så mycket liv och omsorg inom sig. Framtiden för kören vilar i någon Annans händer.

Vi behöver sådana andningshål, andrum för att andas ut oro och andas in glädje, frid och inspiration. Ni är underbara - allihop i Gospel Bliss! Unnar alla att ha sådana platser, medmänniskor, möten som är så välgörande.

God bless Bliss!


lördag 1 juni 2013

Fördomar - fördummar



Kolla detta klipp där vänsterledaren liknar sverigedemokraternas ledare vid ett flaskskepp:
>> Flaskskeppet jå
(den kommentaren är klockren, redan en klassiker!)