Havet talar

När jag sitter vid strandkanten där havet likt en yppig moder kluckar in mot stranden med sina enorma midjemått hör jag vågorna tala. Det är inte ett tal som är högljutt, men om man lyssnar noga, så hör man det. På något sätt måste man komma i läge för att kunna höra. Vi kan kalla det att komma in på rätt våglängd. Från mitt perspektiv ytterst i havet är det fråga om bredbandsfrekvens. Havet talar om att det är fritt från stress. Havet bara är där det är - både i tid och rum. Havet talar om urtid, nutid och framtid. Det fanns före allt annat. Det är både bibeln och modern forskning överens om. Det finns nu. Det är vi alla överens om.

Det finns - förhoppningsvis - i framtiden som en livsgaranti och livsförutsättning. Havet talar om trygghet i sin plats på jorden och i sin uppgift som livgivare och livsuppehållare. Även om det förorenas tiger det stilla. Även om mängder av dess innehåll dunstar, oroar det sig inte för framtiden. ”Ordningen kommer ändå att återställas en gång” verkar havet resonera.

Havet påverkas av yttre faktorer. Ibland är det ett rytande hav som i all sin makt visar sin vrede, för att nästa dygn ligga som en spegel och bli en romantikens kärlekskälla där nyförälskade vadande vandrar sida vid sida, hand i hand. Ändå är det alltid Havet.

”Guds kärlek är som sanden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem”. Guds kärlek är som havet. Oändlig i tid och rymd. Oändligt i tid och rymd.