Längtan och saknad

Linda Olsson

När människor frågar mig vad jag saknar mest där i Nya Zeeland, brukar jag först säga vissa människor som jag älskar. Mina två äldsta söner. Max som bor i Stockholm och Felix i London. Jag längtar efter dem. Ständigt. Jag längtar efter min övriga familj också, min mamma, mina syskon, mina vänner. Och varje gång vi ses igen upplever jag samma tillfredställelse. Min längtan blir lugnad. För jag tycker det är så. Längtan är ett aktivt, framåtsyftande tillstånd. Den kräver uppmärksamhet.

Saknad, däremot, är stillsam och konstant. Jag saknar också. Jag saknar det jag vet att jag aldrig kan få igen. Jag saknar min pappa som gick bort alldeles för tidigt och alldeles för oväntat. Jag saknar min mormor och min farmor. Men till skillnad från min längtan är min saknad något jag accepterat och tagit till mig. Jag bär den med mig som en del av mig själv.

Men min längtan, den har ett eget liv. Den pockar på uppmärksamhet. Den hoppas. 

(Ur författaren Linda Olssons sommarprogram 2006 i Sveriges Radio. “Sommarpratarna”)
-------------

Jag har ibland funderat över skillnaden mellan dessa båda ord, längtan och saknad. Lindas förklaring, eller snarare hennes egen tolkning av orden, säger mig väldigt mycket. Och jag känner att nyanserna stämmer in på min egen känsla. Jag känner igen längtan som driver mig framåt mot nya mål, situationer och människor. Jag känner igen min saknad av det jag aldrig kan få tillbaka. Tack Linda för dina tankar.

Vad längtar du efter? Vad saknar du?