Att trösta och vara nära

Jag har tre barn. De är vuxna nu. Olika perioder har olika behov och förutsättningar. Barnen ska stimuleras, uppmuntras, bejakas, gränssättningar ska göras för dem och frigörelseprocesser av skiftande slag och dignitet ska genomlevas och genomkämpas. Både för barnet och föräldern. Roligt, spännande och jobbigt. Allt i en enda stor erfarenhetssoppa, som ena dagen smakar gott som nyponsoppa, och andra dagar är besk som ricinolja. Ibland behöver barnen tröst, kroppslig och själslig närhet utan ord, bara en smekande hand på den tårade kinden, ibland en omfamning eller att jag som förälder bara finns nära i samma rum eller soffa.

Nu är - som redan sagts - mina barn stora och vuxna. I många avseenden större och mer vuxna än jag själv. Livet är ett mysterium. 

Och nu sitter jag igen, denna gång med den kvinna som är min mamma, och rollerna är helt ombytta. Hon är sjuk, svag, bräcklig, på väg bort från jordelivet, och jag får nu igen, som hon gjorde med mig när jag var liten, och som jag fick göra när mina barn var små, sitta vid hennes sida, ge henne tröst, en uppmuntran, en kyss i pannan, ett leende, en smekning på kinden, ta hennes svaga hand, vända henne om i sängen, fukta hennes läppar med vatten, ge henne en tuss med nyponsoppa att suga på, för att om möjligt få i henne lite vätska. Livet är en kretsgång, och många gånger märkligt och smärtsamt. 

Att trösta ett barn, och följa det framåt mot sin framtid.

Att trösta en gammal mamma, och följa henne mot sin framtid.

En enorm skillnad, ur många perspektiv, men slående lika ur andra perspektiv.

Ingen av oss vet något om morgondagen.

Jag tror att det finns en morgondag. Både här på jorden för många av oss och i en annan värld för oss alla en dag. 

Kanske är livscykeln en enda viktig lärdom för hur betydelsefull närhet är, genom hela livet.

Tack älskade mamma för att du lärde mig det. Jag tror att vi möts i en annan värld, med nya förutsättningar och ny glädje och frid.