Lyrikerns, diktarens dilemma är att hans material, språket, från början tjänat så många ändamål : från klottret i en pissoar upp till nästonen på predikstolen, från det torra affärsbrevet till den bloddrypande propagandafrasen. För att undvika banaliteter och allmänna floskler måste han – kryssande mellan många blindskär – småningom skapa sig en stil, ett personligt sätt att uttrycka sig. Men då kan det blott alltför lätt hända att han hamnar i motsatta ytterligheten: ett krystat och konstlat språk, kanske en sentimental skrikighet som alldeles överdriver vad han verkligen känner eller skulle vilja känna.Att verkligen kunna handskas med orden fordrar en nästan apotekarmässig avvägningsförmåga. Det är ju också så att poesin ligger mellan dem, inte i dem. I och för sig är de jämförliga med nottecken, tysta, svarta kråkfötter som fodrar en interpret, en annan människa för att bli levande.
(källa: http://www.gunnarekelof.se/ekelof/fran-en-lyrikers-verkstad/ )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar