Torsdag 16 juni 2016

Bleka moln tornar upp sig ovanför mitt alltför långhåriga huvud. Jorden väntar på regn. Det är längesen det kom fint, välbehövligt regn. Molnen avspeglas i det vindstilla havsvattnet, som gråa skuggor och vita fläckar avtecknas det himmelska i det jordiska. Grönskan så här års är påtaglig. Grönt i all världens nyanser återges omkring mig när jag far igenom landskapet. Alla färger ryms. Alla färger finns. Alla färger har sin självklara plats i naturen. Ingen ifrågasätter det.

Ett gammalt slitet hus står utmed vägen. Gistna fönster och lockpanel som för länge sedan sett sina bästa dagar. Den vita färgen runt fönstren har börjat resa sig och släppa taget om träet under. En kajak är upphängd på husets baksida, den vittnar om husägarens sommarambitioner att paddla runt i skärgården eller i någon av landskapets många åar.

Får i en hage längs färdvägen rör sig i sakta mak och lutar sig stillsamt framåt och tuggar och håller hagarna i skick som om man använt en sådan där modern gräsklippare som kör runt alldeles själv på nätterna och klipper utan att någon ens tar notis om den. Fåren märker man i alla fall. Och de låter. Enda laddningen de behöver är det gräs de äter.

Hundkex, kaprifol, ormbunkar, älggräs och schersminer svischar förbi och ger ifrån sig ett ordlöst vittnesbörd om liv och friskhet. Mina tankar löper fritt. Ibland tycks ens tankar vara djuplodande och - som idag - rätt så tomma. Det är skönt att det är på det sättet. Tankar är tankar ändå. Och dagar som denna i det avseendet, är viktiga. Kanske lika viktiga som grundforskningen är för spetsforskningen. Finns det inte en grund, finns det inga väggar och inget tak. Det är skönt att få landa i ett textlandskap på detta sätt och låta det komma, som kommer.