Att sitta fast

Ibland sitter vi fast i olika ting som håller oss mot vår vilja. Det kan vara vanor, beroenden av människor, beroenden av mediciner, ekonomiskt beroende, beroende av en viss grupptillhörighet. Det kan då komma över oss en känsla av att detta är fel, detta är något vi inte vill, något vi skulle vilja frigöra oss ifrån. En del av dessa ting skulle man kunna tänka sig att det är möjligt att frigöra sig ifrån, annat inte. Den som har en kronisk sjukdom kanske aldrig kommer bort från sitt beroende av medicin, det kan gälla diabetes, värk, hjärtsjukdom, epilepsi, allergi, tarmsjukdomar, depressioner eller andra psykiska tillstånd som bokstavskombinationer av olika slag ger upphov till - alla som tar mediciner för att bota sådant kan inte bara kasta bort medicinen och tänka att “nu kör jag ändå”. Det kan ta en ände med förskräckelse. Man har inget val liksom. Sitter de fast? Ska de behöva känna så? Eller kan de ta det för vad det är och acceptera fakta och svälja och se glada ut? Och leva ett liv med kvalité och glädje?

Jag tror att det är en viktig fråga för alla dessa att få lyfta fram och känna att det inte finns en tanke om att de skulle vara sämre människor för det. De kan sägas sitta fast i medicinberoende, men har inget val. Är det då inte en del av deras liv att ta den hjälp de behöver för att leva sina liv? Detta låter kanske helt givet för de flesta, men jag vet att vissa sjukdomstillstånd och som blir neutraliserade med hjälp av viss sorts medicin, där är det lite mer tabubelagt och ibland skamfullt att prata om sin medicinanvändning. Och det gäller självklart de mer osynliga tillstånden, de psykologiska tillstånden. Men är de mer skamfyllda än andra? Eller rättare uttryckt: ska de behöva betraktas som mer skamfyllda än andra och den medicin som används mer socialt eller känslomässigt belastande än andra?

Är det måhända så att det inte är dessa människor som “sitter fast”, utan det är de övriga - i omgivningen - som sitter fast i sina fördomar och förutfattade meningar? Att sitta fast i fördomar tror jag är sju resor värre än att behöva ta sin medicin för att få uppleva ett drägligt och gott liv i vardagen.

Att sitta fast i relationer som inte är sunda, i sjuka beroenden, i ojämställda relationer, i förtryckande relationer - kan aldrig vara ok i längden. Rättegången just nu i Blekinge tingsrätt med anledning av lilla Yaras död kan sägas vara ett skräckexempel på detta. Att sitta fast i sjuka tankesystem, kulturmönster - oavsett om de är inhemska eller importerade - det är vedervärdigt och hemskt.

I sådana fall kanske lösningen från att sitta fast heter Samtalsterapi, frigörelse från hjärntvätt, konfrontation med andra och sunt tänkande medmänniskor, istället för inneslutande i sin egen inskränkthet och uteslutande av yttre och frigörande tankar och ord.