När det talas om personlighetsdragen introversion och extraversion så finns det en grupp som är av speciellt intresse. Denna grupp benämns ”de extrema 15”. Det talas om att 15 procent på vardera sidan av spektrumet är väldigt rena i personlighetsdraget. De extrema 15 procenten som är extraverta är människor som i princip alltid behöver aktiveras socialt. (Korrekt benämning är extravert och inte extrovert som jag själv tidigare använt. Förvirringen är vida spridd och kommer sig av ett uråldrigt stavfel från Carl Jungs första avhandling om ämnet 1921).
Det sociala och det avskilda är inte svart eller vitt. Under stora delar av denna boks skapande så har jag varit i samma rum som min familj. Jag har haft hörlurar på mig med bra musik för att dränka ljudet av världen. Sedan har jag suttit i en skön fåtölj, vid en tänd brasa och vistats i min bubbla medan de andra i rummet gjort annat. Ofta har min fru suttit bredvid och läst eller tittat på tv-serier. Poeten Rainer Maria Rilke ansåg att i ett starkt äktenskap är varje person ”en väktare åt den andra personens självsamhet.” Mindre poetiskt uttryckte sig en kvinna på ett diskussionsforum när hon återberättade det hon sagt till sin pojkvän:
”Det låter kanske inte som en komplimang, men att vara med dig är som att vara själv.”
Det hon beskriver är en vacker tanke, tycker jag. Som Schopenhauer konstaterade behöver du vara själv för att vara fri. Med vissa människor går det att vara nästan så fri som i tankarna. Vi kan ibland få känslan av att växa ihop med någon till den grad att vi delar andningsorgan och inte behöver anpassa oss alls. När den känslan infinner sig, när tystnaden är helt bekväm, då har du något ovärderligt. När du kan ha ditt tokigaste morgonhår och dina mest urtvättade mysbyxor utan att känna dig besvärad i den personens sällskap, då är du framme. Då har du hittat en relation som tillåter att du är själv.
(citerat ur Linus Jonkmans bok: Själv - kraften i egentid)
