Kan man göra ingenting? Är det överhuvudtaget möjligt? Om man bara sitter, gör man då ingenting? Om man bara står still, gör man då ingenting? Den gode Cicero menade (kanske) att det är fullt möjligt att “göra ingenting”. Jag såg en lite skämtsam föreläsning angående kvinnors och mäns hjärnor, där en amerikansk föreläsare hade två byster på varsin piedestal - den ena med en mans hjärna på och den andra med en kvinnas hjärna. Hans framställning lockade fram många skratt, men samtidigt många reflektioner och reaktioner. Se själv i detta youtube-klipp och skratta fritt!
Han landar i att det är fullt möjligt (i alla fall för män) att “göra ingenting”. Och det är sant. Ibland gör jag ingenting. Det är stilla i knoppen, och det är stilla i kroppen. Ingenting händer, ingenting hörs, ingenting görs, ingenting tänks. Allt är stilla, säger eller gör ingenting. Fullt möjligt. Fullt görbart. Och Cicero hade rätt: det är angenämt att göra ingenting. Nu tror jag att det också är nödvändigt att ibland göra ingenting. Att låta alla ambitioner och ansträngningar bara ligga kvar på bordet, eller golvet, eller var de än ligger. Att de får vara helt tysta, helt stilla, helt utan notis. Nihil agere delectat. Och det är angenämt. Ett livselixir.
Det är helt ofarligt att säga detta och totalt ofarligt att praktisera detta, därför att livet och livsströmmen av händelser och engagemang snart får mig på fötter igen. Jag tror inte att någon någonsin vuxit fast i “att göra ingenting”. Därtill är vår omkringliggande verklighet alltför stark i sin påverkan på våra liv. No worries. Testa “att göra ingenting”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar