onsdag 29 oktober 2014

Längtan

Längtan heter min arvedel
slottet i saknadens dalar.
Sakta ett underligt strängaspel
tonar igenom dess salar.

Somrarna blekna och solar går ner,
timmarna varda mig tunga,
rosorna dofta i vissna kvarter,
minnena viska och sjunga.

Klinga, du klagande strängaspel,
sällskap i drömmande salar!
Längtan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.

(Erik Axel Karlfeldt)


tisdag 28 oktober 2014

På resa med X2000

Alvesta station by night. Ljuset var speciellt denna måndagskväll när jag väntade på X2000 på min resa till huvudstaden. Miljömedvetenhet finns också med i bilden. 

måndag 27 oktober 2014

Uppskattat.se

Kolla in den sidan med filmer från hela världen och hela internet. Någon sitter och surfar runt och samlar ihop häpnadsväckande videoklipp från hela världen på denna sida. Humor, gripande situationer, glädje, allvar, skräck, befriande upplevelser - allt samlas här. Det är lätt att tiden rinner iväg när man sitter och tittar på klipp efter klipp. Men spännande är det.

För en tid sen var det någon som sa att “internet är synonymt med bilder”, det läggs ut miljarder med bilder varje dygn på olika sajter. Jag skulle vilja påstå att “internet är synonymt med filmer”. Så kommer det bli mer och mer. Alla har en filmkamera i sin smartphone. Alla är filmare och fotografer. På gott och ont. Hur blir det med kvalitén på film- och bildmaterialet? Är det en viktig fråga? Det viktigaste är kanske att dokumentera, att dela, att föreviga, att ha roligt? På en högskolekurs om fotografering ställdes frågan: “vad är en bra bild?” Och svaret är otvetydigt: “en bild som betyder något (för fotografen eller betraktaren)”.

>>http://www.uppskattat.se 


lördag 25 oktober 2014

Urberget


År efter år, decennium efter decennium, sekel efter sekel, årtusende efter årtusende.
Fast, stabilt, grått. Urberg.

fredag 24 oktober 2014

Duggregn

Klockan är 07.43. Stänger dörren till mitt hus. Lämnar hemmet bakom mig. Ut i mörkret. Ut i en annan del av verkligheten. Den där ute. Den är också verklig. Levande. Viktig. Men inte viktigast. Allt beror på hur man tar det, hur man ser på det, hur man värderar och tar emot.

Det är fint duggregn i luften. De få stegen till busshållplatsen är tillräckliga för mig för att kunna konstatera detta. Så fina och silkeslena som droppar kan vara. Nästan som extremt små och fjäderlätta snöflarn i luften dansar dropparna och rör sig lätt med vinden. Jag ser det knappt. Känner det knappt. Jag ser det i strålkastarnas sken när bussen kommer. Jag ser det på mina glas på glasögonen när jag sätter mig på sätet och tittar mot en lampa.

Ibland behövs en faktor till för att jag ska kunna se hur det verkligen är. Ibland räcker det inte med min egen förmåga, min egen tanke, min egen slutledningsförmåga, mina egna associationer. Det behövs en faktor till. En annan människa, en strålkastare, solsken in genom fönstret, en film, ett ord från någon, ett sms, ett mail, en sång, en dikt, en boktext, en skrivarstund, en powernap, en skada, en ångestattack, ja, i princip vad som helst kan visa hur det verkligen är. Människor och händelser och ord och scener kan dra undan draperiet och plötsligt ser jag det jag inte såg nyss, förstår i ett ögonblick det jag inte förstod för 5 minuter sen, inser det jag inte haft klart för mig tidigare.

Duggregn i luften. Och jag såg det inte. Först.

torsdag 23 oktober 2014

Jag vilar hos dig

Jag vilar hos dig.
Innesluten i din tanke.
Omfamnad av din andedräkt.
Innefattad av din själ.

Jag vilar hos dig.
Andas ut och andas in.
Dig.
Känner värmen
och det Osynliga.
Som finns.

Jag vilar hos dig.
I livet som är större
än oss själva.
Större än oron.

Jag vilar hos dig.
Oavsett allting.
Oavsett meningsbyggen
och kroppshållning.

Jag vilar hos dig.
Oavsett kartbildens avstånd
är du nära.
Närmare än de kroppar som
råkar befinna sig intill.

Jag vilar hos dig.

måndag 20 oktober 2014

lördag 18 oktober 2014

Afrika

Angélique Kidjo var gäst hos Skavlan i senaste avsnittet. "Angélique Kidjo, född 14 juli 1960 i Ouidah, Benin, är en beninsk-fransk sångerska, musiker och låtskrivare som är känd för sina mångfaldiga musikaliska influenser och kreativa musikvideor. Kidjo föddes i Ouidah i Benin." (källa: Wikipedia)

Hon sa mycket intressant, bl.a - vilket är väldigt viktigt att tänka på i dessa Ebolatider: man kan inte säga "så här är det i Afrika". Det går inte att säga så. Afrika är en hel kontinent. Lika lite som man kan säga: "så är det i Asien" eller "så är det i Sydamerika". Absurda påståenden, Att dra alla över en kam. Ett placera in en kontinent i ett särskilt fack.

Lika lite kan man säga om en folkgrupp, en förening, invånarna i en stad eller en viss yrkeskategori, "såna är de". Men det gör vi ofta. Och om vi inte säger det, så tänker vi tanken. Fäller orättvisa domar, alldeles för snabbt avfärdar vi människor, på lösa grunder. Dags att tänka om och tala annorlunda. Att det är enklare att schablonisera, det är helt klart.


torsdag 16 oktober 2014

Härskartekniker

(Enligt Berit Ås, som definierade och populariserade de fem härskarteknikerna efter psykologen Ingjald Nissens teori, är tidigare professor i socialpsykologi.)

I juli förra året skrev jag om detta, men återkommer nu igen och påminner om risken att själv utöva eller bli utsatt för härskartekniker. Jag har mött flera anledningar till att ta upp detta ämne igen, både för egen del och för andra.

De fem härskarteknikerna:

  • Osynliggörande
  • Förlöjligande
  • Undanhållande av information
  • Dubbelbestraffning
  • Påförande av skuld och skam
Ås skriver om dessa tekniker framför allt utifrån ett kvinnoperspektiv och hur kvinnor kan uppleva det i sina relationer med män. Jag lämnar det därhän och ger några reflektioner utifrån mitt perspektiv, både i nära relationer, i föreningsliv och på arbetsplatser. Jag menar att dessa tekniker finns överallt där människor interagerar med varandra. Där det finns kontrollbehov, avundsjuka, brist på bekräftelse och ett inre behov av dominans. Och detta behov kan finnas hos både män och kvinnor. Det är jag helt övertygad om.
Jag har sett och upplevt chefer som utövar sin makt med ett par av ovanstående tekniker, i föreningssammanhang, jag har sett i familje- och släktrelationer hur man tillämpat en del av de fem punkterna, jag har sett i sammanhang där avundsjuka råder att någon eller några av punkterna används på ett mycket sofistikerat sätt. Påtagligt.
Och under allt ligger någon form av dåligt självkänsla, dåligt självförtroende, en svag självbild, en enorm osäkerhet omkring frågan: “vem är jag”? Då ligger de fem punkterna av härskarteknik väldigt nära till hands att ta till för att komma i “överläge” igen.
Hur ska man bemöta härskartekniker när man märker att man är utsatt för det?

Det finns sätt att möta härskartekniker - motstrategier och bekräftartekniker, framtagna av studenter vid Stockholms universitet.

Härskarteknik                                  Motstrategi                           Bekräftarteknik
  • Osynliggörande                       Tag plats                                 Synliggörande
  • Förlöjligande                            Ifrågasättande                        Respekterande
  • Undanhållande                         Korten på bordet                    Informera
  • Dubbel bestraffning                 Bryta mönstret                       Dubbel belöning
  • Skuld och skam                        Intellektualisera                    Bekräfta rimliga normer

Läs mer mer om detta:
>>http://www.aftonbladet.se/wendela/article15422015.ab
>>http://kilden.forskningsradet.no/c16881/artikkel/vis.html?tid=35132

tisdag 14 oktober 2014

Om svensk poesi

Ibland kan det vara lite svårt att ta till sig vissa texter, både lyrik och prosa. Jag läser, men texten tar inte tag i mig, den griper mig inte, den berör mig inte på något plan. Knut Ahnlund (nu avliden, men innehade stol nr 7 i Svenska Akademien), skrev så här välformulerat om samma erfarenhet:

Själv erkänner jag att det är mig omöjligt att ha ett tycke om en stor del av de senaste trettio årens svenska poesi. För många dikter gäller det att jag mycket väl kan sätta i gång en granskning, uppbåda mina krafter och min välvilja att förstå. Och dock är jag smärtsamt medveten om att jag aldrig varit i närheten av det rum där diktens författare vistas. Skapelseprocessen, diktarens, står inte i förbindelse med upplevelseprocessen, min egen. Det är inte liktydigt med att jag tycker illa om dikten. Jag tycker bara ingenting.

Så långt Knut Ahnlunds ord om sin egen oförmåga att ta till sig modern, svensk poesi.

Det kan helt enkelt vara så att jag inte kan tycka något, eftersom texten inte alls når fram till mig. Därför tycker jag inte alltid någonting om allting.

Läs mer om Knut Ahnlund och det litterära arv han lämnat efter sig, efter 50 år i litteraturens och språkets tjänst. >> http://sv.wikipedia.org/wiki/Knut_Ahnlund

fredag 10 oktober 2014

Årets vinnare av årets Nobelpris i litteratur är Patrick Modiano

Svenska Akademiens motivering lyder:
"För den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld".

Ett helt otippat val av pristagare denna gång. Igen. Men tydligen är han en stor ande och en litterär gigant. Och detta var inte känt av mängder av bokhandlare och bibliotekspersonal runt om i landet om jag får tro på nyhetssändningarna från den 9 oktober. Inte heller av mig. Och det kan väl tyckas - för många - lite märkligt att en, för  en majoritet av bokälskare, helt okänd romanförfattare vinner detta prestigefyllda pris. Så tänkte jag samma eftermiddag då jag hört om denne författare för första gången.

Tankarna dröjde sig dock kvar i detta och nu har tankarna fått en chans att förändras. De har mognat och gått i en oväntad riktning. Det kan vara med denne författare som med så mycket annat här i livet, nämligen att det okända kan visa sig vara något väldigt spännande och överraskande. Som att upptäcka en vit fläck på kartan, eller få upp ögonen för att det finns ett outforskat universum där någonstans utanför min egen lilla sfär. Jag får anledning - som någon de intervjuade i Aktuellt sa - att läsa honom. Gå in i hans värld. Och se om våra världar krockar eller kan mötas. Tänk om.


fredag 3 oktober 2014

Skrivandets glädje

Jag läste en artikel om den brasilianska författaren Clarice Lispector och en liten passus i texten löd så här: “Under den här tiden upptäckte den unga Lispector skrivandets glädje, inte minst tack vare Herman Hesses "Stäppvargen". “ Jag reagerade spontant inför de orden, de drabbade mig. Ibland är skrivandet en plåga, ett gissel, ett obegripligt fritidsnöje, en ofattbar och frivillig fritidssysselsättning, ibland ofrivillig, för många andra en mystisk och lite fördold handling, höljd i dunkel. Men för det mesta är det en glädje! Tangenterrna tar tacksamt emot fingarnas vidrörande, fingrarna dansar över de svarta fyrkanterna och studsar mellan stavelser och ord, felskrivningar och rättskrivningar. Orden kommer ut genom fingrarna, likt mjölken ur en kos spene. Ibland får man mjölka en stund, men så helt plötsligt kommer flödet igång och det går av sig själv. Skrivandet är en förunderlig sysstelsättning. Det är en solitär syssla, ett tecken på ett behov av ensamhet och inre samling, kanske ett uttryck för ensamhet och blir på så vis ett sällskap. Skrivandet är på många sätt ett bevis på att allt som finns, inte syns. Att det som är osynligt och fördolt är lika verkligt som det synliga. Många är de tillfällen då jag i efterhand stirrat på texten som vuxit fram och undrat: var kom detta ifrån? Tankar som - vad jag vet - aldrig tänkts av mig, ord som - mig veterligen - inte passerat genom mina ögon eller mina tankar, kommer plötsligt ut genom mina fingrar. Det är som en stark upplevelse, en ny upptäckt varje gång, nästan som våren - att den bara kommer, som en höna som värper ett ägg och sen ruvar på det och det kläcks en kyckling, en orgasm - den finns bara där efter ett visst förarbete, som nåd - oförtjänt, oförklarlig, självklar, ofattbar.

När man betraktar en bild, en person, ett hus, ett naturområde, ett vattendrag, en sjö, ett hav, ett barn, en teknikpryl eller vad som helst, kan det förunderliga hända att tankar och ord väcks till liv och de vill bara en sak: de vill komma ut, fästas på papper eller i ett dokument på skärmen. Det är som att allt det där redan finns. En gång tittade jag på det populära TV-programmet Tekniskt Magasin och de studerade hur elekricitet fungerar och kom fram till att det spelar ingen roll hur lång sladden eller kabeln mellan strömbrytaren och lampan är, lampan tänds exakt när du trycker på strömbrytaren, momentant, direkt. Det bevisar att förutsättningarna för strömmens “förflyttning” eller strömmens aktivitet redan finns i koppartrådarna, det är bara så att de förutsättningarna behöver aktiveras. På samma sätt upplever jag detta med skrivandet. Det är som att förutsättningarna finns där på insidan. De behöver bara triggas igång av någon eller någonting. Det är en enorm glädje att finna detta gång efter gång. Och det är som med våren - det verkar finnas en outsinlig källåder någonstans så att vattnet rinner, knopparna växer och spricker, värmen stiger och allting börjar växa.

Skrivandets glädje.