Från åsikt till insikt

Ibland kan en liten mening, en sats, en liten räcka av ord, fästa sig inom en, och tappas liksom inte bort. Orden återkommer gång på gång, i fler och fler sammanhang, de faller inte till marken och försvinner. Nej, tvärtom - de lyser fram mer och mer, klarare och klarare. Orden i rubriken drabbade mig för ett par veckor sedan. Det som bland annat gör mig lite förbryllad är att den som . uttalade orden inte representerar den del av mitt universum varifrån jag ens förväntar mig att något som liknar visdom skulle kunna komma. Men så fel man kan ha. Det är inte första gången, för den delen. Och säkert inte den sista heller. Att jag aldrig lär mig. Det skulle ju vara mycket bättre och rikare med en ödmjuk öppenhet i alla lägen. Jag drar mig till minnes Dostojevskijs ord i någon av hans mycket djupsinniga romaner, där någon säger: “tack du fångläger för att du gett mig insikter jag annars aldrig hade fått”. Jag försöker lära mig. Kanske når jag dithän.

Nåväl, nu hände det igen. Och förresten så är min brist ett mycket starkt och talande exempel på rubrikens ord. Att ha en åsikt är absolut inte alltid detsamma som att ha en insikt. Det smärtsamma i sammanhanget är att åsikter faktiskt kan stå i vägen för insikter. Av den enkla anledningen att åsiktsskalet jag har runt mig, hindrar mig från att se klart åt andra håll. Åsikter kan vara som en gammaldags riddarrustning med ett hårt skal, och med minimal öppning rakt fram, och inga öppningar åt andra håll. Av förklarliga skäl. Man är inte “åsiktsskyddad” om man har öppningar åt alla håll! Skulle man ha det, skulle man plötsligt inse att det finns en mängd andra faktorer som jag inte ens hade en aning om när jag bara via visiret rakt fram, kan se just: rakt fram (enbart).

Från åsikt till insikt. Kvinnan som uttalade orden till en grupp människor i ett vanligt jobbmöte tror jag inte var medveten om att orden landade och stannade på detta sätt inom mig. Flera gånger sedan det mötet har orden dykt upp i olika samtal och sammanhang, och orden har förstärkts, fördjupats, och kunnat appliceras i en rad andra miljöer och mänskliga möten, både på jobbet och i mitt privatliv.

Jag ser mig själv lägga av riddarrustningen av åsikter och stå där ganska avklädd, avslöjad, fördomsfull, misstänksam, sluten, men samtidigt oerhört lättad av att slippa den tunga rustningen, med en känsla av att vara oskyddad, naken, transparent, fattig, sårbar; men rikare, mer fullödig, mer levande, mer öppen, med möjlighet till större vidsynthet och inte så formellt färdig.

Kanske kan t.o.m jag föras från åsikt till insikt. Insikt mig själv, om andra, om Gud, om livet, om tillvaron, om ondska och godhet, om kärlek och hat, om själviskhet och osjälviskhet, om frihet och ofrihet.

Ps.
Och denna vecka hände något som tangerar rubrikens ord: att rockpoeten och rocklegenden Bob Dylan fick Nobelpriset i litteratur. Svenska Akademien gick från åsikt till insikt. Plötsligt förstår jag det. I detta nu.
Ds.

Lyssna gärna på detta videoklipp med en av Dylans mest kända låtar
från de första åren,  för så där 50 år sen....