Vad du är söt min kära lilla pommes

Min dotter har en dotter, dvs. min dotterdotter. Hon heter Elin. Ungefär två och ett halvt år gammal. Hon är härlig. För en tid sen började hon på Dagis. Och på morgonen brukar de samlas runt en röd, rund matta, alla barnen och fröknarna (läs: dagispersonalen). Där sitter de en stund och tillägnar sig någon sorts inre samling innan det allmänna tumultet utbreder sig (skämt åsido). De brukar också sjunga vid denna morgonsittning. Och Elin har lärt sig flera nya sånger som hon sedan - helt omedvetet - sjunger hemma när hon sitter med sina dockor och duplolegobitar.

Hennes mamma hörde henne sjunga den söta lilla visan om Min söta lilla ponny, och hörde Elins version av denna sång:
"Vad du är söt min kära lilla pommes..." (!). 

När jag fick höra detta, brast jag spontant ut i skratt och sjöng den nya för mig själv. Jag kunde inte låta bli. Och jag kunde inte heller låta bli att sjunga vidare i den lilla barnvisan. Och innan jag gjorde det, svarade jag min dotter: detta exempel visar på vådan av att för ofta konsumera pommes!     :)

Det gick av bara farten, och sen var en helt ny vers skriven och den kan sjungas eller deklameras med sedvanlig passion och glöd:

Vad du är söt min kära lilla pommes
vad du är söt, mitt kära lilla chips.
Du säger ingenting min kära lilla pommes
men det är dig jag älskar mest med dipp.

Lyssna och njut: