fredag 27 december 2013

Social immunitet

Man brukar tala om diplomatisk  immunitet. En person kan ha diplomatisk immunitet och kan på det sättet undgå att bli ställd inför rätta.

Här är definitionen och fakta om diplomatisk immunitet:

“Diplomatisk immunitet är en form av immunitet som innebär att vissa personer som officiellt representerar en främmande stat i ett värdland är okränkbara, till exempel en ackrediterad ambassadör. Personer med diplomatisk immunitet bär diplomatpass.

Begreppet exterritorialrätt rör även egendom som tillhör eller upplåtes till en främmande stat i ett värdland, till exempel en ambassad eller enmilitärbas.
En ackrediterad ambassadör kan inte lagföras enligt de straffrättsliga regler som i övrigt gäller i det land där denne är ackrediterad. Med immunitet kan en diplomat exempelvis inte bli lagförd för fortkörning eller felparkering. En person med diplomatisk immunitet som missbrukar sin ställning, eller som av andra skäl inte längre är önskad av värdlandet, utvisas och blir då en persona non grata. Stats- och regeringschefer samt ministrar som besöker ett annat land är också okränkbara likt en ackrediterad ambassadör.

Okränkbarhet gäller också militära farkoster i främmande land, bland annat örlogsfartyg och statsluftfartyg.

Immuniteten gäller i värdlandet. Dock kan personen dömas i sitt hemland, vilket i första hand sker för grövre brott och det är inte så vanligt. Hemlandet kan också upphäva immuniteten vilket dock är mycket ovanligt och endast skett vid grövre brott.” (Wikipedia)

Jag vet inte att jag träffat någon person med diplomatisk immunitet. Däremot har jag träffat människor som har s.k. social immunitet. Det är begrepp som plötsligt stod klart för mig en dag när jag stod och diskade. Kanske har jag läst det någonstans, annars får det väl vara ett nytt begrepp.

Vad jag syftar på är att vissa människor aldrig kan ha fel. Hur de än låter eller vad de än säger eller hur de än handlar, så sitter de ändå kvar på sin höga häst, oberörda av omgivningens kritik eller ifrågasättande. Även om de - mot förmodan (!) - någon gång skulle ha fel, spelar det ingen roll. De är ändå på tronen, de har ändå rätt (på något konstigt sätt), de kan inte medge ett fel, en snedsteg, ett slarv, en feltanke, en miss, en tankebläcka - ingenting kan rubba dem, hur fel de än har, de har ändå rätt i slutändan! De har någon sorts social immunitet. De är immuna och självpåtaget helt suveräna. En inre suveränitet som gör dem osårbara. Att de skulle krypa till korset eller be ursäkt finns inte på kartan. No way.

Har du träffat på dem? Är du sådan? Är jag en sådan? Det är svårt att se på sig själv som andra ser på en. Den senaste tiden har jag pratat med olika personer och de har berättat om andra som verkligen uppträder som om de har social immunitet, de är oantastliga och ouppnåeliga, hur slarviga, hur hafsiga och hur mycket de än missar och hur många tomma ord och tomma löften de än ger, så har de - på något underligt vis - ändå rätt. Jag har själv tre barn och i vissa åldrar kan man känna just denna tendens i tonåringarnas världsbild och agerande och pratande. Och det är en sak, det tillhör utvecklingen under puberteten och tonåren. Men att känna det från vuxna, det skapar viss frustration, ilska ibland, uppgivenhet ibland, undran ibland. Aldrig förundran. Typen av reaktion beror på i vilken sorts relation man har till vederbörande. Och dessa människor finns runt omkring oss. Kön, yrke eller ålder spelar ingen roll tycks det.

Jag tänker vidare på personer som inte har denna sociala immunitet, utan de är sådana att de får skuld- eller skamkänslor få fort det är något. De tar på sig skuld så fort de kommer åt. De känner skam, och tänker in denna faktor gång på gång: “jag har nog gjort något fel?” eller “vad har jag nu sagt eller gjort?”.

Kan barndomens olika stämningar och upplevelser spela in här? Att man lärt sig att ta på sig skuld? Kan uppfostran eller miljö eller genetiska betingelser spela in och förstärkas av ens barndom? Jag är helt övertygad om detta. Och det kan ta en hel livstid att jobba med saken. De flesta kanske bara accepterar “att de är som de är”, och kan inte tänka tanken att man kan förändras på insidan. Därför fortsätter mönstret livet igenom.

torsdag 26 december 2013

Annandag Jul

Dagen gryr och sidensvansarna flyger
än hit, än dit och ger ifrån sig sitt "sirrande" ljud.

Det är juletid och det  råder julefrid i huset.
Alla sover, förutom skrivaren. Överallt sovs det.

Amaryllis och gran, julstjärnor och julstakar
och batteridrivna vita granar och kyrka lyser.

Ute ligger frosten, glömt är gårdagens regn på självaste juldagen. Idag är en ny dag. Ny skinka ska ätas och några sillbitar ska slinka ner.

Talgbollarna svänger i vinden och av sina besökare
och grannens barn och barnbarn rör sig mellan huset och bilen med extrapaketet med Pampers blöjor.

Anledningarna till glädje är många.
Anledningar till frågor finns också.

Det inre är mötesplatsen för alla dessa intryck, uttryck,
minnen, hemlängtan, saknad, glädje, ljud, tankar,
reflektioner och påtagliga känslor.

Det inre rummet finns, liksom bredvid hela tiden, parallellt,
och gör sig påmint gång på gång. 
Ibland ekar det tomt, ibland är det gitarrmusik och sång
som studsar mellan väggar och tak.

Idag ska många skynda sig till mellandagsrean.
Det är en upplevelse jag inte åstundar.
Jag sitter hellre här, under min korkek 
(eller är det en vanlig björk?) och 
luktar på en ickedoftande amaryllis.

Dagen gryr.

måndag 23 december 2013

Önskar dig en riktigt god jul!

Några små - en del kloka, andra småroliga - ord om julen...

"I jultider har man tid till att ha tid.

Julen är en tid då du får hemlängtan, även när du är hemma.

Under julen blir många kyrkobesökare förnärmade över att prästen inte kommer ihåg dem från föregående jul.

Varför är julen som en dag på kontoret? Du gör allt jobb och den feta mannen i rock får all ära.

Jultomten har rätt: Hälsa endast på folk en gång om året.

En gång köpte jag ett par batterier till mina barn i julklapp, med en lapp som sade, "Leksaker ingår ej".

Julen är över när man har lyckats att få ut alla knappnålar ur julklappsskjortan.

Glöm aldrig att om julen inte finns i ditt hjärta så kommer du heller inte finna den under granen."

söndag 22 december 2013

God Jul!

Julen står för dörren. Dan före dan före dopparedan är det idag. Väderleken utanför fönstret ger mig ingen anledning att tro att vi är mitt i vinterns kyla eller i vintersolståndets tidevarv. Det är som om det vore oktober eller möjligen mars. För  mig och för många andra är julen en tid av ledighet och möjlighet till ett lugnare tempo, med lite tid för reflektion, läsning, och även samvaro med dem vi bryr oss om.

Ordet julen tänker jag på och skriver så här:

J står för jordnära. Det står i evangelierna att Gud blev människa för att kunna förstå oss och pröva våra livsvillkor. Skönt att han inte är ljusår borta. Han prövade allt. Han prövades i allt. Han bestod provet. Precis som Gud blev kött och blod, behöver alla våra goda tankar och ambitioner också bli kött och blod för att betyda något för någon annan.

U står för U-sväng. Julen kan innebära nya val och ny inriktning i livet. Det inte julskinkan, julgodiset, julgranen eller julsångerna kan göra, kan ett inre beslut åstadkomma.Även om det i trafiken ibland finns en förbudsskylt och yttre omständigheter som talar om risker med en u-sväng, har jag ändå erfarit att den är nödvändig att göra ändå. För att hitta rätt igen. För att nå målet. Det är så på livets väg också. Trots andras tyckanden måste vi följa hjärtats röst.

L står för ljus. Är det något som julen handlar om och inramas av, så är det ljus. Både levande ljus som brinner p.g.a veke och stearin, men det handlar även om oss människor och att vi kan tända hoppets ljus hos varandra.

E står för evig. Julen är en av de här upplevelserna som vi alla kan intyga alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Allt i våra liv kan på något eller några sätt berättas utifrån julens händelser och upplevelser. Är det något man minns under livet - på gott eller ont - är det händelser kring julens olika dagar och skeenden.

N står för nu. Det är en ny jul i år. Som på många sätt kanske kommer likna tidigare års jular, men precis som naturens uppvaknande varje vår, är julen också - trots det återkommande - ändå ny. Den bjuder oss en ny chans att uppleva, att känna, att minnas, att skratta, att äta, att dansa, att öppna paket, att ge och att få. Nya tillfällen som är unika just för i år.

Jag önskar alla en god jul! ¡Feliz Navidad! Merry Christmas! Frohe Weihnachten! Hyvää Joulua!
С Рождеством! สุขสันต์วันคริสต์มาส! Glædelig jul! 聖誕快樂!Gleðileg jól!


onsdag 18 december 2013

Midnatt råder, tyst det är i husen

Tipp tapp, tipp tapp, tippe tippe tipp tapp, tipp, tipp, tapp.

De små orden och ljuden påminns jag om idag när jag sitter på en mörklagd buss på väg till stan. De enstaka husen har endast någon adventsstjärna och adventsstake tända. Det var tyst i mitt eget hus och det är tyst på gatorna och tyst i bussen. De flesta verkar vara trötta, loja och vilja sitta i fred och slött titta ut i mörkret utanför. Det är inte midnatt, men mörkret och tystnaden känns ändå midnatt.

Trafiken och gatubelysningen tilltar ju närmare stan jag kommer. Tempot höjs, lampor har tänts, människor släntrar inte längre, utan har full speed med jobbet i sikte längre fram. Jag brukar komma först till jobbet, och det beror helt enkelt på avgångstiden för min buss, inte på att jag är så extremt punktlig.

Om en vecka är det juldagen. Helt knäppt att tänka på. Ett helt år ytterligare har gått sen sist. Hur fort går det egentligen? Det är en svår fråga att svara enkelt på. Jag undviker den i fortsättningen. Eller i alla fall, tänker jag inte mer på den för tillfället. "Allting är i betraktarens ögon" brukar man säga. Och det gäller det här med tidens hastighet också. Egentligen går ju tiden lika fort hela tiden, det är bara min och andras upplevelse  av den som varierar.

Vi går snart in för landning i julledighet och sköna  sovmornar. Vad skönt det ska bli att under ett par, tre veckor, slippa stiga upp för att nästa halvtimme vara tvungen att hasta iväg till en mörklagd buss. Bara få softa, släntra och äta frukost med gott om tid på sig. Och dricka kaffe med mjölk. Och få göra det tyst om man vill. Det är skönt. Jag har märkt att jag ganska ofta behöver tystnad.

Tyst det är i husen.

tisdag 17 december 2013

Händelser vid vatten och i advent

De sex skidåkarna åker i rasande tempo fram på sitt tävlingsspår i sprinttävlingen i Davos. TV-bilderna är perfekta och solskenet från platsen når ända till min soffplats i ett disigt Blekinge. Levande värmeljus fladdrar stilla innanför det röda glaset på soffbordet och kaffekoppen vittnar om frukoststunden framför TV:n. En röd löpare pryder bordet och adventsstaken i fönstret ihop med de röda kulorna ovanför (med små ledlampor inuti) ger rummet en jullik inramning. Utanför fönstret märker jag att vinden och småregnandet gör sina tappra försök till att göra den här dagen riktigt tråkig och grå. Träden vajar bleka och bladlösa i vinden och det finns inte mycket som påminner om ljusare, varmare eller trivsammare tider. Gråheten är total utanför fönstret.

Det som denna dag ger utblickar är Kerstin Ekman och hennes bok Händelser vid vatten. Hon är en mästare bl.a. när det gäller miljöskildringar och när man läser boken så är man verkligen på plats vid Lobberån och Svartvattnet. Man kan känna doften och värmen den där midsommarhelgen i byn. Man kan känna hur det svider i skinner på Mia när hon springer i högt gräs och får några bett av insekterna som fanns på stråna. Nässlorna borta vid bron är så påtagligt närvarande i hennes framställning och man känner doften av sprit och hembränt hos ungdomarna vid den lilla butiken.

Jag beundrar förmågan att skildra miljöer och människor på det sätt som Kerstin Ekman gör. Den iakttagelseförmågan är som ett ögonblicksfoto som finns inom henne och hon finner de rätta orden att förmedlar bilden till oss läsare. Och rubriken på boken: Händelser vid vatten tilltalar och lockar. Den gör mig så nyfiken att börja läsa. Och fortsätta. Just rubriken har drabbat mig ända sen första gången jag hörde om den. Massor med associationer finns inom mig- det finns åtminstone 5 olika bilder som rubriken Händelser vid vatten ger mig och som jag gärna skulle vilja skildra, antingen i skrift eller tal. Det kommer, var så säker.

söndag 15 december 2013

Härlig stämning

Denna helg medverkar vår kör i tre julkonserter. Igår kl. 16 och 19 och idag kl. 17. En härlig stämning och
en skön blandning både av stilar, texter, tempo, medverkande och komp.

Gamla och unga medverkande, orkester med både fioler, trumpeter och cello, stilla musik och världens ös, inramat av ljud-, ljus-, rök- och färgarrangemang som känns helproffsigt och hellyckat. O helga natt, A king is coming to town, Mary did you know, Hosanna, Härlig är jorden, Happy birthday Jesus, Light a candle, Vi tänder ett ljus i advent m.fl. Du ser låtarna till höger.

Jag kan säga att körkänslan verkligen lyfter. Efter en stressig arbetsdag kan en körövning faktiskt lyfta till ny energi och ny glädje.

Jag utmanar dig att kanske testa i vår?! Roligt och kravlöst och en påtaglig energigivare.




tisdag 10 december 2013

Pisa

I vilken riktning är den svenska skolan på väg? Och vad ligger bakom larmrapporten om våra 15-åriga skolelevers alarmerande och dåliga resultat? Journalisten och författaren Maciej Zaremba, skribent på DN, ropar högt och har ett tydligt budskap om varför det ser ut som det gör idag. Varför sjunker 15-åringarnas kunskaper i matematik, naturkunskap och läsförståelse? Läs hans tankeväckande artikel:

>>http://www.dn.se/nyheter/sverige/maciej-zaremba-hur-kunde-sverige-utarma-sin-lararkar/

Pisa är förkortning för: Programme for International Student Assessment


lördag 7 december 2013

Get me through december

Alison Krauss sjunger den vackra låten med detta namn och i morgon framför vi den med bandet On the Road. Den handlar nog inte egentligen om december, utan om tuffa tider då vi har svårt att se hur eller var vägen går. Man blir uppmuntrad och styrkt av att läsa texten och att lyssna på låten. Känner du för det, so be my guest.

Här är länken: http://youtu.be/qcWN6gmDKT0

Här är texten:


How pale is the sky that brings forth the rain
As the changing of seasons prepares me again
For the long bitter nights and the wild winter's day
My heart has grown cold, my love stored away
My heart has grown cold, my love stored away

I've been to the mountain, left my tracks in the snow
Where souls have been lost and the walking wounded go
I've taken the pain, no girl should endure
But faith can move mountains of that I am sure
Faith can move mountains of that I am sure

Just get me through December
A promise I'll remember
Get me through December
So I can start again

No divine purpose brings freedom from sin
And peace is a gift that must come from within
And I've looked for the love that will bring me to rest
Feeding this hunger beating strong in my chest
Feeding this hunger beating strong in my chest

Just get me through December
Promise I'll remember
Get me through December
So I can start again

I've been to the mountain, left my tracks in the snow
Where souls have been lost and the walking wounded go
I've taken the pain no girl should endure
Faith can move mountains of that I am sure
But faith can move mountains of that I am sure

Get me through December
A promise I'll remember
Get me through December
So I can start again

(SONGWRITERS SAMPSON, GORDIE/LAVERY, FRED)

onsdag 4 december 2013

Men at lunch

Historiens kanske mest kända bild där 11 män sitter 250 meter upp i luften på en balk och äter sin lunch vid bygget av Rockefeller Center i New York, är en verklig klassiker. Bilden är tagen 1932 under värsta ekonomiska depressionen i USA:s historia och den talar om den framtidstro och trygghet många ändå kunna känna i "löfteslandet" USA. Men är bilden verklig eller fejk? Det är frågan.... Läs mera genom att klicka på länkarna:

http://www.svtplay.se/video/1633483/lunch-250-meter-ovanfor-manhattan
http://hn.se/nyheter/falkenberg/1.1895088-hogt-over-new-york-satt-okome-grabbarna

Att bilden verkligen är autentisk är jag glad för. 5:e och 6:e mannen från vänster är visst svenskar! Det finns ytterligare en dimension i bilden som betyder väldigt mycket för mig och har gjort det sen första gången jag såg den. Jag återkommer gång på gång till den. Därför har jag den också på väggen som förstoring i min skrivarhörna hemma. Bilden ingjuter mod, hopp och trygghet. Snacka om att vissa bilder har "det där" som gör att man inte släpper bilden inom sig fast man har slutat titta på den eller blundar.


tisdag 3 december 2013

Inuti finns det

Vintern har kommit och därmed fick jag leta upp min Everest vind- och skidjacka som köptes till ett bra pris lagom till en Åreresa. Helt vindtät och med hög krage som kan fällas upp så att den nästan når öronen.  Den är kanonbra. Det känns verkligen som kvalitet. Det finns fickor över- och även under allt; på framsidan, insidan och på armarna. Det finns reflextext och extra långt innanfoder så att fodret på ärmarna kan man dra ut så att tummen kan föras in i ett särskilt tumgrepp, och på så vis ska man kunna undvika att  få in snö (?) i ärmen, fodret sluter tätt ända ner till tummarna. Det finns dragsnören lite överallt också så att jackan kan bli tajt och slimmad och inte släppa in någon vind alls. Super.

Det allra häftigaste är dock det som inte syns, varken på utsidan eller insidan. Det är insytt något som förkortas ADV och det sägs att det är en komponent som finns i plagget och som kan svara mot signaler som skickas ut t.ex. av räddningspersonal på fjället ifall jag har hamnat under snön efter en snölavin. Det är inget som syns, men det finns där ändå. Jag kom också på att den ficka som är på vänster arm, långt ner mot handleden är ett utmärkt ställe att förvara mitt busskort i (tror att det är ämnat för liftkortet i fjällen) och när jag i morse klev ombord på bussen, höll jag bara armen emot betalningsplattan och den pep som den skulle, chauffören var nöjd och jag gick till min plats. Det som avgjorde fanns där osynligt. Det viktigaste fanns dolt under tyget. Det allra viktigaste är osynligt för blotta ögat.

Det blev en liten tanke denna morgon.  En tanke som dröjer sig kvar. "Det avgöranden är dolt, det viktigaste finns under ytan, det som ger möjlighet att färdas vidare syns inte". Det som svarar mot Räddarens signaler finns på insidan i oss. De sinnen som kan uppfatta räddningssignalerna finns inne i oss från början av vår existens. Alla har det. Alla har förutsättningen att uppfatta osynliga signaler som skickas ut, i viken belägenhet vi än befinner oss. Intressant ord förresten: Everest. Vi kan uppfatta signaler om Ever rest.

Inuti finns det.



söndag 1 december 2013

Inför vintern

Inför vintern står man på något sätt alltid oförberedd. Man får liksom se hur det blir. Blir det en väldigt kall vinter? Blir det mycket snö? Kommer sidensvansarna att besöka oss - och domherren? Blir vintern långdragen eller kommer snödropparna i februari månad? Den som lever får se. Och det är egentligen likadant med livet i övrigt, jag vet ingenting om morgondagen, så jag beslutar mig idag också för att leva just: idag. Just här och nu. Härvarande och närvarande. Tack för en ny dag!