onsdag 30 november 2016

Den sista november 2016

Dagarna kommer och går i ett rasande tempo. Jag vet inte vad det innebär. Det är som om tiden går allt snabbare, allt mer hoptryckt, allt mer intensiv och distinkt. Från bussförarens styrbås hörs reklamradio, samtidigt som vägljudet söver och framkallar känslor av längtan till sängvärmen och att bara kunna blunda och slappna av. Jag ser inom mig en varm sommardag, en enslig och slät klippa ute på en av holmarna i skärgården. Solen skiner, vattnet kluckar mot klippan och mot båtens skrov. Ute till havs syns avlägsna segel, glittrande vågor och tunna slöjmoln på den blå himlen. En varm bild som värmer och gläder.

Men inte här just nu. Utanför bussfönstret råder novembermörker, dis, en ny vardag, upplysta fönster och adventsstjärnor som ger en särskild stämning. Det är vackert. Även om jag vet att tanken kommer ikväll: "var tog den här dagen vägen?", så är jag glad och tacksam för dagen, för stunden, för hälsa och krafter, arbete och möjligheter.  Just nu är det skönt att landa mentalt här och nu. Det är så otroligt lätt att hemfalla åt springande än hit, än dit, mellan olika möten, händelser, uppgifter, engagemang, att till slut finns inte möjligheten att bara få finnas, få vila mitt i en mångfald av engagerande och oftast intressanta händelser. Just nu andas jag in, lutar mig tillbaka, reflekterar och njuter av att få vara. Här och nu.

De inre bilderna om något annat får naturligtvis vara kvar inom mig, som en energigivare, men jag är just här och nu, i detta ögonblick. Och nu står tiden still. Livet lever. Livet segrar. Livet glittrar. Jag ser i min omgivning människor som nästan faller omkull av trötthet och som suckande tar sig genom dagarna. Det blir som en varningssignal för mig. Att inte tappa bort NUET, inte tappa bort mig själv, min inre rytm, mitt värde sitter inte i att hinna med allt, att stå på tå och uppfylla allas krav, nej - det är bra ändå, livet och glädjen finns där hela tiden om jag bara tar tag i tiden och stannar upp.

Jag gör det just nu. Och här. I en lite bullrig landsortsbuss på väg till jobbet. Friden och ron kommer till mig. Det är skönt. Jag kommer på mig själv att njuta. Är det möjligt? JA! Och utanför håller det på att ljusna.


söndag 27 november 2016

DNA

Plötsligt, i ett ögonblick av insikt mitt en samling med en samtalsgrupp vilken samlas under temat Att våga stanna,  och under ett samtal om bönen Fader Vår, eller i modernare språkdräkt: Vår Fader; kom det för mig, eller snarare till mig vad den bönen är. Den uttalades första gången av Jesus efter en begäran av hans lärjungar att de ville att han skulle lära dem att bedja. Och då lär han dem orden som många av oss känner sedan barnsben. Ibland säger vi orden utan att tänka eller reflektera, ibland kommer de från hjärtat. Någon sa, i slutet av en gudstjänst: låt oss läsa Fader Vår, men någon protesterade en smula och sa istället: låt oss be Fader Vår. Ett litet ord som skiljer, men en stor skillnad i hur man ger sig hän i orden, i bönen.

Det som sker i början av bönen är spännande. Inledningen slår an en ton av naturlighet och närhet. Gud är vår, min, Fader. Han kommer direkt väldigt nära mig. Jag tilltalar någon som är min Fader, min pappa, någon som älskar mig och bryr sig om mig. Jag skrev inledningsvis att jag plötsligt kom till någon form av insikt om vad bönen Fader Vår är. Varje fras, varje rad, varje stycke, upptäckte vi i gruppen, hängde samman, hörde ihop, var sammankopplade. Inga åtskilda fragment om en avlägsen herre någonstans långt bort, nej - alltsammans levde ihop och finns sida vid sida i naturlig och sund symbios. Som en DNA-spiral. En hel räcka med olika ämnen och delar, som ändå hör samman. DNA.

Förkortningen  DNA kan betyda Det Naturliga Anslaget, Den Naturliga Avsikten, Det Naturliga Ansiktet. Det stod klart för mig i all sin enkelhet och genialitet och exakthet och storslagenhet och osynlighet.
Det som träder fram för mig i orden, i bönen, är ett Ansikte med utstrålning. Utstrålning som präglas av omsorg, omtanke, värdighet, värme, beskydd, helighet, storhet, beständighet, evighet och kärlek. Det är som att bönen Han lärde oss visar på olika sidor av Faderns ansikte. Precis som våra ansikten från olika vinklar och håll kan tyckas vara osammanhängande, eller inte i första läget inte passa ihop eller i olika delar vara varandras motsatser, så presenterar bönen Faderns ansikte utifrån olika aspekter och hur vi kan se Honom i olika situationer och lägen i vår tillvaro och verklighet.

Guds DNA. Det Naturliga Ansiktet. Det naturligaste som finns. Har alltid funnits, långt innan jag hade ett eget ansikte eller ens sett någon annans. Och i bönen får jag se in i detta ansikte, se in i dessa ögon, höra orden som kommer ur hans mun, se och känna utstrålningen som värmer. Det Naturliga Ansiktet. DNA. Och det hela började när Han kom nära oss i form av ett nyfött barn. Den natten Jesus föddes i Betlehem och Maria och Josef, och herdarna från öde trakter, och vise män från Österns länder, fick se Hans ögon, då visste de hur Gud är, vad Gud är, hans oskuldsfulla ögon vittnar om det, de viskar: “jag är dig nära, jag vill dig väl, jag är hos dig så länge du vill att jag ska vara hos dig, i tider av gråt eller perioder av oupphörlig glädje, jag Är nära hela tiden.”

Tack för Ditt ansikte. Och tack att du låter det “lysa över oss och att du är oss nådig”.




fredag 25 november 2016

Att få rum

Sitter i ett rum som håller på att iordningställas. Ett läkrum, inte ett lekrum som de som driver lite med mig kallar det. Ett rum för läsning, stillhet, musiklyssnande, musik- och sångutövande, ett rum för bilder och betraktande av bilder och tankar, egna och andras. Att själen får rum och att hjärtat genomsyrar allt. Det känns viktigt och avgörande att ha sådana rum. Och detta rum är just ett sådant rum för mig. Det är också ett rum för skrivande och eftertanke. Horisont och perspektiv. Glädje och sorg, allvar och skämt, skratt och gråt. Allt får plats. Allt måste få finnas. Precis som det är i livet. Allt detta finns. Ibland på samma gång, andra gånger kommer de efter varandra. Eller före.

Rummet andas kreativitet, öppenhet, inspiration, symbolerna står för någonting, inget är ditslängt bara för att det bara ska vara så, det finns där av en särskild anledning. Vem som helst kan få vara här, det är ok om någon vill bara vara i stillhet en stund. Därför vill jag inte ha en TV här inne, den skulle förta något av tanken med rummet. Rummet blir aldrig färdigt, precis som mitt liv.

MTV-generationen göre sig icke besvär. För någon är kanhända rummet ett tråkigt rum, och må det så vara. Jag kan förstå om någon känner så. Speciellt om man är inställd på att det måste hända något hela tiden. Här får tiden lov att stå still. Tiden kan för en stund få stå tillbaka, den återkommer nog med stor sannolikhet utan att jag behöver ropa på den, behöver inte leta upp den, behöver inte gräva upp den heller, den väntar bortom nästa krök, bakom nästa telefonsamtal, efter nästa sväng på livsvägen.

Och på tal om livsvägar och andra vägar, om krökar och  stillhet och rörelse i skön kombination, får rummet hysa naturens färger och skiftningar, ljuskäglor och skuggor, törne, tistel, vitsippor, en bäck som forsar, fylld av liv och en stad i rörelse där allt och alla som vill söker sig uppåt mot det Heliga hjärtat - Sacré-Cœur.

Att få rum, helt enkelt.

torsdag 24 november 2016

CEO och swajpande

CEO är en förkortning och som står för Chief Executive Officer med samma betydelse som svenskans VD, verkställande direktör. Fortfarande är VD den vanligast beteckningen för en verkställande direktör i Sverige, men allt fler företag väljer att kalla det högsta hönset för CEO.

Detta är ett exempel på den anglosaxiska influensen på det svenska språket. Att mer och mer ta till sig benämningar som används i den engelsktalande världen. Inom affärsvärlden, idrott, IT, musik, forskning m.fl. områden har det blivit allt vanligare. Idag klarar man sig knappt om man inte förstår, tänker och talar engelska. Man brukar säga att indiska barn och ungdomar får lära sig tre språk: hindi (talas av ca 40% av indierna), programmeringsspråk och engelska. Ett anmärkningsvärt konstaterande. Och Sverige följer efter. Inom en snar framtid kommer programmering finnas bland skolämnena långt ner i åldrarna.

So, musiclovers, take care! Sportfreaks, enjoy! Accountants - stay cool in a world changes after the election in the US. Post a feed on Twitter, using your Personal Computer (PC). Java is the real thing. When you wish upon a star. Star Wars. Att facebooka. Ska vi swajpa? Dvs. använda en mingel-app som togs fram till Almedalsveckan, och när centerledaren Annie Lööf registrerade sig, så var succén ett faktum. De 40.000 som var där under veckan använde appen Mingel och swajpade för att få träffar och kunde på så sätt "networka" (nätverka, dvs. knyta nya kontakter). En app som känner av vilka andra som vill nätverka och som geografiskt befinner sig i närheten och man kan då få en träff och det kan då skapas en "date" (en mingeldate).

Är det inte en underbar värld? Eller som Louis Armstrong skulle ha uttryckt det: "what a wonderful world".


onsdag 23 november 2016

Kjellvatten och Kjellkraft



Jag fick mig ett gott skratt när jag besökte Kjell & Company 
på Centralstationen i Stockholm.

tisdag 22 november 2016

Byggnader (18). Centralstationen i Stockholm


Massor med folk från världens alla hörn. Fredag eftermiddag. Jag längtade därifrån efter en halvtimme. På grund av trängseln. Egentligen skulle vi alla som var där få inkassera lite trängselavgift för att vara där. Jag flydde in på Kjell & Company och tittade på mer eller mindre meningslösa elektronikprylar och annat. Jag fick mig ett och annat gott skratt. 
Jag lade märke till de flestas fokus: mobilen. Kanske 90% av alla kollar på sin mobil.


måndag 21 november 2016

Förståelse vs. fruktan

Marie Curie



Att sluta frukta något handlar om att våga ta fram det ur garderoben och möta det som jag varit rädd för. Och när jag väl lärt mig förstå vad det var som gömde sig i garderoben, behöver jag inte frukta för det längre. Det mister sin kraft när insiktens ljus träffar dess yta, dess yttre och dess inre.

fredag 18 november 2016

I en trång värld?

Satt på vårdcentralen och väntade på min tur i kösystemet. Till vänster en man som såg ansatt ut av sjukdom och även alkoholhaltiga drycker. Många tecken visade på detta. Till höger om mig ett fönster ut mot snöbelagd infart till vårdcentralen. Innanför fönstret, alldeles intill mig stod ett stort akvarium med diverse fiskar som simmade runt, runt. De tittade på varandra och ibland såg de ut genom glaset åt mitt håll, kanske tittade de mot mig eller t.o.m. på mig med tomma blickar utan att ens reagera på vad de såg.

Mitt emellan dessa två världar; mannen till vänster och fiskarna åt höger - där satt jag och väntade på min tur att träffa sköterskan. Jag ville inte snegla åt mannens håll, det hade nog känts provocerande, han hade nog med sig själv och sitt - i alla fall av vad jag kunde utläsa i de korta ögonblicken våra vägar korsades - problematiska liv. Ett liv präglat av produkter från glasbanken. 

Därför sneglade jag ideligen åt höger, åt de lugnt simmande fiskarna i akvariet. Det var ett hörnakvarium, dvs. två glasväggar i rät vinkel 90 grader mot varann och en krökt glasvägg som utgjorde fönstret ut mot världen utanför. Dock var de två bakre väggarna av spegelglas för att göra fiskarnas värld mycket större, säkert dubbelt så stor jämfört med vad den egentligen var. En illusion, en på ett enkelt tekniskt sätt förstorad värld, konstgjort för att på något sätt ge fiskarna och fiskhjärnorna en känsla och upplevelse av en större värld än den de egentligen levde och simmade runt i. Undrar om de någonsin inser att de är helt bortgjorda, lurade, blåsta på sanningen? Förmodligen inte. En fiskhjärna kan nog inte inse något sådant, kan inte ta in ett sådant perspektiv, förstå sammanhanget och instängdheten.


På något sätt kände jag - där jag satt i den gröna vinylsoffan mitt emellan dessa två världar - hur min värld belystes och fick nya horisonter och perspektiv och ny innebörd. Hur mitt liv inte är begränsat av vare sig akvarieglas eller alkoholglas, utan jag kan röra mig på större arealer i tillvaron. Och det minsta jag kände detta ögonblick var ett behov att att slå mig för bröstet inför de andra världarna på vårdcentralen, vare sig mannen eller fiskarna - jag vet ingenting om deras förflutna och den resa som fört dem just hit till deras tillvaro och liv. Fiskarna föddes till fiskar, säkert i fångenskap hos en uppfödare, och mannens väg till dags dato känner jag inte till, jag ser bara ett yttre och vissa yttre attribut som vittnar om ett liv som han säkert skulle vilja välja bort om han kunde hitta hjälp eller verktyg för att bryta sig loss.

Märkligt hur tre världar för några minuter i en väntsal möts, existerar sida vid sida för att sedan föras isär igen för att aldrig (?) mötas igen. 

Och nu möts din och min värld, kära läsare, för en liten stund för att om några minuter skiljas ifrån varandra igen. Jag önskar dig en öppen värld som inte är instängd i ett slutet rum, glasväggar (som för fisken eller den som tagit till flaskan för att orka), eller i slutna rum av komplex, skuld eller rädsla. Önskar dig en öppen värld, öppna dörrar och öppna möjligheter. Denna dag och i fortsättningen. Res dig upp, öppna dina ögon, hela berget av omöjligheter du har runt omkring dig är fullt av vagnar och hästar av möjligheter! Du ser dem inte om du inte reser dig i din fulla längd, om du inte lyfter blicken, om du inte vågar! Jag uppmuntrar dig att göra det! 

God Bless you!

(Skrivet idag på centralstationen i Sthlm, några veckor efter besöket på vårdcentralen)



måndag 14 november 2016

En vintrig morgon, fars dag, 13 november

Igår sades det grattis till oändligt många pappor! Fars dag. Pappas dag. Jag har ett par strumpor, där det på vristdelen står skrivet: Världens bästa pappa. De strumporna tar jag på mig ibland bara för att jag behöver se orden och känna dem omsluta mig. Jag vet naturligtvis att det inte är sant, ur ett objektivt perspektiv, men det kan vara sant ur ett subjektivt. Någon (t.ex. den som gav mig strumporna) tycker så. Och då är jag glad. Att få känna sig bäst i världen. Då förstår jag lite hur Usain Bolt känner sig.

När Jesu efterföljare kommer fram till Jesus och vill att han ska lära dem att bedja, så tar Jesus till orda och lär dem den bön som mängder av människor runt om i världen, varje dag, uttalar. En del läser bönen, andra beder bönen. Den inleds med orden: Fader vår. Eller i den nya tappningen: Vår Fader.

Fader vår. Pater Noster (på latin).
Detta var något nytt för Jesu efterföljare. De var judar och kunde sin bibel (Gamla Testamentet), och där tilltalades Gud som den Högste, den Allsmäktige, Herren, den Helige, den Upphöjde, Herren Sebaot och andra liknande benämningar. När nu Jesus lär dem bedja, inleds bönen med dessa mjuka,  välkomnande och omslutande ord: Vår Fader. Jag vet inte säkert, men lärjungarna såg nog på varandra och undrade lite om hur det var möjligt och om det verkligen var tillåtet att kalla Gud den Högste för Fader?

På detta sätt visar Jesus på Guds sinnelag gentemot oss. Plötsligt framstår tron och lärjungaskap och efterföljelse som en fin relation med Gud. Och det är just det som är poängen: kristendomen är ingen religion, utan en relation. En personlig sådan. Du och jag Emil, ja du och jag Alfred. (från boken Emil i Lönneberga). Med de orden beskrev en god vän sin relation till Gud. Du och jag Gud, ja Du och jag Lasse. Det är vackert sagt och beskrivet. Men ännu vackrare och skönare är verkligheten bakom. Att få känna sig älskad av Gud. Att få ta emot hans omsorg, ge respons tillbaka, och veta att i samma stund som jag säger: Min Fader, så säger han: Min son. Min dotter. 

Tack Fader vår.


söndag 13 november 2016

Att göra sig av med gammalt

Plötsligt var den där: lusten att ta itu med gamla kläder: gamla utnötta tröjor, träningskläder, gamla skor, gamla kavajer och byxor, urvuxna eller hopplösa-i-stilen-kläder som jag vet aldrig mer kommer att användas för att skyla min kropp… så skönt att besluta: detta slänger jag, eller:  detta lägger jag i plastpåsen och kastar ner i klädinsamlingscontainern. Och gamla elektronikprylar i kassar i garaget körs iväg till sopstation och sorteras vederbörligen i olika korgar, tunnor och vagnar. Så skönt att komma till skott. Så befriande att göra det och inte låta tvekan ta över igen. Nej, inventera, se över, besluta, packa, slänga, befrias, igen och igen och igen. Hela vägen och på alla ställen dit grejer ställts eller hängts eller lagts undan i väntan på: vadå?

Det är verkligen en tillfredsställande känsla och att nu, efteråt, sitta och smutta på en god kopp kaffe, med perfekt temperatur, perfekt del mjölk och en perfekt skrivarfåtölj  och skrivarhörna. Really nice. Indeed.

Jag kan verkligen rekommendera denna sysselsättning. Det är bara trögt att komma igång, sedan går det som tåget! Och belöningen kommer! :) Lita på det!

Det står någonstans i Boken om att “lägga bort allt som är till hinder”. För att kunna gå vidare. För att ha koll. För att inte känna sig så desorienterad. Det stämmer.


lördag 12 november 2016

Att vara hockey-fan

I dagens nummer av lokaltidningen fanns en handbok för fans till ortens ishockeylag. Laget har haft stora framgångar den senaste tiden och leder högsta ligan i skrivande stund. Det är jubel, inspiration och glädje bland hockeyfansen. I eftermiddag är det match mot en svår konkurrent från västkusten. På Blekingedagen, 2 november, en dag som handlade om Digitaliseringen av vår samtid och omvärld, lyftes lagets framgångar fram inledningsvis, inför de ca 200 deltagarna från hela länet, från företag, högskola, kommun, landsting och Region Blekinge. Framgångarna för laget genererar stor glädje och energi till hela vårt samhälle.

I tidningen idag framträdde en man som kallas för “rektorn” och han gav några glimtar ur en tänkt handbok för hur man kan (eller bör) framleva sitt liv som fan till laget, särskilt i samband med matcherna. Rubriken löd: Så blir du en förstklassig supporter. De områden som nämns i handboken handlar om: klädsel, placering på läktaren, punktlighet, sjung, klappa och skrik, och Intro.

Man ska helst vara klädd i orange, vilket är lagets mest framträdande färg i färgskalan. Man ska absolut inte ha tingsrydsgrönt, det är färgen som ett annat lag (dock inte i SHL) har på sina tröjor och byxor. Om man klär sig fel, skickar man signaler om något som upplevs som felaktigt. När laget kommer in på isen,  ska man som ett sant fan, resa sig upp och sjunga och jubla tillsammans med de andra fansen. När någon i det egna laget blir utvisad, ska man låta så mycket man kan och “hålla låda” och ge så mycket olika ljud ifrån sig, för att på så vis påverka domaren i sin utövning. “Domaren är ju bara människa, och alltså inte opåverkbar”, säger rektorn. Man ska dock hålla sig inom vissa gränser i vad man säger (eller skriker).  Man ska komma in och sätta sig i tid efter pauserna innan spelet har börjat, så att man inte stör de andra fansen genom att drälla in sent så att alla måste resa sig och att de på så vis kan missa viktiga och avgörande sekunder av matchen, kanske t.o.m. missar att få se Målet. Man ska naturligtvis sätta sig bland de övriga fansen för att förstärka gruppen och gruppdynamiken. Det s.k. Apberget, med en särskilt dedikerad hejaklacksledare, är det som gäller för ett sant fan.

Stämningen ska vara så hög i arenan, att de som sitter hemma och häckar och ser matchen på TV, ska känna ett sådant sug efter att få vara på plats nästa gång, att de inte kan låta bli att köpa säsongskortet och komma och bli ett med hela gänget av fans. På plats. Och med handboken klart i minne. Och få uppleva verkligheten på plats.

Oj, tänkte jag. Är det ett skämt? Men idag är det inte 1 april. Och jag som ville gå på en match, bara för att jag tycker att hockey är kul och en spännande och en fartfylld upplevelse. Det stod i artikeln idag att man kan alltid klä sig i svart, det är liksom ok, om man inte har en halsduk e.dyl. i rätt kulört. Det känns som en tröst, en öppning. Men det måste väl vara ok med mörkblått också? Eller? Eller brunt? Jag fick en dålig känsla när jag läste artikeln och fick konstiga vibbar om andra sammanhang där man måste se ut på ett visst sätt, säga vissa “korrekta” saker, låta på ett speciellt vis, resa sig på en given signal, vara ett med hela gruppen för att platsa i sammanhanget. Nästan lite “sekteristiskt”. Kanske har jag fel. Men när det står i tidningen, två hela sidor, om “hur man blir ett sant fan”, då måste det väl ligga något i det?

Är det sant som någon sagt: Sekten är värst?

Men hockey är fortfarande spännande. Heja laget!!!! Jag känner mig som en lågmäld, inte så högt skrikande representant för de “andra” som gillar hockey, men inte vill lägga pengar och energi på all formalia enligt handboken. Räknas inte vi som sanna hockeyälskare och hockeyfans?


fredag 11 november 2016

Darra som ett asplöv

Man brukar säga att den rädde,
darrar som ett asplöv.
Men en vän sa idag att när asplöven
darrar i vinden, susar eller sjunger de på ett speciellt sätt.

Och där vi var, stannade jag upp och lyssnade en stund.
Det stämde. Frekvensen i susandet, sjungandet, stämde med asplövens rörelsemönster.
Vinden tog tag ordentligt i alla träden runt omkring oss och de vajade av och an.

Grenar och kvistar var följsamma i vindriktningen, ingen bröts.
Alla rörde sig. Bladen fladdrade.
Men asplöven fladdrade inte, de darrade på sitt speciella sätt. Utan av vara rädda.
De sjöng så fint, så speciellt, med en lätt darrning på rösten.

Som när någon vill sjunga, men kanske inte riktigt vågar.


torsdag 10 november 2016

onsdag 9 november 2016

The Lady and the Trump

Oj oj oj... Ovissheten är stor just nu i USA och världen. Vem vinner valet och blir USA:s nästa president? På P1 morgon alldeles nyss (kl. 7.01) sa de att Trump leder och förmodligen blir president. Vad kommer då att hända de närmaste åren? Hela världen undrar. Och bävar.  Man har kallat valet ett val mellan pest eller kolera. Vilken åkomma är värst? Den första kvinnan någonsin att bli president i USA, eller den första affärsmannen utan egentlig politiskt genomtänkt agenda - vem kan leda denna viktiga nation på rätt väg?

Idag undrar jag. Jag tror jag ska spela ett trumpet :(   solo.
Och hela världen håller andan. So help us God.

söndag 6 november 2016

Jag vill tacka livet

Jag vaknade idag med dessa ord:

Jag vill tacka livet
Som gett mig så mycket
Det gav mig två ögon
Och när jag dom öppnar
Kan jag klart urskilja det svarta från det vita
Och högt däruppe himlens mantel strödd med stjärnor
I mängden människor, den Som jag älskar

Jag vill tacka livet
Som gett mig så mycket
De har gett mig hörsel
Som i all sin vidhet
Fångar natten och dagen
Syrsor och småfåglar
Turbiner, hammare, ett hund skall och ett ös regn
Och röstens ömhet hos den som jag älskar

Jag vill tacka livet
Som gett mig så mycket
Det har gett mig ljudet
Och hela alfabetet
Så att jag fick orden
För tankarna jag tänker
Moder, vän och broder
Ljuset som upplyser
Den karga väg min älsklings själ ska Vandra

Jag vill tacka livet
Som gett mig så mycket
Det gav mig lång vandring
För så trötta fötter
Jag gick genom städer
Genom djupa vatten
Över stränder, berg, i Öknar och på slättland
Hem till ditt hus och dina Gröna ängar

Jag vill tacka livet
Som gett mig så mycket
Det gav mig ett hjärta
Som i grunden darrar
När jag ser på frukten av det hjärnan skapar
Och det goda så långt borta från det onda
När jag ser in i dina klara ögon

Jag vill tacka livet
Som gett mig så mycket
Det har gett mig skrattet
Det har gett mig smärtan
Så att jag kan skilja lyckan ifrån sorgen
Dom två ting som skapar alla mina sånger
Och mina sånger som är era sånger
Och alla sånger som är samma sånger
Och mina sånger som era sånger
Och alla sånger som är sanna sånger

Tack gode Gud för livet.


Lyssna gärna på Arja Saijonmaa som sjunger...


torsdag 3 november 2016

Om läsning (4)

En välskriven bok är en flygande matta som för oss in i en värld vi inte kan besöka på något annat sätt.

Hellre barfota än boklös.

Hellre ett rum fullt med böcker än en pung full med pengar.

Jag tror att vi ska läsa böcker som sårar oss och genomborrar oss. En bra bok skall vara ishackan till den frusna sjön inom oss.
(Franz Kafka)

Läsning är för själen vad motion är för kroppen.
(Sir Richard Steele)

Man har alltid en tendens att berömma en tjock bok, bara för att man tagit sig igenom den.
(Edward Morgan Forster)

En god bok öppnar man med förväntan och stänger med behållning.

En stängd bok är bara en pappersbunt.

Döm aldrig ett omslag efter dess bok.

Döm aldrig en bok efter dess omslag.

onsdag 2 november 2016

Någon som vet allt

Under hela mitt liv har jag haft svårt för vissa saker. Jag ska inte ta tid att räkna upp allt. Det skulle ta alltför lång tid. Mitt fokus idag ligger på en företeelse som dyker upp ibland, och jag hoppas att jag själv inte är på det sättet så att andra upplever sig exkluderade och “efter”. Ibland möter jag en sorts personer som verkar kunna allting.

De har läst allting, är väldigt pålästa om de mest skiftande ämnen och områden i livet och samhället, de har varit med om allting, de har hört allting själva eller i alla fall hört om allting och tillägnat sig detta på olika sätt, de har varit på alla platser och vet det mesta om det mesta. Och läst allt. Inget verkar ha gått dem förbi. De ställs aldrig inför något nytt och okänt eller fördolt - nej, de kan aldrig överraskas, allting är dem väl bekant. De har alltid förhandsinformation om allt och alla. Och de kan dra de riktiga slutsatserna, de har varit och nosat på allt nytt och allt gammalt, och de säger det ofta på ett sätt som gör att andra känner sig hopplöst efter, förlegade och icke allmänbildade.

Skulle någon komma med något som ligger utanför deras kontext eller kunskaps- eller erfarenhetsområde, verkar det som om de lyssnar förstrött, nästan lite ointresserat, och låter det passera utan en enda kommentar. Detta har jag väldigt svårt för. Jag värjer mig mot det. Jag tänker att “färdiga människor - finns det?” Ja, det gör det. Jag har mött dem. De finns sannerligen.

Men jag tänker även vidare, är man verkligen färdig bara för att man redan tror sig veta allt, och det förefaller som om det stämmer?

Finns det verkligen någon 
som är färdig, som är klar?
Någon som inte behöver lära sig något mer
inte behöver se mer, inse mer, förstå mer?
Som verkar övertygande i alla lägen
Och övertygad i allt man säger?
Finns det någon lucka inom henne,
ett tomrum inom honom?
Något som gått dem förbi i allt 
sitt färdiga allvetande?
Existerar någonsin frågan: jag vet inte?
Kan den överhuvudtaget vara möjlig för
en alleswisser? En som alltid vet och läst och kan 
och hört och förstått och sett och erfarit och 
upplevt allt? 
Kan den personen alls bli överraskad av livet,
av glädjen, av det plötsliga källsprånget?
Jag tror att vi är de frågor vi ställer. 
Inte alltid att det är svaren som är sanningsbärare.







tisdag 1 november 2016

Kriminallitteratur (4). Axel Hake.

Axel Hake är deckaren i Lars Bill Lundholms romaner, förlagda till Stockholms innerstad. Axel Hake är en dynamisk deckare, skadad i ett knä efter att ha blivit skjuten i knäet av en psykopat som, för att rädda sitt eget liv, i sin tur blev skjuten till döds av just Hake. Detta knä är ett ständigt återkommande tema i böckerna och är en av anledningarna till att Hake så ofta tar sig till Polishusets eget badhus med simhall och tillryggalägger många km i simbassängen. Han avslutar alltid med fjärilssim, den svåraste konstarten inom simning (enligt välunderrättade källor), och det bevisar att Hake är en alldeles utomordentlig simmare. Han mår bra, både själsligen och kroppsligen, av sitt simmande. Romanerna är - förutom att de är både välskrivna och mycket spännande och intrikata - mycket öppna med de rent personliga noteringarna. Särbon och dottern Siri, Hakes syster som är passionerad veterinär som sätter djuren före människor, en syster med märkliga ögon, slarvig, men briljant som hjälp och side-kick i utredningar. Dessa personer och deras liv och upplevelser vävs samman i kriminalberättelsen. Enligt forskning inom kriminallitteratur en vanlig svensk variant av deckare och detektivskildringar.

Förutom detta är Lars Bill Lundholms berättelser om Axel Hake även alldeles lysande i sina stockholmsskildringar. Så lysande att jag - uppvuxen 3 mil från Stan - återupplever lusten att återvända till gatorna i de olika stadsdelarna för att återigen se dem: Gamla stan, Södermalm, Kungsholmen, Östermalm och City (typ Sergels torg med omnejd). Jag ser gator och kvarter och gränder framför mig och dessa minnesbilder (eller snarare luckorna i dem) gjorde att jag för en tid sedan gjorde mig ärende med kameran i hand en underbar och stilla höstdag, och gick ca 1,5 mil utmed de gator och strandpromenader där vissa av handlingarna i böckerna utspelas. Det var en mycket fin upplevelse. Avstressande att gå förbi Stadshuset utmed Norr Mälarstrand, där Axel Hake bor (Chapmansgatan) alldeles i närheten av Kronobergshäktet, Polishuset, Kronobergsparken, sedan via Rålambshovsparken över Västerbron, ner för trappan till Långholmen och Pålsundet, Långholmsbron, Pålsundsbron och slutligen Söder Mälarstrand med alla båtar och vyn över mot Stadshuset med de 3 kronorna högst upp.

Denna typ av kriminallitteratur ger både spänning (rekommenderas!!!) och en fin kultur- och miljöupplevelse. Tack till mina vänner som rekommenderade böckerna till mig.