Beroenden

Jag vill skriva om något tråkigt. Jag vill skriva om beroenden. Inte alkoholberoende, sexberoende eller spelberoende, men beroendet av andras arbete och insatser.  Om man leder ett projekt och är beroende av att andra gör sina delar, då blir jag så frustrerad och trött när de inte levererar i tid eller inte levererar det de ska, det som är utlovat. Därför gör jag hellre allting själv. Då vet jag att det åtminstone blir gjort. Och om det inte blir gjort, vet jag också orsaken till det.  Men det vet jag;  det går inte att göra allting själv. Det känns bara skönt att få säga det. Gång på gång.

När jag är beroende av andras jobb för att jag själv ska kunna fullgöra mina åtaganden, då blir frustrationen ännu större, då blir den upphöjd till 4 minst. När jag vet att 20-40 personer inte kan få den utbildning de förväntar sig för att jag inte fått leverans från konsulter jag är beroende av,  då kryper det i mig. Och det här vet jag inte hur jag ska komma förbi. Jag blir en “self-doer”, jag gör det hellre själv. Min tillit till de personer jag måste förlita mig på, är efter ett tag lika med noll, och jag faller ner i någon sorts svart eller grått hål som skulle kunna kallas “misstro”, “skepsis”, “jaha-nu-är-vi-här-igen-tillstånd”, och det är inte det mest optimala stället att vara på. Gråa eller svarta hål är ingen bra boningsplats.

Å andra sidan är det kanhända nyttigt att vara beroende av andra. Nu vet jag inte om jag ska skriva frågetecken eller utropstecken efter den meningen: Å andra sidan är det kanhända nyttigt att vara beroende av andra! Eller: å andra sidan är det kanhända nyttigt att vara beroende av andra?

Det kanske är bra att (någon gång i livet) lära sig beroendets gåva och välsignelse. Att inte alltid komma i tid, att inte alltid få allting i tid, att inte allting alltid blir som det ska, att andras tempo eller andras hinder eller andras svårigheter kan få tillåtelse att påverka mig i riktning mot mer tålamod, mer tolerans, mindre stress, färre ilskna tankar, större förståelse för andra människor. Jag vet inte om jag lärt mig det under åren och genom de projekt jag fått förtroende att leda, eller om det fått precis motsatt effekt. Har väldigt svårt att avgöra det själv.

Själva livet är ju egentligen som ett projekt med många inblandade. Och mig själv som huvudaktör.  Oftast. Ibland är det andras önskemål och åsikter och livssituation som styr mitt liv. Men livet har ingen given projektbeskrivning, inga tydliga projektmål, varken delmål eller slutmål. Ändå funkar det lite som ett projekt i alla fall. Ett livsprojekt. Det finns en given önskan om någonting som ska åstadkommas, det finns vissa vägar att nå dit, det finns intressenter runt omkring och en hel del inblandade parter som tycker och vrider och vänder på det mesta. Det finns risker, det finns kostnader - pengar eller hälsa eller popularitet - det finns sidoeffekter och kanske även motståndare. Och det finns även i detta projekt - livsprojektet - beroenden. “No man is an island, no one stands alone…”.

Det är nog så här i livet. Jag är beroende av andra.