Andrum

Jag var på en badstrand för några år sen på väg söderut från Orsa i Dalarna, och efter att ha ätit och badat och solat en stund, flyttade jag mig till ett skuggparti och la mig på mage på mitt liggunderlägg och kände att slummern var nära. Och mycket riktigt, jag somnade. Och sov en liten stund helt bekymmersfritt. När jag vaknade - vet inte hur länge jag somnade bort - hördes tysta ljud och läten runt omkring mig. Jag öppnade ögonen och lyfte försiktigt huvudet och sneglade åt sidan. Det jag såg gjorde mig glad. 5-6 änder gick omkring min sovplats och lät (vet inte hur man beskriver deras läte, men de har ett speciellt ljud) och åt det de kunde hitta i gräset runt omkring mig. De verkade helt fria från rädsla för mig. Det föreföll som att jag hade blivit ett med deras omgivning, på mitt underlägg i det sköna gröna. Jag hade funnit andrum. Det var så stillsamt, odramatiskt och i någon mening roligt att uppleva detta. Stilla frid och ro tillsammans med änderna.

Vet inte varför jag vaknade med dessa tankar från upplevelsen för 3 år sedan. Det kan ha att göra med ett behov av stillhet, frid och ro. Och då kanske den här typen av sköna stunder dyker upp och ropar: "kom ihåg mig! Glöm inte att hitta öar av stillhet i din vardag!"

Idag får bli en sådan dag. Då jag söker upp dem. Öarna av stillhet. Andrum.

Tack kära små änder för vad ni lärde mig där vid strandkanten någonstans i Mellansverige. Jag tror att det var på en badstrand i Sala. Bara en sån sak.