onsdag 30 mars 2016

Elitsinglar

Bilderna flimrar förbi näthinnan på en av de reklamfinansierade kanalerna, och plötsligt befinner jag mig in ett vackert inrett rum med smakfull belysning och med stor och välkomnande värme. I centrum av rummet sitter hon, en vacker kvinna med långt ljust hår, stilrent klädd - ja, oklanderligt välklädd - och med öppen, orädd blick med vilken hon blickar in i den alltmer närgångna kameran. När kameran zoomat in tillräckligt och man ser det rynkfria, perfekt sminkade ansiktet i närbild, tar hon till orda och säger något i stil med (och därmed dör atmosfären i reklamklippet): “jag är en kräsen person och har höga krav på mig själv. Och på samma sätt som jag ställer höga krav på mig själv, så ställer jag höga krav på den med vilken jag ska leva tillsammans. Jag nöjer mig inte med vad som helst, vem som helst, utan jag kommer välja och vraka till dess att jag finner den jag söker och som motsvarar mina högt ställda förväntningar”.

Vid det laget, och så långt in i reklaminslaget, precis när eftertexten läggs ut med den webbadress man bör uppsöka för att få reda på mer om dessa enorma krav, då är jag på väg ut till hinken, för jag känner mig illamående och har ett tryck över bröstet av kraven som nyss uttalades. Jag känner att jag inte alls vill veta mer om de krav som ställs i vissa sammanhang för att man ska “duga” eller “räcka till”. Bara namnet elitsinglar.se gör mig trött. Det får mig att må dåligt. Och jag tänker på den stackars vackra kvinnan i reklaminslaget, som en lika vacker dag kommer att vakna upp och inse att livet inte ser ut så här. Att livet inte styrs och avgörs på så ytliga grunder som de yttre attributen visar upp: antal kronor på kontot, vilket jobb man har, vilka kläder man har råd att köpa, vilken dialekt man talar, vilken bransch man arbetar inom, vilken bil man kör omkring i eller det namn man har.

 Till dig som liksom mig inte orkar delta i det racet, vill jag istället uppmuntra med orden:

Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du. 

Och du som idag orkar med kraven, men vaknar upp en dag då du inte längre ställer upp på dem, du får gärna ta åt dig orden när livet hinner ifatt och du kan ta dem till dig.


tisdag 29 mars 2016

Mosaik


Se hur de olika nyanserna förstärker och lyfter fram varandra.
I livets mosaik innebär de svarta partierna att de övriga nyanserna syns så mycket klarare. 


söndag 27 mars 2016

Hoppets ljus


Vi tänder hoppets ljus i världen denna påskdag.
Ljuset besegrar mörkret. 

tisdag 22 mars 2016

Enkla ljus

Tänder ljusen idag för min arbetskamrat. Tack för fin arbetsgemenskap.
Vila i frid. 



söndag 20 mars 2016

Blickfång

I fotograferingskretsar talar man om blickfång. Att bilden har ett blickfång. Något i bilden som fångar blicken, som drar ögat till sig, som dominerar bilden och därmed styr betraktarens syn, ögonrörelse och fokus. Vad är blickfång i bilderna nedan? Tänk på att det är du som är betraktaren och det som är blickfång för dig, kanske inte alls är detsamma för en annan person.








lördag 19 mars 2016

Utsnitt

I fotografiska sammanhang brukar man tala om ett utsnitt. Utsnittet utgörs av det val som fotografen gör när han positionerar sig i relation till sitt motiv. Från sidan, snett bakifrån, framifrån, vad finns runt omkring, vilket kan beskäras bort i efterredigeringen osv. Slutresultatet blir bildens utsnitt. Jag skulle vilja kalla ett utsnitt för ett litet geografiskt avsnitt ur verkligheten.



Ta som exempel bilden på bänken ovan. Den är ett utsnitt ur verkligheten, ett stycke av en större verklighet. Det finns många saker utanför synfältet; bredvid, hitom, bortom, över och under det vi ser. Vi ser just bara detta på bilden. Ett utsnitt av verkligheten som är förevigat. Att göra ett utsnitt är ett sätt för fotografen att styra in betraktaren av bilden åt det håll jag önskar. Att välja just denna del av verkligheten är ju en direkt orsak till att jag väljer bort många andra intressanta eller mindre intressanta ting runt omkring. Ett val. Ett utsnitt.

I det här fallet vill fotografen få dig att fundera över bänken och dess placering vid havet. Vad säger bilden dig? Vilka associationer får du av en sådan bild? Goda eller dåliga minnen vid den här typen av parkbänkar? En skön fika med en god vän, ett gräl, en sommardag med en glass utmed en större väg när du stannat bilen för att rasta en stund? Vad vet jag. På just den här bänken vet vi inte vilka personer som suttit, vilka livsöden som stannat till, vilka sinnesstämningar som ibland befunnit sig här, vi kan bara fundera och kanske gissa litegrann. Soptunnans innehåll kan avslöja en del och spillet på bordet.

Min poäng i detta är att vi var och en lever i ett utsnitt av världen. Vårt lilla avsnitt av tillvaron. Vårt område inom vilket vi rör oss och är till. Vårt lilla universum mitt i vår tid. På något sätt måste vi alla välja vårt utsnitt, vi kan inte vara gränslösa, oändligt öppna för allt hela tiden. Vi måste beskära bilden på ett eller annat sätt. HUR är vårt eget val (för det mesta). Går vi vidare i denna tanke gäller detta även våra medmänniskor när vi möter dem. Det vi möter och ser är endast ett litet utsnitt av deras verklighet, precis som på bilden med bänken. Det finns hur mycket som helst runt omkring, hitom, bortom, under och över det vi ser med blotta ögat. Fascinerande och ibland lite skrämmande att vi ser och vet så lite om andra. Men en stor utmaning att inte fastna vid det allra första intrycket, utan fortsätta lite djupare och upptäcka vad som finns under ytan, eller utanför utsnittet.

(denna artikel tidigare publicerad december 2011)

fredag 18 mars 2016

Ord vars valör inte klingar av...


"Kom till mig du som arbetar och bär på tunga bördor, jag ger dig min frid och ro."

torsdag 17 mars 2016

Begynnelsen


Såg denna lilla skylt i ett fönster på en av stadens restauranger.

tisdag 15 mars 2016

måndag 14 mars 2016

Om att iordningställa ett rum

Ur boken Stoner (skriven av John Williams)

Han (Stoner) gjorde i ordning brädorna och byggde bokhyllor, så att han skulle kunna omge sig med sina böcker. [...]

Medan han arbetade med rummet och medan det sakta började ta form, insåg han att han inom sig omedvetet hade haft en bild som fanns inlåst där som en skamfylld hemlighet, en bild som skenbart utgjordes av en plats men som i själva verket rymde honom själv. Det var alltså sig själv han försökte definiera när han arbetade med sitt rum. När han slipade de gamla brädorna till bokhyllorna och såg smutsen försvinna och det medfarna grå ytskiktet ge vika för gediget trä och slutligen visa upp en mättad renhet i ådring och textur - när han reparerade möblerna och ordnade dem i rummet, var det sig själv han långsamt formade, det var sig själv som han ställde i ordning, sig själv som han möjliggjorde.    (sid. 111-112)

Sådana rum finns och behöver finnas. Ett rum som är ett andrum. Ett rum som fyller ett tomrum. Ett utrymme för själen, bortom alla ljud och andra intryck som vill störa friden i hjärtats rum.



tisdag 8 mars 2016

Ofattbart

En älskad kollega, en vän, en arbetskamrat, en pålitlig person och en ödmjuk personlighet har fått lämna jordelivet. Obegripligt hur livet så snabbt kan förändras. 
Tack för allt gott du gav mig och många andra.


måndag 7 mars 2016

Träffpunkt eller mötesplats?

“En av stadens träffpunkter för innefolket är StureCompagniet”.
“Fritidsgården är mötesplats för förortens ungdomar”.

Två ord med likartad betydelse: träffpunkt och mötesplats. Om vi  granskar orden lite närmare, vad kommer vi då fram till? Är träffas och mötas samma sak? Om jag träffar någon på stan eller på ett konditori eller om jag möter någon på samma ställe, vari ligger den egentliga skillnaden?

Att mötas kan rent allmänt betyda “stöta ihop med någon lite oförhappandes”. dvs. man råkar möta någon på samma gata, eller på utfartsleden etc. Det är en mer generall betydelse av mer fysisk eller geografisk karaktär. Vi lämnar den betydelsen av det ordet därhän.

Träffpunkt kan också betyda träffyta, dvs. den yta där t.ex. ett pistolskott träffar en tavla. Eller stället i ansiktet där knytnäven träffade av slaget.

Efter dessa, rent språkliga, resonemang går jag över till vad jag egentligen är ute efter med anledning av de två orden. Att träffas. Att mötas. De träffades. De möttes. De har träffats. De har mötts. Smaka på orden och låt dem sjunka in i ditt medvetande.

Man brukar säga om sökning på internet (t.ex via Google search) att man har fått så eller så många träffar. Man säger aldrig att man fått si eller så många möten. Det ligger helt fel i munnen. Och är säkert helt fel i sak också. När vi “googlar” på något är vi egentligen ute och surfar på nätet och en surfare håller sig på ytan, i motsats till en dykare, som lämnar den ytliga tryggheten och dyker under ytan för att upptäcka nya och - för honom eller henne - okända världar. Det finns - i alla fall i min begreppsvärld - en koppling och ett släktskap mellan att surfa och att få träffar. Man vaskar av ytan och det är nog. Att senare både surfandet och träffandet kan leda till både djupdyk och närmare möten, det är en senare historia och blir inte alltid en realitet. I mitt jobb träffar (!) jag många ungdomar som i skolsituationen just surfar och googlar för att få tag på information (kunskap ?) om olika skolämnen, och min erfarenhet säger mig att det ganska ofta är just frågan om ytligt surfande efter snabba svar och lösningar för att kunna lämna in ett arbete till sin lärare. Det blir inte så ofta verkliga “möten” mellan eleven och den information man hittar genom att surfa omkring. Naturligtvis finns det undantag. Som alltid. Det är undantagen som bekräftar regeln.

Den som upplever ett möte, har oftast gjort det genom att stanna upp, inte skynda förbi någon person, situation eller text snabbt, utan självmant valt att stanna upp eller av andra orsaker varit nödd och tvungen att göra ett stopp, ett break, en timeout. Att möta någon. Att möta sig själv. Att möta Gud. Att möta sin historia.

Det är helt klart enklare och mindre ansträngande att träffa någon eller träffa på någon som det ibland uttrycks, än att möta någon. Det kan kanske inte ske hela tiden och med alla vi har i vår  omgivning, därtill är vår förmåga för begränsad, ett mänskligt livsvillkor. Däremot är det så att vi i efterhand minns våra möten, och de gör intryck och ger avtryck i vårt inre på ett helt annat sätt än våra träffar. Och jag är medveten om att inte alla (gäller mig också understundom) vill ha ett möte, hellre en träff. Träffar begär inte så mycket av  närvaro eller närhet. Träffen kan gärna vara ytlig. Det ligger i träffens natur.

Nils Ferlin skaldade på sin tid:

 I livets villervalla
vi gå på skilda håll.
Vi mötas och vi spela
vår roll -

Vi dölja våra tankar,
Vi dölja våra sår
och vårt hjärta som bankar
och slår -

Vi haka våra skyltar
var morgon på vår grind
och prata om väder
och vind -

I livets villervalla
så nära vi gå
men så fjärran från varandra
ändå.

Denna dikt från diktsamlingen Döddansare är från 1930, men är ändå ytterligt aktuell. Fenomenen träffas eller mötas har alltid funnits.

En vacker sång, lite mer nutida, lyder:
Mötas och skiljas är livets gång, skiljas och mötas är hoppets sång.

Betydelsen av sången, om vi ersätter mötas med ordet träffas, blir en helt annan än den sångförfattaren avsåg.

Mötesplatser utmed våra vägar, är platser för inbromsning och att visa den jag möter på den smala vägen respekt och hänsyn. Och mötesplatser i livet är på samma sätt, fastän i alla andra avseenden annorlunda, platser för uppstannande, bemötande, hänsyn och att i vissa falla att släppa förbi någon och nästan beröra varandra när man ska passera.

Jag menar att att möten ger något bestående till oss. En stor utmaning till oss i vår stressade livssituation att stanna upp och våga mötet.


söndag 6 mars 2016

Vasaloppet

Dags igen för de ca 15.000 skidåkarna att ta sig an Vasaloppet och dess 92 km. Från Berga by till Mora. Det längsta, det i numerär största, det ur banhänseende jobbigaste, det äldsta långloppet av alla. En fullständig explosion av färger, kraft, utrustning, nationaliteter, stilar och en veritabel folkfest. Själv sitter jag och har det bra i min soffa med gröt och ägg, mackor och kaffe och ser på de kämpande, stakande åkarna. Jag har första parkett, åker med i helikoptern eller i första ledets skoter. Allt är serverat och klart. Och utanför mitt fönster anar jag att våren är på väg. För mig är Vasaloppet ett av de främsta vårtecknen.  Något som är relativt nytt på långloppen är att de främsta åkarna enbart ägnar sig åt stakande, och de har ingen valla. Snacka om att överkroppen får jobba. I 9 mil. Jag kan tänka mig att en och annan imorgon kommer känna av höft, bål och ryggslut på ett påtagligt sätt. Benen används nästan odelat åt att stå på, stakningstekniken belastar det ovanför. Må bäste man och bästa kvinna vinna!


fredag 4 mars 2016

torsdag 3 mars 2016

Fjät

Under lucianatten och luciadagen sjunger vi dessa poetiska ord:
natten går tunga fjät, kring gård och stuva...

Den versraden har gett mig (och andra) många djupa rynkor i pannan ända tills jag började göra lite efterforskningar om ordet fjät. Då suddades rynkorna ut i ett nafs. I alla fall hos mig.
Observera att det inte är Lucia som går med tunga fjät, utan natten! Det är natten - den långa decembernatten - som ska uppfattas som tung och lång, inte Lucia(n)!

På webbsidan Wiktionary läser vi följande:

fjät:
(ålderdomligt): steg
(ålderdomligt): fotspår

Etymologi: Av fornsvenska fiæt, motsvarande danskans fjed och isländska fet ("steg"), av germansk rot *feta-, av indoeuropeiska *pedo-, vilket även är ursprung till grekiska πέδον (pedon), "mark", "plats", sanskrit पद् (pád), "spår", "steg", "plats", litauiska pėda; besläktat med fot, fittja och fjätter.

Lucia kommer helt enkelt vid en tidpunkt på året då natten går framåt med väldigt tunga kliv eller tröga steg. Att vara fjättrad är då följdaktligen att vara hindrad att röra sina fötter, fjät-rad.


onsdag 2 mars 2016

I sakta mak

Anna Gustafsson skriver 2011 på webbsidan
http://spraktidningen.se/ om att gå i sakta mak:

"En rubrik i dagspressen lyder: "USA:s ekonomi ökar i måttligt mak." I själva artikeln är "mak" utbytt mot "takt". Men är mak och takt verkligen samma sak?

Substantivet mak är ett ord som fanns redan i fornsvenskan. Det betyder ungefär 'tillstånd av ro och frid'; 'bekvämlighet'; 'lugn'. Uttrycket i sakta mak har länge varit det enda i vilket mak har levt kvar, med undantag för enstaka användningar av i stilla mak. Bägge uttrycken har innebörden 'på ett fridfullt, bekvämt och långsamt sätt' - en betydelse som för övrigt också finns i adjektivet maklig, där den är fullt levande. I sakta mak är snarast en tautologisk fras - den säger nästan samma sak två gånger.

De senaste åren har dock uttrycket i måttligt mak blivit vanligt. Vid en sökning på Google fick det nyligen 1 350 träffar, vilket antyder att mak har omtolkats till just 'takt' eller 'fart'. Det bekräftas också av att man kan hitta uttrycket i vanligt/vanlig mak på bloggar och liknande. "Pojkarna pluggar på och vi kämpar på i vanligt mak" och "Jag hurtar på i vanlig mak" är två exempel. Ytterligare bevis för förändringen får man när man hittar sådant som "i snabbt mak hemåt".

Det verkar alltså som om en betydelseförändring är på gång. Ett stelnat uttryck har plockats isär och används i nya konstellationer, med delvis nya innebörder. I sakta mak används numera framför allt om rörelse framåt, och mak har kommit att förknippas med själva rörelsen i stället för tillståndet av frid. Kanske har det också en viss inverkan att uttrycket maka på dig används om förflyttning - men det maka har en annan historia."

tisdag 1 mars 2016