Kriminallitteratur (3). Martin Beck.

Vi har mött honom otaliga gånger. På TV framförallt. På balkongen med sin granne next door, med halskrage och wiskeyglaset i handen med den ständiga frågan: ska vi inte ha en stänkare?  Martin Beck. Frånskild kriminalkommissarie vid stockholmspolisen med mycket funderingar om livet. Lite kontaktproblem med chefer, dotter och till viss del sina kollegor. Kollegorna, Hillman - sympatisk, Gunvald Larsson - osympatisk, men effektiv; det finns hatkärlek mellan honom och Beck, sedan ett antal skiftande utredare som kommer och går - men de utgör den grupp av poliser som tillsammans, under ledning av Martin Beck, löser brotten, mestadels mord.

De senaste årens Beck spelas av Peter Haber (från 1997 och framåt). Jag har en speciell koppling till honom. Hans pappa - Keh Haber - var min bildlärare i högstadiet i Södertälje. Han var konstnär och drejarmästare. Mycket duktigt. Och när han gav oss instruktionerna på sin tyskbrutna svenska, så lystrade man till och skärpte sig. Han sa: “idag ska vi måla plummon…”

Martin Beck och hans kriminalkollegor är ett typexempel på den särskilda och mycket svenska versionen av kriminallitteratur: privatliv och yrkesliv går samman, svensk melankoli och dialog, ibland monolog, presenterar sig; det är gruppen som löser brotten - inte bara stjärnan. Flera får visa framfötterna och glänsa från och till, dåliga relationer visas upp, deckaren får vara mänsklig och känna sig ensam och misslyckad. Detta kännetecknar denna genre  inom kriminallitteraturen.

Den första boken av Sjöwall/Wahlöö om Martin Beck, heter Den vedervärdige mannen från Säffle, utgiven 1971 (filmtiteln: Mannen på taket, med Carl-Gustaf Lindstedt som Beck, 1976).