Breath

 

Andas in djupt.
Andas in genom näsan 4 sekunder.
Håll andan 4 sekunder.
Släpp ut luften långsamt 4 sekunder.
Upprepa (minst) 10 gånger.
Tar kontrollen över din stressade hjärna.
4-4-4-regeln.
Fick bilden av en vän.

Green green grass of home

 

Grönt gräs - så som det alltid var när vi var små och unga.
Typ 1966 då Tom Jones sjöng denna låt.
Eller, hur var det egentligen?
Vacker låt, och rösten och pianospelet är outstanding.

Tom Jones sjöng 1966 in låten Green green grass at home. Förutom hans vackra baryton och grymt pianospel till låten, är innehållet tänkvärt. Det är en fånge i ett fängelse som drömmer om sin vackra och öppna och bekymmersfria barndom, om hur enkelt livet tedde sig då. Om mamma och pappa, och den ljuvliga flickan Mary med sitt vackra hår och sina körsbärsfärgade läppar. 

Sångens sista vers handlar om hur verkligheten just NU ser ut för honom, när han vaknar ur drömmen och är omgärdad av 4 gråa fängelseväggar. Inspärrad. Ett förr och ett nu.
Drömmar styr vi inte över.
Men de säger oss något och rymmer ofta antingen något som
skrämmer eller påverkar oss negativt i något avseende.
Eller så rymmer en dröm ett annorlunda tillstånd just nu. 

Olle-san

Tillägget -san (さん) är en mycket vanlig japansk hederstitel som används för att tilltala eller omtala andra personer. Det är könsneutralt och kan jämföras med de svenska orden herr, fru eller fröken, men det används mycket flitigare i vardagligt tal.

Att lägga till -san efter någons namn visar artighet och respekt, och det är det säkraste och mest neutrala tilltalet i Japan, särskilt mellan kollegor, bekanta eller personer du just har träffat.

Här är några snabba fakta om hur det används:

Allsidigt: Det fungerar lika bra till både män och kvinnor.

Placering: Sätts efter personens efternamn eller förnamn (t.ex. Tanaka-san).

Professionellt: Kan även användas på yrkestitlar (t.ex. Panya-san som betyder bagaren).

(källa: Gemini)

Dagens sanningar

Dagens sanning, levererad av 

syster Sofie i Rögle kloster: 

“man har inte mer att prata om för att man sitter vid ett bord i Thailand”.

Hinkar och makaroner

En tanke som tillhör mig

Det behövs tio år för att man skall ha en tanke, som verkligen tillhör en själv - och som man kan tala om.

(Albert Camus)

Ögon vidöppna under bandaget

En skön dag, nada att göra. Är dagar som gryr, som vita oskrivna ark? Ingenting står där skrivet. Är det så att man måste göra någonting för att minnas dagarna? Är de alldeles meningslösa annars? Är livet lika med att göra någonting? Hur är det med varandet? Räcker det inte med att vara? Kan det räcka för min del denna dag att bara vara? Måste någonting presteras, göras, hända, ske, bara för att den ska räknas? 

Den klassiska strofen ”Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet”, kommer från dikten Förlusten (eller Epilog) av poeten och konstnären Stig Johansson. 

Tranströmer skriver: 

våra ögon är vidöppna under bandaget.

Det är som om det finns ett hölje som skymmer sikten. Inte utsikten från ett torn eller en utsiktsplats vid någon känd eller omtalad sådan, utan den sikt som sker inifrån. Det finns ett inre öga, som stängts in, som virats över med vita, vackert vita, bandage. Ögonen är vidöppna, men de ser inget, de trevar, försöker fokusera, men når inte utanför bandaget. Att se eller inte se, det är frågan. Är insikt att se in? Eller är insikt att se ut? Eller är det helt enkelt bara att se? Vad ser personen genom sitt panoramafönster? Vad ser en människa som fått nya glas i sina glasögon? Vad ser den som bor vid en öppen plats där åkrar, skogar, vatten och rymd breder ut sig? Vad kan en fängslad person - oskyldigt eller skyldigt sittande i sin cell - se? Finns det något inom den människan som öppnar nya perspektiv, nya scenarier, ny insikt? 

Vad hände hos Anne Frank, instängd på vinden i ett hus i Amsterdam, under Andra Världskriget? Vad såg hon? Vad hörde hon? Vad kände hon? Vad är det hon så tidlöst skildrar i sina dagboksanteckningar? 

Gemini sammanfattar hennes liv, upplevelser, skrivande och död:

Anne Franks dagbok är ett historiskt dokument där den judiska tonårsflickan Anne Frank skildrar sin och familjens vardag under andra världskriget. Mellan juni 1942 och augusti 1944 gömde sig familjen på en vind i Amsterdam för att undgå nazisternas förföljelser. 

Texten dokumenterar både den isolerade tillvaron och hennes personliga utveckling.

Dagboken skildrar följande centrala teman:

Den fysiska verkligheten: Hotet från nazismen och rädslan för upptäckt är ständigt närvarande.

Gruppdynamiken: Åtta personer levde tätt tillsammans under knappa förhållanden, vilket ledde till konflikter.

Tonårsliv: Anne skriver om vanliga tonårsbekymmer, sin relation till föräldrarna, identitetssökande och en begynnande förälskelse.

Reflektion: Texten innehåller djupa filosofiska tankar om mänsklighet, ondska och hennes egna framtidsdrömmar.

Berättelsen avbryts abrupt i augusti 1944 då gömstället avslöjas. Samtliga gömda deporteras och Anne Frank avled senare i koncentrationslägret Bergen-Belsen våren 1945. Hennes anteckningar räddades dock och har publicerats i miljontals exemplar, vilket har gjort dem till ett av världens mest lästa vittnesmål från Förintelsen.

Det hade känts bättre med ett Hollywood-slut på berättelsen om Anne Frank, men så ser inte verkligheten utanför Hollywood ut.

Vad såg Josef som blev falskt anklagad för våldtäkt mot sin hos sin husbonde Potifars hustru? Vad tänkte han där i fängelsehålan? Vad gjorde han? Vad såg han innanför bandaget? 

Vad ser den människa som fastnat i ett sektsammanhang, när bilden omkring och inom honom har börjat krackelera? Ett vidsträckt land, utan någon som helst begränsning eller mänskliga förbud, klädda i ett religiöst språkbruk? En längtan: UT!

Vad ser den man eller kvinna som lever i en inlåst relation, fylld av kontroll, märkliga värderingar om vad “man ska”, vad “man inte gör”, vad “man inte får”, hur “man inte kan tänka”? Jag tror han eller hon ser andra möjligheter, när tanken väl etablerat sig. När verkligheten hunnit ifatt. Då ser han. Då förstår hon. Då händer livet. 

Ögonen är vidöppna under bandaget. Och detta faktum: att ögonen är intakta och vidöppna, är mycket hoppfullt! Vår Skapare har gett oss ögonen, och vad som än försöker stänga dem eller hindra dem att se, kommer att misslyckas - av den enkla anledningen att vår Fader alltid är större, starkare, mer generös och mer öppen än vad vi människor någonsin kommer att kunna vara. Han gav oss ögonen och därmed förmågan att SE.

Den lille pojken höll sin pappa i handen, när ovädret överraskade dem med blixtar, åskmuller och ösregn. Pojken höll ett stadigt grepp om pappas hand och vänder sitt ansikte upp mot sin pappa och säger: Vi är väl inte rädda va? 

Ryckig kastvind

Denna dag hamnade jag i nyhetsflödet. Jag satt och slöscrollade på dn.se och flödet av händelser, artiklar, påståenden, utsagor, tyckanden, tragedier, lustigheter och allt annat, tog aldrig slut. Jag lyckades bryta tendensen. Lyckades stänga ner den fliken i webbläsaren, och började skriva igen. 

Detta är risken - en överhängande sådan - att skriva på datorn som är uppkopplad mot nätet: man svävar iväg över ett flöde av: vadå? Det tar aldrig slut - detta flöde från media och de “sociala” kanalerna. Än hit och än dit. Det är som en ryckig stormby som sliter tag i en och för mig hit och dit.

 Allt är av intresse, och allt är helt ointressant - i den meningen att det egentligen inte berör mig det minsta. Inte som ett ointresse för omvärlden eller mina medmänniskor, men fullständigt förkastligt, eftersom detta ryckande hit och dit bara orsakar en enda sak: splittring. Det leder nästan ALDRIG till något konstruktivt och gott. Det enda goda jag ser att det gör med mig, är att det gång på gång väcker min aversion mot just det som händer: splittrandet. 

Att vara mig själv. Att få vara i mig själv. Att få vara själv. Ensam med havet. Ensam med horisonten. Ensam med sällskap. Ensam med himlen. Ensam med skogen. Att vara. Att få lov att bara vara. Att få vara med sig själv. 

Inte loneliness utan solitude.