Heta ord (3). Stillhet.

En stilla morgon, solen har just gått upp över gamla Svedala, yra och pigga småfåglar flyger frenetiskt fram och åter och samlar material till sitt bo, och mat till sina ungar som piper i kör, daggen dunstar långsamt, en mild bris går genom håret och jag kan lyfta mitt anlete mot solen, blunda och andas ut stressen och andas in lugnet och friden. Blommorna sträcker sig mot ljuset och getingar och humlor surrar och flyger i kapp till tänkbara ståndare och pistiller där de finner det de söker, en katt stryker sig längs husväggen, stannar upp, lystrar med uppfällda öron, går sen lugnt vidare. En fjäril som landar på en bladspets.

Stillhet. Att få vara stilla. Det finns ingen tid på dygnet som är mer stilla, än de första timmarna i avskildhet, i ensamhet, i lugn och frid - den tiden är ovärderlig. Speciellt en söndag eller en lördag och jag är ledig från jobbet och andra uppgifter.  Så vilsamt. Så läkande. Så skönt. Så stilla. Tankarna och det inre får en chans att landa. “Bli stilla och besinna att jag är Gud” skriver författaren till psalmen i Boken. För så lång tid sedan insåg många (kanske hade inte alla, precis som nu, insett det) stillhetens betydelse. Som en bjärt kontrast till samtidens framåtrusande, framåtsträvande i stressens tecken.

Någon skrev: “jäkt är inte av djävulen, det Är djävulen”. Orden har följt mig under många år och det ligger verkligen något viktigt i dem. Jag nämnde nyss om humlan som ger ett stilla, lite hummande intryck - sant - men det finns en annan aspekt som påminner oss om något annat. Och det är att den flyger från blomma till blomma i en ändlös räcka (och vi vet varför: den är programmerad att göra så för att naturens kretslopp och pollinering och allt sådant ska fungera). Men den kan inte slå sig ner, slå sig till ro, hitta en rastplats. Ingen rast, ingen ro, ingen vila…

Och det där känner vi igen. Att flyga från den en blomman till den andra, dvs. den ena aktiviteten till den andra, mer eller mindre frivilliga aktiviteter, och aldrig finna ron. Aldrig kunna slå sig ner och vara närvarande fullt ut just där jag är. Detta är inget pekande åt höger och vänster med förebråelsens pekfinger, nej - detta är skrivet också till mig själv. Finns det en stillhet inom mig, som får praktiska konsekvenser för hur fort jag går, hur fort jag pratar, hur fridfull jag är i mitt inre och i mina handlingar?

Kort sagt: jag behöver stillhet. Du behöver stillhet. “Så att själen kan få ro” (Lundell).