lördag 31 december 2016

Ryggrad och vingar

Ur Gamla stan-morden, av Lars Bill Lundholm:
Axel Hake såg sig om. Han kände till den här delen av Värmdö, speciellt ner mot Älvsala. Han hade tillbringat några sommarveckor där för många år sedan i sällskap med syskonen Smedberg och deras vänner. Det hade varit en magisk tid, fylld av upptåg och vänskap. På den tiden visste han inte vad han ville bli, men umgänget med de där syskonen gjorde honom medveten om att man kunde bli det man företog sig. De öppnade en slags dörr inom honom med hjälp av musik och konst, och han fick plötsligt både ryggrad och vingar och så fort den där stenhimlen ovanför honom blev för mörk och hotfull brukade han plocka fram de där sommarminnena från en tid som bara finns en gång i livet.
Vi har nog alla sådana minnen och upplevelser som med stor sannolikhet bara inträffat en enda gång, en enda period under livet. En period eller upplevelse som kändes som en dörröppnare, då livets alla möjligheter framstod i all sin tydlighet. Axel Hake kände det som om han fick både vingar och ryggrad denna sommar; ryggrad som gav stadga och trygghet i sig själv och vingar som gav honom möjligheter att lyfta sig över de begränsningar som "stenhimlen" i Rågsved ofta orsakade honom (han växte upp där). Axel Hake blev polis, sedermera kriminalkommissarie.

Jag har en optimistisk livsinställning och tror att den här typen av upplevelse inte bara kan infinna sig en gång i livet. Nej, då vore det kört för stora delar av befolkningen. Jag tror att livet kan överraska oss och att vi - oavsett ålder och livssituation - kan få göra upplevelser där ryggraden stärks och vingar utvecklas, vilket innebär en ny stadga, en ny trygghet och fasthet, och ett lyft som gör att vi ser saker lite bättre och tydligare med perspektiv och förundran.
Love lift us up where we belong
where the eagles cry on a mountain high

Min önskan för dig min läsande vän, och för egen del också, är att hela eller delar av 2017 kan få vara en sådan period i våra liv där ryggraden stärks och vingarna utvecklas och innebär att de i oss nedlagda förmågorna kan lyftas mot nya höjder.




fredag 30 december 2016

Life is like a camera


Tänk på det nästa gång du tar en bild med din kamera...
Det är som livet...
Jag fick denna bild av en god vän.


torsdag 29 december 2016

onsdag 28 december 2016

Decembertankar inför ett nytt år, om att skriva

Klas Östergren säger i sitt inledningstal vid Svenska Akademiens högtidssammankomst (2016-12-20) sålunda:
Att skriva är att åtnjuta den kanske största andliga frihet som står oss till buds. Nattliga drömmar, som ofta framhålls som den fria fantasins triumf, kan verka stelt lagbundna jämfört med den klara morgontankens flykt över pappersarkets tomma rymd.
Javisst är det så. Att skriva är frihet. Om det är den största andliga frihet som står oss till buds, vet jag inte. Men det ligger något befriat och befriande i Östergrens ord. Formuleringen:
den klara morgontankens flykt över pappersarkets tomma rymd
är fantasifull och har en stjärnas verkshöjd och orden kan - med sin egen kraft, dynamik och lust - väcka den mest slumrande eller andefattiga skrivarförmåga till liv. Igen. Eller för första gången. En klar morgontanke har vi alla haft. Efter god sömn. Tystnad och ro, en stilla morgonstund, lite gröt, en ostsmörgås, en god kopp kaffe med mjölk - och ett tangentbord kombinerat med ett oskrivet ark, eller snarare, ett oskrivet dokument på skärmen. Fingrarna rör sig sakta, makligt, smakligt, påtagligt trevande, men med en intention och intensitet som bara en god morgons krafter och inneboende energi kan uppbringa. Efter en stund rör de sig inte bara, de dansar, fjäderlätt och obekymrat och saligt över de rundade eller kantiga bokstäverna som är tryckta på tangenterna.
E, f, g, h, i, j, k, l, m, n, o… 
Vilken rikedom! Vilken djup lycka! Att få trycka. Att få upptäcka. Att få leva. Att få vara. Att utgjuta. Att ingjuta. Att ryckas med. Hänföras. Livas upp. Tömmas. Fyllas. Andas. Leva. Livet liksom strömmar ut via armarna och händerna. Den vita sidan - precis som nu - fylls av livgivande skaparkraft. En rikedom. Ovärderlig. Oskattbar. En rikedom som aldrig kan förslösas, ty när den används, förmeras den, utökas, växer, utvecklas, berikas, adderas, den upplevs och existerar.
Att skriva - vilka vackra ord.

En liten passus ytterligare från Klas Östergren:
En författares motiv för att skrida till verket är kanske inte alltid de ädlaste, men skrivandets långsamma, ältande hantverk får de flesta att lugna ner sig under arbetets gång. Den bok som till slut blir klar ger ofta uttryck för om inte försoning, så i alla fall förståelse.
De orden säger mig att skrivandet är (just detta): en process. En skapande process, där det första inte är det sista. Att ha första ordet, eller att ha sista ordet, brukar man bråka om. Det viktigaste är ju processen. Den kanske inte leder till något som vi kan kalla för “färdigt”, i meningen “helt klart”, “fulländat”, men det har kommit en bit på väg från det att första ordet skrevs. Förståelse. Diskurs, längre fram på (min) väg. “Somewhere down the road” som det står i en vacker sång.

Att skriva är att nedteckna och se på sina tankar. Att formulera. Och ofta är det så att jag efter en stunds skrivande, med förvåning frågar mig: “varifrån kom detta?” Det avslöjar något spännande, nämligen att det inre hos en människa kan hysa sådant som inte kommer fram i tanken under talarprocessen, men väl i skrivarprocessen. Det är som att det innersta ibland bättre kommer till uttryck via händer och fingrar, än via munnen. Något att fundera över vad det står för. Kan munnen ibland vara ett hinder för ordens födelse? Jag vet inte om detta kan definieras och bevisas på vetenskaplig väg, men erfarenheten säger mig att det kan ligga något i det. Ett födelsens under, det fördolda kommer fram i skrivandet. Precis som hos en gravid kvinna som föder. Ett undangömt foster föds och kommer ut i dagsljuset. Ett barn föds till världen. Ett litet underverk. Guds tanke blir synbar och hörbar i Betlehem (Jesus är logos, ordet, enligt Johannes evangelium, kap. 1).

Våga skriva!


måndag 26 december 2016

lördag 24 december 2016

fredag 23 december 2016

Juldikt (2). Ho ho

Ho ho

nu är det snart dax för jul igen
med buller och bång
med rökmaskiner och röda lampor
med fiolmusik och sång,
när endast tomten är vaken
och Ferdinand är ohjälpligt naken
och Gustav Svensson heter maken

och ljuset brinner i staken
och ugnen är fylld utav baken
och munnen är smord med knäcksmaken
och dockan säger "mama", den kraken
vi sjunger efter sillen och laken
att snön ligger vit på taken.

Happy Christmas
Gute Weinachten
Joyeux Noël
¡Feliz Navidad
Buon Natale
Hyvää joulua
Go jul




torsdag 22 december 2016

Juldikt (1)

Julen närmar sig med hast
ute dansar blåmes och koltrast
tidens gång är beständig och fast
vi behöver vila, paus och rast.

Vi gläds över stakar och ljus
som vi tänder i våra hus
de skänker oss frid, trots omvärldens brus
skinkdoften är ljuvlig, smaken fin som snus.

Fastän årstiden sägs vara kall
är glädjen stor och utan mall
sången föddes en gång i ett stall
och den sjunger vi i suset av gran och tall.

Jag önskar alla ro och frid
att slå av på stressen, slippa vara på glid
uppleva lugnet som ersätter snabbhetsrapid
kliva av prestationståget och några dagar stå bredvid.

GOD JUL TILL ALLA!






måndag 19 december 2016

Every grain of sand

En sång om en människas kamp mot diverse motståndare i tillvaron, en sång om förtröstan, en sång om det vackra och det fula i livet, en sång om tryggheten att Någon finns bortom allt det svåra. Den som räknar varje sparv, räknar varje hårstrå som faller från våra huvuden, räknar varje sandkorn på havets strand. En sång av och med årets nobelpristagare i litteratur, Bob Dylan.



söndag 18 december 2016

Decembertankar

Tankar utspridda som en slängd kortlek, med jokrar, spader, ruter, klöver och hjärter. Tvåor, kungar, drottningar, knektar och nior och några ess. Visst kan väl tankeverksamheten och upplevelsen av den liknas vid en samlad eller osamlad kortlek? Har du också upplevt det så? Ibland är vi samlade, koncentrerade, uppmärksamma, “med”, på hugget, greppar sammanhangen på en enda gång - för att ibland vara splittrade, osammanhängande, tröga bortom all gräns, osamlade och osaliga, oförstående.
December 2016 är inget undantag från dessa tillstånd. “If we make it through december” sjunger en countrysångare. Precis som om den månaden skulle vara värre eller besvärligare än andra månader. Kanske syftar sångens tema på mörkret som råder på norra halvklotet som allra värst denna månad, eller allt stök och bök, plock och pock, planerande och handlande - och allt annat som precis som andra månader ändå ska funka och snurra på.

Kan vi tänka oss en annorlunda jul? Med frid och ro, med avslaget tempo, med tid för eftertanke, rum för vila och harmoni? Finns den sortens jul? Några decembertankar senare konstaterar jag att Den Finns. Det var ju så det var tänkt från början. Innan IKEA, Lidl, Jysk, Maxi, Citygross , Biltema och Cervera hade öppnat i Betlehem. För länge sen. Långt innan vi fick för oss att det skulle finnas en gran inomhus, beklädd med kulor i olika kulörter (jag gillar gran!).

December kommer till oss med ljus och frid. Med glädje och ro. Med harmoni och sång. Men stillhet i stall och stad. Med ljus och ödmjuk förundran inför livet. Att något nytt föds. Att en ny sång sjungs. Att mörkret skingras av ljuset. Att nåden är större än domen. Att sången sjungs i dur. Att vi alla kan få förundras över att det finns Något, eller snarare Någon utanför oss själva som handlat, som gripit in, som böjer sig ner, som älskar och vårdar.

“Det är en ros utsprungen av Jesse rot och stam, av fädren ren besjungen, det står i tiden fram…” 

En ros (röd och vacker) slog ut inför människors häpna ögon, ett ögonblick av nåd. Allt förändrades. Ljuset tändes i den mörka natten, i den mörka tiden. Nya decembertankar tänktes. En ny tanke som slagit mig (mjukt) denna decembermånad är att vi idag har LED-ljus. Ledljus. Så bra. Det behövs i december.


fredag 16 december 2016

Om läsning (6)

En läsestol i naturrum. 
"De äldsta böcker är fortfarande helt nyutkomna för dem som inte läst dem"
Samuel Butler

”Många böcker kräver inga tankar av dem som läser dem, av det enkla skälet att de inte ställde detta krav på den som skrev dem.”
C. C. Colton

“Jag vill hellre vara fattig i en stuga full med böcker än kung utan lust att läsa.”
Thomas Macanlay

"Det är verkligen en fantastisk start i livet att ha ett litet antal verkligt goda böcker som är ens alldeles egna"
Sherlock Holmes

”Det är ur böckerna de vise hämtar tröst i livets motgångar.”
Victor Hugo

”Att läsa en bok för första gången är som att finna en ny vän, att läsa om den är som att återse en gammal bekant.”
Kinesiskt ordspråk

”Omöjlighet är ett ord som man bara hittar i dårars lexikon.”
Napoleon


torsdag 15 december 2016

Imposant

En sumobrottare kan nog sägas vara imposant.
Storartad  (på tyska), ståtlig.

Definition:
vördnadsbjudande, imponerande, respektinjagande, storslagen, imponerande, överväldigande, magnifik, vidunderlig, grandios.
T.ex. imponerande genom sina yttre egenskaper: en imposant kroppshydda.
Eller: snart är det dags för grannarna i det stora och vräkiga huset att ta in årets imposanta gran.

Ungefär som i filmen Ett päron till farsa firar jul. Se trailern nedan.




onsdag 14 december 2016

Någons ledstjärna

Kunskapsföraktet. Glorifieringen av idiotin. Dumhet som framgångsfaktor.

Orden och meningarna är hämtade ur Rosenfeldts/Hjorts kriminalroman De underkända där en person har orden som sin ledstjärna för att utföra sina handlingar. Bestialiska sådana. Orden, dvs. hans ledstjärna, rättfärdigade det sätt på vilket han tänkte på, planerade och utförde sina aktioner. Ändamålet, det övergripande målet, helgade medlen han använde sig av. Och detta kan vi känna igen från dagens samhälle och i de fall terror och fanatism råder och griper tag i människors tankar och i slutändan även deras handlingar.

Så sant som någon sagt: Den som har våldet som sin metod, har alltid lögnen som sin princip.

Visst, man kan förfäras över dumheten, ytligheten, idiotin, kunskapsföraktet, de snabba klippen, de "yttre attributens kultur" (skönhet, muskler, ungdom, solbränna) som förhärligas i vissa TV-serier, dokusåpor och populära snackprogram, men är det verkligen värt priset att lägga sin energi på att bekämpa detta? Och på vilket sätt? Det är lätt att dras med i förfäran och t.o.m. föraktet för dessa  företeelser, och att se ner på dem som spenderar tid på tittande och lyssnande. En förströelse, en avkoppling, som att äta franskbröd, inte mycket intellektuellt tuggmotstånd, utan "in med det" och där tog ansträngningen slut (det var inte ens en ansträngning, om nu inte trycket på powerknappen räknas till ansträngning vi utsätter oss för). Estradören Olof Buckard sa vid ett tillfälle: att "viss litteratur och kultur är som en neonblinkande snabbmatsinrättning där det serveras McDonaldsmat utan tuggmotstånd". Men ger det honom eller någon annan rätt att se ner på andra människor som kanske tänker annorlunda? Inkluderat mig själv. Jag tror att man kan bli en "kultursnobb", alltså en person som tycker sig sitta på en kulturell piedestal, liksom intellektuellt begåvad, beläst, upphöjd och avskild från kreti och pleti, och anse sig själv som den högst stående (eller sittande, beroende på sammanhanget).  Det här kan överföras på många andra områden: idrott, ideella organisationer, musik (hur många rockers ser inte ner på dem som gillar dansmusik, och vice versa, eller symfoniorkestermusik eller opera eller house*?).
(en liten reflektion här: de mest belästa, de allra bästa musikerna, de med en hög position som de förtjänat, de som fått Nobelpriset, m.fl, uppfattar jag ofta som de mest ödmjuka personerna - för de vet priset de fått betala, de vet vilken resa de gjort, de vet att de egentligen inte vet och kan så mycket - det finns mycket mer att upptäcka...)

Är inte det bästa, och den mest framkomliga vägen, att visa på djupet, höjden, bredden, längden, skönheten, de goda egenskaperna och effekterna av det vi tror på istället för att förbanna det vi inte tror på eller gillar eller ser ner på?

Någon sa så klokt (kanske moder Teresa): Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret. 
Det, om något, är en klart skinande ledstjärna som leder rätt.

---------------------------
(*House är en genre inom populärmusiken, en form av elektronisk dansmusik som ofta har en stadig 4/4-takt och är besläktad med disco. Musiken i genren skapas syntetiskt med trummaskin och sampling med återupprepningar. Genren har ett antal undergenrer. [...]
Viktiga namn i den tidiga historien om House är Frankie Knuckles, Ron Hardy och Marshall Jefferson. Namnet House sägs komma från den första stora klubb som spelade House, The Warehouse. 1982 skapade synthesizertillverkaren Roland den analoga bass-synthen TB-303, vilket kom att leda till utvecklingen av Acid House 1987.)
Källa: Wikipedia


tisdag 13 december 2016

Tarva

(ålderdomligt) vara i behov av något, ha behov av något (särskilt något abstrakt, exempelvis en åtgärd), det tyska ordet darben betyder lida brist (kan tänkas ha blivit ett försvenskat låneord)...

T.ex:
Den segern var oväntad, så nu tarvas lite extra firande.
Den trasiga fönsterrutan tarvar en mycket bra förklaring, min lille vän.
Synonymer: behöva, fordra, kräva
Besläktade ord: tarv, tarvande, tarvlig

Ur Svensk etymologisk ordbok:






Och denna tidiga morgon säger jag bara: idag tarvas det kaffe, mycket kaffe, för att komma igång.
Tarva är ett bra och viktigt och användbart ord som just nu når sin fulla potential.


måndag 12 december 2016

Tidsfördriv

Periodvis spelar jag schack online. Man kan utmana och utmanas av olika spelare. Jag känner ingen på schackonline.se, men har börjat känna igen de olika användarnamnen. Jo, förresten, jag har en kompis som har konto på schackonline. Vi har spelat ett par partier mot varandra. Det är skön avkoppling att spela schack. Det är ett sätt att gå ner i varv. Det är också givetvis ett sätt att hålla tankarna i någon form av trim. Jag vet inte alls - rent vetenskapligt - om det gör någon nytta eller inte, men strunt samma, det är roligt (för det mesta) och intressant. Man kan på schackonline.se skriva några rader om sig själv under den menylänk som heter Personlig sida. Somliga skriver oerhört sparsmakat om sig själva och andra skriver hela romaner eller avhandlingar om sig och sina tankar om högt och lågt. Igår läste jag på en sådan Personlig presentationssida och vad en tänkbar motståndare skriver om sig själv. Ingenting. Bara dessa ord: Schack är tidsfördriv.

Jag läste orden om och om igen. Jag stannade upp inför det sista ordet: Tidsfördriv. Hmm, tänkte jag. Tidsfördriv. Är det så det är?

Efter en stund funderande kom svaret: nej. Jag har ju inget behov av att fördriva tiden. Men min schackvän kanske har det. Detta skrivet utan att raljera med någon.  Jag är medveten om att schackonline-medlemmen som använder ordet kanske bara menar: avkoppling eller något annat skönt tillstånd som inte kräver någon som helst ansträngning.

Jag bara funderade vidare. Kanske har människor behov av tidsfördriv, i ordets mer direkta betydelse. Att man vill driva tiden bort från sig. För att tiden känns jobbig eller som en fiende. Och om man fördriver tiden, vad är målet för det fördrivandet?

Så är det inte för mig. Tiden är viktig. Tiden är just nu. Just här. Nu. Tid. Detta ögonblick är egentligen det enda jag vet något om och kan uppleva. Gårdagen är förbi. Morgondagen har jag inte ännu sett. Tiden är nu. Och den vill jag inte fördriva. Inte driva bort från mig, utan ta den till mig. Tiden är en glimt, ett ögonblick, av evigheten. Därför är den viktig. Värd att ta vara på, att ta på allvar, att ta till sig.

Någon sa: fyll inte livet med år, utan fyll åren med liv. Och någon annan yttrade dessa ord: Tiden är Guds vän. Och skulle jag nu vilja fördriva något som är vän med Gud? På något sätt tror jag att då blir det i själva verket en brottning med eller kamp mot själva livet.

Nej, schack och annat jag gör, är inte tidsfördriv. Det är något annat.


söndag 11 december 2016

Sång- och musikfest. Julkonsert.

Denna helg är det stor sång- och musikfest i Pingstkyrkan i Karlskrona. Lokala musiker, orkester, arrangörer, solister, sångare och sånggrupper, duettpar, triokonstellationer, lampor och färger, rök, glädje och kompgrupp och hammondorgelspelare - snart sagt allt som ska till för att få till en riktig och musikalisk fest och högtid. Nästan 1000 biljetter sålda i förväg, dvs. i snitt 330 personer/konsert. Plus dem som kommer och spontanköper. Det är riktigt roligt att få vara med i sammanhanget. Gamla och nya låtar, unga och äldre medverkande, konferencier som håller samman det hela. Det är helskön stämning. Julkonsert.




Denna låt framfördes av On the road under konserten.
Chris Reas Driving home for Christmas.

fredag 9 december 2016

Om läsning (5)

En klassiker är en bok som folk berömmer, men inte läser.
En klassiker är en bok som alla vill ha läst, men ingen vill läsa.
(Mark Twain)

Jag har aldrig kunnat tåla journalister, så i mina böcker har de alltid fått lida en fasansfull död.
(Agatha Christie)

Akta dig för den som bara läst en bok.

Böcker har sina fördelar jämte människor. De sätter tankar i rörelse, vilket sällan människor gör. De tiger även så länge man inte ställer frågor till dem.
(Georg Brandes)

Böcker? Jag lånar hellre ut min hund, han hittar i alla fall hem.

De bästa böckerna står inte alltid i bokhyllan.

Det värsta med nya böcker är att de hindrar oss från att läsa de gamla.
(Joseph Joubert)


torsdag 8 december 2016

De fattigas hemort

En intresseväckande introduktion av en stor samtidsskildrare, Denise Mina, skriven av Christer Enander (nedan referat av hans artikel, lägg märke till det vackra, originella och tidlösa språket han använder i sin beskrivning):
De fattigas hemort
Det är en stad i staden - en enklav av entropi* - det är de fattigas och förlorades hemort. Garnethill heter ett av dessa områden där tiden frusit fast i väggarna och välfärden drivits på flykten. Det ligger på den högsta av Glasgows bergskullar och staden breder ut sig nedanför som ett lockande löfte om hägrande möjligheter och oinfriade utfästelser om en tillvaro som är bättre och rikare och helare. Margaret Thatcher har med en bödels kyligt stillsamma temperament hyvlat ner och skurit bort alla marginaler. De som inte passar in, åker ut. Antingen etablerad medelklass med egen villa och stadigt lönekonto eller dagen moderna motsvarighet till fattigstugan. Däremellan finns inte längre några alternativ. De brittiska öarna har snabbt blivit ett land i social upplösning där allt fler faller över stupet, ner i öppen ekonomisk misär. Människor som tidigare hjälpligt kunde hanka sig fram sitter fast i en rundgång av arbetslöshet, urholkade eller indragna bidrag, halvsvält och kriminalitet och apatisk misströstan. 
Där uppe på kullen, i Garnethills avskilda och upphöjda elände, bor Maureen O´Donnell i en luggsliten liten etta. Hon är ung. Hon är ovanligt smart. Hon ser bra ut. Hon borde ha framtiden framför sig. Den borde ligga där öppen och inbjudande, orörd och full av möjligheter. [...]
Men Maureen O´Donnell befinner sig i permanent krigstillstånd. Hon ligger i krig med hela den påträngande, klibbiga och genomfalska omvärlden, en omgivning som ständigt tycks utgöra ett oklart och odefinierat hot. Hon befinner sig också, dessvärre, i krig med sig själv. Vreden sjuder i henne, kokar som lava från en inre vulkan. Vreden är kanske också det enda som förmår henne att fortsätta leva och inte resignera och ge upp.
(ur Christer Enanders artikel: En stor samtidsskildrare - Denise Mina (1966-), sid. 161-162)
-----------------------------

Boken Död i Garnethill är mycket läsvärd.
Den är den första i en trilogi om Garnethill och Maureen O`Donnell.

*Entropi: Begreppet entropi kan illustreras med ett stökigt rum: I ett fullständigt städat/ordnat rum kan varje sak bara finnas på en plats, det vill säga det finns bara ett sätt att ställa alla saker i rummet så att det har egenskapen att vara fullständigt städat. I ett stökigt rum spelar det ingen roll om en viss bok står till höger eller vänster i bokhyllan; rummet är i alla fall lika stökigt. Rummets entropi är antalet sätt man kan ställa saker för att uppnå en viss stökighetsnivå. Ju stökigare rummet är, desto fler ställen kan de ligga på och desto högre entropi får rummet.


onsdag 7 december 2016

Festliga djurbilder

Klicka på filmen nedan och njut av djurbilderna och få dig ett gott skratt!


När du kört igång bildspelet, klicka då nere till höger i filmfönstret,
så att du får bilderna i helskärm.


tisdag 6 december 2016

Klyftor i samhället

Det finns en hel del klyftor i samhället idag. Och så här års ännu fler.
Men alla är inte av ondo, en del är rätt goda helt enkelt.



måndag 5 december 2016

That´s Christmas for me

En a capellagrupp vid namn Pentatonix sjunger en julsång med den titeln. Vårt band On the Road tillsammans med tjejgruppen Joy framförde den i söndags kväll i Nättraby kyrka. Den - och alla de andra jullåtarna - blev väl mottagna och vi mötte en glad och inspirerande åhörarskara. Det är roligt med jullåtar, julmusik, julmat och julkrimskrams och små lampor all over the place. I konserten samlades julklappar in som ska delas ut till barn och ungdomar i vårt närområde som inte har en möjlighet att få julklappar på annat sätt. Mindre bemedlade, som det så vackert heter. En insamling gjordes också till Svenska kyrkans satsning: "Låt alla fylla 5 år."

I sången som rubriken lyder sjunger vi om the Old Christmastree, om raggsockorna som hänger vid spishällen, om familjen, om den tända brasan, om en kyss under misteln, om julstämning när den är som bäst och som mest julvykortslik. Det är en vacker bild som jag gärna håller kvar.

Julen är en fin högtid. Dels att vi med gott samvete kan tända så många lampor och så mycket ljus vi önskar, dels att alla verkar vara positivt inställda till denna ljusets och värmens högtid mitt i mörkaste vintermånaderna. Den lyser upp tillvaron. Den är tillåtande, och många vågar bekänna att de (som Py Bäckman skriver i sången Koppången) "vill tro att Han föddes och finns med oss här i tiden". Julen är vacker och omslutande. Den är vit och röd. Den är julmat, skinka och knäck. Den är en glädjens högtid. Den tillåter känslor av optimism och nostalgi och framåtblickande. Den är i många avseenden generös. Julen är vacker och efterlängtad.

That´s Christmas for me.

söndag 4 december 2016

Nu är det ljud igen

Nu är det ljud igen
Och nu är det ljud igen
Och ljudet varar än till natten
Och det är faktiskt sant
ja det är riktigt sant
att ljudet skrämmer faktiskt katten.

Det låter hela tiden
skränar hela tiden
ljuden kommer, aldrig slutar
Och det är faktiskt sant
Ja det är faktiskt sant
att ljuden vi nu gärna prutar.

Ljud oss alltid möter,
trumhinnan det nöter
ljuden slutar aldrig höras,
jag ofta undrar då
just varför är det så,
att vi så väldigt lätt förföras?

Kan det vara så
Ja kan det vara så
att vi nu inte orkar höra
det inre som så stilla
ljuden fått förvilla
vill nu nå vårt hjärtas öra.

Vi låter friden komma
tystnad, vila blomma
oron den fullständigt viker:
Vi andas in dess frid
vi ser på stjärnan blid,
och julens frid oss aldrig sviker.

Lyssna på den nyskrivna ljud-visan >>klicka här! 



fredag 2 december 2016

Andrum

Jag var på en badstrand för några år sen på väg söderut från Orsa i Dalarna, och efter att ha ätit och badat och solat en stund, flyttade jag mig till ett skuggparti och la mig på mage på mitt liggunderlägg och kände att slummern var nära. Och mycket riktigt, jag somnade. Och sov en liten stund helt bekymmersfritt. När jag vaknade - vet inte hur länge jag somnade bort - hördes tysta ljud och läten runt omkring mig. Jag öppnade ögonen och lyfte försiktigt huvudet och sneglade åt sidan. Det jag såg gjorde mig glad. 5-6 änder gick omkring min sovplats och lät (vet inte hur man beskriver deras läte, men de har ett speciellt ljud) och åt det de kunde hitta i gräset runt omkring mig. De verkade helt fria från rädsla för mig. Det föreföll som att jag hade blivit ett med deras omgivning, på mitt underlägg i det sköna gröna. Jag hade funnit andrum. Det var så stillsamt, odramatiskt och i någon mening roligt att uppleva detta. Stilla frid och ro tillsammans med änderna.

Vet inte varför jag vaknade med dessa tankar från upplevelsen för 3 år sedan. Det kan ha att göra med ett behov av stillhet, frid och ro. Och då kanske den här typen av sköna stunder dyker upp och ropar: "kom ihåg mig! Glöm inte att hitta öar av stillhet i din vardag!"

Idag får bli en sådan dag. Då jag söker upp dem. Öarna av stillhet. Andrum.

Tack kära små änder för vad ni lärde mig där vid strandkanten någonstans i Mellansverige. Jag tror att det var på en badstrand i Sala. Bara en sån sak.


torsdag 1 december 2016

Att lysa

Idag vill jag vara en reflex, som en hängande, dinglande eller fast reflex på en jacka eller en reflexstolpe på en mörk väg. Känner att jag inte har så mycket egen lyskraft, men jag vill återspegla ljuset från någon annan. Hoppas jag kan det. Jag vill det i alla fall.

Eller vara en oljelampa, som brinner och lyser på grund av sitt innehåll. Lampan är beroende av att vara fylld. Något som fylls på utifrån. När glöden, elden möter detta innehåll, börjar den lysa, börjar värma.

En glödlampa lyser också, och det beror på den kraft som kommer till den genom sladden. En kraft utifrån.

Att reflektera ljuset från bilar eller lampor.
Att brinna på grund av sitt oljeinnehåll.
Att lysa tack vare kraften som kommer utifrån.
Ljuset kommer sen inifrån och ut.
Till glädje och hjälp till andra.

Låt det bli så denna dag.


onsdag 30 november 2016

Den sista november 2016

Dagarna kommer och går i ett rasande tempo. Jag vet inte vad det innebär. Det är som om tiden går allt snabbare, allt mer hoptryckt, allt mer intensiv och distinkt. Från bussförarens styrbås hörs reklamradio, samtidigt som vägljudet söver och framkallar känslor av längtan till sängvärmen och att bara kunna blunda och slappna av. Jag ser inom mig en varm sommardag, en enslig och slät klippa ute på en av holmarna i skärgården. Solen skiner, vattnet kluckar mot klippan och mot båtens skrov. Ute till havs syns avlägsna segel, glittrande vågor och tunna slöjmoln på den blå himlen. En varm bild som värmer och gläder.

Men inte här just nu. Utanför bussfönstret råder novembermörker, dis, en ny vardag, upplysta fönster och adventsstjärnor som ger en särskild stämning. Det är vackert. Även om jag vet att tanken kommer ikväll: "var tog den här dagen vägen?", så är jag glad och tacksam för dagen, för stunden, för hälsa och krafter, arbete och möjligheter.  Just nu är det skönt att landa mentalt här och nu. Det är så otroligt lätt att hemfalla åt springande än hit, än dit, mellan olika möten, händelser, uppgifter, engagemang, att till slut finns inte möjligheten att bara få finnas, få vila mitt i en mångfald av engagerande och oftast intressanta händelser. Just nu andas jag in, lutar mig tillbaka, reflekterar och njuter av att få vara. Här och nu.

De inre bilderna om något annat får naturligtvis vara kvar inom mig, som en energigivare, men jag är just här och nu, i detta ögonblick. Och nu står tiden still. Livet lever. Livet segrar. Livet glittrar. Jag ser i min omgivning människor som nästan faller omkull av trötthet och som suckande tar sig genom dagarna. Det blir som en varningssignal för mig. Att inte tappa bort NUET, inte tappa bort mig själv, min inre rytm, mitt värde sitter inte i att hinna med allt, att stå på tå och uppfylla allas krav, nej - det är bra ändå, livet och glädjen finns där hela tiden om jag bara tar tag i tiden och stannar upp.

Jag gör det just nu. Och här. I en lite bullrig landsortsbuss på väg till jobbet. Friden och ron kommer till mig. Det är skönt. Jag kommer på mig själv att njuta. Är det möjligt? JA! Och utanför håller det på att ljusna.


söndag 27 november 2016

DNA

Plötsligt, i ett ögonblick av insikt mitt en samling med en samtalsgrupp vilken samlas under temat Att våga stanna,  och under ett samtal om bönen Fader Vår, eller i modernare språkdräkt: Vår Fader; kom det för mig, eller snarare till mig vad den bönen är. Den uttalades första gången av Jesus efter en begäran av hans lärjungar att de ville att han skulle lära dem att bedja. Och då lär han dem orden som många av oss känner sedan barnsben. Ibland säger vi orden utan att tänka eller reflektera, ibland kommer de från hjärtat. Någon sa, i slutet av en gudstjänst: låt oss läsa Fader Vår, men någon protesterade en smula och sa istället: låt oss be Fader Vår. Ett litet ord som skiljer, men en stor skillnad i hur man ger sig hän i orden, i bönen.

Det som sker i början av bönen är spännande. Inledningen slår an en ton av naturlighet och närhet. Gud är vår, min, Fader. Han kommer direkt väldigt nära mig. Jag tilltalar någon som är min Fader, min pappa, någon som älskar mig och bryr sig om mig. Jag skrev inledningsvis att jag plötsligt kom till någon form av insikt om vad bönen Fader Vår är. Varje fras, varje rad, varje stycke, upptäckte vi i gruppen, hängde samman, hörde ihop, var sammankopplade. Inga åtskilda fragment om en avlägsen herre någonstans långt bort, nej - alltsammans levde ihop och finns sida vid sida i naturlig och sund symbios. Som en DNA-spiral. En hel räcka med olika ämnen och delar, som ändå hör samman. DNA.

Förkortningen  DNA kan betyda Det Naturliga Anslaget, Den Naturliga Avsikten, Det Naturliga Ansiktet. Det stod klart för mig i all sin enkelhet och genialitet och exakthet och storslagenhet och osynlighet.
Det som träder fram för mig i orden, i bönen, är ett Ansikte med utstrålning. Utstrålning som präglas av omsorg, omtanke, värdighet, värme, beskydd, helighet, storhet, beständighet, evighet och kärlek. Det är som att bönen Han lärde oss visar på olika sidor av Faderns ansikte. Precis som våra ansikten från olika vinklar och håll kan tyckas vara osammanhängande, eller inte i första läget inte passa ihop eller i olika delar vara varandras motsatser, så presenterar bönen Faderns ansikte utifrån olika aspekter och hur vi kan se Honom i olika situationer och lägen i vår tillvaro och verklighet.

Guds DNA. Det Naturliga Ansiktet. Det naturligaste som finns. Har alltid funnits, långt innan jag hade ett eget ansikte eller ens sett någon annans. Och i bönen får jag se in i detta ansikte, se in i dessa ögon, höra orden som kommer ur hans mun, se och känna utstrålningen som värmer. Det Naturliga Ansiktet. DNA. Och det hela började när Han kom nära oss i form av ett nyfött barn. Den natten Jesus föddes i Betlehem och Maria och Josef, och herdarna från öde trakter, och vise män från Österns länder, fick se Hans ögon, då visste de hur Gud är, vad Gud är, hans oskuldsfulla ögon vittnar om det, de viskar: “jag är dig nära, jag vill dig väl, jag är hos dig så länge du vill att jag ska vara hos dig, i tider av gråt eller perioder av oupphörlig glädje, jag Är nära hela tiden.”

Tack för Ditt ansikte. Och tack att du låter det “lysa över oss och att du är oss nådig”.




fredag 25 november 2016

Att få rum

Sitter i ett rum som håller på att iordningställas. Ett läkrum, inte ett lekrum som de som driver lite med mig kallar det. Ett rum för läsning, stillhet, musiklyssnande, musik- och sångutövande, ett rum för bilder och betraktande av bilder och tankar, egna och andras. Att själen får rum och att hjärtat genomsyrar allt. Det känns viktigt och avgörande att ha sådana rum. Och detta rum är just ett sådant rum för mig. Det är också ett rum för skrivande och eftertanke. Horisont och perspektiv. Glädje och sorg, allvar och skämt, skratt och gråt. Allt får plats. Allt måste få finnas. Precis som det är i livet. Allt detta finns. Ibland på samma gång, andra gånger kommer de efter varandra. Eller före.

Rummet andas kreativitet, öppenhet, inspiration, symbolerna står för någonting, inget är ditslängt bara för att det bara ska vara så, det finns där av en särskild anledning. Vem som helst kan få vara här, det är ok om någon vill bara vara i stillhet en stund. Därför vill jag inte ha en TV här inne, den skulle förta något av tanken med rummet. Rummet blir aldrig färdigt, precis som mitt liv.

MTV-generationen göre sig icke besvär. För någon är kanhända rummet ett tråkigt rum, och må det så vara. Jag kan förstå om någon känner så. Speciellt om man är inställd på att det måste hända något hela tiden. Här får tiden lov att stå still. Tiden kan för en stund få stå tillbaka, den återkommer nog med stor sannolikhet utan att jag behöver ropa på den, behöver inte leta upp den, behöver inte gräva upp den heller, den väntar bortom nästa krök, bakom nästa telefonsamtal, efter nästa sväng på livsvägen.

Och på tal om livsvägar och andra vägar, om krökar och  stillhet och rörelse i skön kombination, får rummet hysa naturens färger och skiftningar, ljuskäglor och skuggor, törne, tistel, vitsippor, en bäck som forsar, fylld av liv och en stad i rörelse där allt och alla som vill söker sig uppåt mot det Heliga hjärtat - Sacré-Cœur.

Att få rum, helt enkelt.

torsdag 24 november 2016

CEO och swajpande

CEO är en förkortning och som står för Chief Executive Officer med samma betydelse som svenskans VD, verkställande direktör. Fortfarande är VD den vanligast beteckningen för en verkställande direktör i Sverige, men allt fler företag väljer att kalla det högsta hönset för CEO.

Detta är ett exempel på den anglosaxiska influensen på det svenska språket. Att mer och mer ta till sig benämningar som används i den engelsktalande världen. Inom affärsvärlden, idrott, IT, musik, forskning m.fl. områden har det blivit allt vanligare. Idag klarar man sig knappt om man inte förstår, tänker och talar engelska. Man brukar säga att indiska barn och ungdomar får lära sig tre språk: hindi (talas av ca 40% av indierna), programmeringsspråk och engelska. Ett anmärkningsvärt konstaterande. Och Sverige följer efter. Inom en snar framtid kommer programmering finnas bland skolämnena långt ner i åldrarna.

So, musiclovers, take care! Sportfreaks, enjoy! Accountants - stay cool in a world changes after the election in the US. Post a feed on Twitter, using your Personal Computer (PC). Java is the real thing. When you wish upon a star. Star Wars. Att facebooka. Ska vi swajpa? Dvs. använda en mingel-app som togs fram till Almedalsveckan, och när centerledaren Annie Lööf registrerade sig, så var succén ett faktum. De 40.000 som var där under veckan använde appen Mingel och swajpade för att få träffar och kunde på så sätt "networka" (nätverka, dvs. knyta nya kontakter). En app som känner av vilka andra som vill nätverka och som geografiskt befinner sig i närheten och man kan då få en träff och det kan då skapas en "date" (en mingeldate).

Är det inte en underbar värld? Eller som Louis Armstrong skulle ha uttryckt det: "what a wonderful world".


onsdag 23 november 2016

Kjellvatten och Kjellkraft



Jag fick mig ett gott skratt när jag besökte Kjell & Company 
på Centralstationen i Stockholm.

tisdag 22 november 2016

Byggnader (18). Centralstationen i Stockholm


Massor med folk från världens alla hörn. Fredag eftermiddag. Jag längtade därifrån efter en halvtimme. På grund av trängseln. Egentligen skulle vi alla som var där få inkassera lite trängselavgift för att vara där. Jag flydde in på Kjell & Company och tittade på mer eller mindre meningslösa elektronikprylar och annat. Jag fick mig ett och annat gott skratt. 
Jag lade märke till de flestas fokus: mobilen. Kanske 90% av alla kollar på sin mobil.


måndag 21 november 2016

Förståelse vs. fruktan

Marie Curie



Att sluta frukta något handlar om att våga ta fram det ur garderoben och möta det som jag varit rädd för. Och när jag väl lärt mig förstå vad det var som gömde sig i garderoben, behöver jag inte frukta för det längre. Det mister sin kraft när insiktens ljus träffar dess yta, dess yttre och dess inre.

fredag 18 november 2016

I en trång värld?

Satt på vårdcentralen och väntade på min tur i kösystemet. Till vänster en man som såg ansatt ut av sjukdom och även alkoholhaltiga drycker. Många tecken visade på detta. Till höger om mig ett fönster ut mot snöbelagd infart till vårdcentralen. Innanför fönstret, alldeles intill mig stod ett stort akvarium med diverse fiskar som simmade runt, runt. De tittade på varandra och ibland såg de ut genom glaset åt mitt håll, kanske tittade de mot mig eller t.o.m. på mig med tomma blickar utan att ens reagera på vad de såg.

Mitt emellan dessa två världar; mannen till vänster och fiskarna åt höger - där satt jag och väntade på min tur att träffa sköterskan. Jag ville inte snegla åt mannens håll, det hade nog känts provocerande, han hade nog med sig själv och sitt - i alla fall av vad jag kunde utläsa i de korta ögonblicken våra vägar korsades - problematiska liv. Ett liv präglat av produkter från glasbanken. 

Därför sneglade jag ideligen åt höger, åt de lugnt simmande fiskarna i akvariet. Det var ett hörnakvarium, dvs. två glasväggar i rät vinkel 90 grader mot varann och en krökt glasvägg som utgjorde fönstret ut mot världen utanför. Dock var de två bakre väggarna av spegelglas för att göra fiskarnas värld mycket större, säkert dubbelt så stor jämfört med vad den egentligen var. En illusion, en på ett enkelt tekniskt sätt förstorad värld, konstgjort för att på något sätt ge fiskarna och fiskhjärnorna en känsla och upplevelse av en större värld än den de egentligen levde och simmade runt i. Undrar om de någonsin inser att de är helt bortgjorda, lurade, blåsta på sanningen? Förmodligen inte. En fiskhjärna kan nog inte inse något sådant, kan inte ta in ett sådant perspektiv, förstå sammanhanget och instängdheten.


På något sätt kände jag - där jag satt i den gröna vinylsoffan mitt emellan dessa två världar - hur min värld belystes och fick nya horisonter och perspektiv och ny innebörd. Hur mitt liv inte är begränsat av vare sig akvarieglas eller alkoholglas, utan jag kan röra mig på större arealer i tillvaron. Och det minsta jag kände detta ögonblick var ett behov att att slå mig för bröstet inför de andra världarna på vårdcentralen, vare sig mannen eller fiskarna - jag vet ingenting om deras förflutna och den resa som fört dem just hit till deras tillvaro och liv. Fiskarna föddes till fiskar, säkert i fångenskap hos en uppfödare, och mannens väg till dags dato känner jag inte till, jag ser bara ett yttre och vissa yttre attribut som vittnar om ett liv som han säkert skulle vilja välja bort om han kunde hitta hjälp eller verktyg för att bryta sig loss.

Märkligt hur tre världar för några minuter i en väntsal möts, existerar sida vid sida för att sedan föras isär igen för att aldrig (?) mötas igen. 

Och nu möts din och min värld, kära läsare, för en liten stund för att om några minuter skiljas ifrån varandra igen. Jag önskar dig en öppen värld som inte är instängd i ett slutet rum, glasväggar (som för fisken eller den som tagit till flaskan för att orka), eller i slutna rum av komplex, skuld eller rädsla. Önskar dig en öppen värld, öppna dörrar och öppna möjligheter. Denna dag och i fortsättningen. Res dig upp, öppna dina ögon, hela berget av omöjligheter du har runt omkring dig är fullt av vagnar och hästar av möjligheter! Du ser dem inte om du inte reser dig i din fulla längd, om du inte lyfter blicken, om du inte vågar! Jag uppmuntrar dig att göra det! 

God Bless you!

(Skrivet idag på centralstationen i Sthlm, några veckor efter besöket på vårdcentralen)