Process

Skålen på omslaget har varit
sönder, obrukbar.
Nu är den lagad.
Inte på ett sådant sätt
att skadan ska döljas,
utan med guld så att
den ska synas. Den dyra
och vackra lagningen
syftar till att hedra skålens historia. 
Kintsugi – att laga föremål på
det sättet – är
en japansk konstform, och
jag tycker att
den påminner om
psykiatrin så som jag vill
se den. 
(Åsa Nilsonne)

Ordet process härstammar från latinets processus, vilket betyder "framskridande" eller "förlopp". Det är bildat av procedere ("gå framåt", "fortskrida"), som i sin tur består av pro- ("framåt") och cedere ("gå", "vika"). 

Här är en genomgång av ordets etymologiska utveckling:

Latin: Processus (framskridande, förlopp).

Gammelfranska: Procés (1200-tal), betydde en resa, fortsättning, utveckling eller en rättslig process (rättegång).

Medelengelska/Svenska: Ordet kom in i språken under 1300-talet (på svenska via t.ex. lågtyska eller direkt från latin/franska) med betydelsen av att något fortgår. 

Betydelseutveckling:

Ursprungligen syftade det på fysisk rörelse framåt. Under 1600-talet började det användas för en "kontinuerlig serie av handlingar för att uppnå ett resultat" (modern juridisk och teknisk mening). 

Relaterade ord:

Procedur

Procession

Processor

Procedere (att gå framåt) 

(källa: Gemini AI)

.............................

Nuförtiden brukar man använda uttrycket: lita på processen. Det stämmer bra med tankar om att slå rot, gro, växa, att gå från åsikt till insikt, att processen får ha sin gång, att inte anpassa sig, att "jag inte är färdig - och det är som det ska", att inte ha bråttom (det viktiga är sällan bråttom, det som är bråttom är sällan viktigt). 

Molnformationer

Fariséerna eller Jesus

Till fariséerna sa Jesus:

Sedan talade Jesus till folket och till sina lärjungar: "De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol.  Allt som de lär er ska ni därför göra och hålla. Men deras gärningar ska ni inte ta efter, för de talar, men handlar inte. De binder ihop tunga bördor och lägger på människornas axlar, men själva vill de inte röra ett finger för att lätta på dem.

Alla sina gärningar gör de för att bli sedda av människor. De gör sina böneremmar breda och sina hörntofsar stora.  De älskar att få hedersplatserna vid festmåltiderna och de främsta platserna i synagogorna, och de vill gärna bli hälsade på torgen och kallas rabbi av människorna".

(Matt. 23)

...Jesus gick till Olivberget.  Tidigt på morgonen var han tillbaka på tempelplatsen. Allt folket samlades omkring honom, och han satte sig ner och undervisade dem.

Då förde de skriftlärda och fariseerna dit en kvinna som hade blivit gripen för äktenskapsbrott. De ställde henne i mitten  och sade: "Mästare, den här kvinnan greps på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen har Mose befallt oss att stena sådana. Vad säger då du?"  

Detta sade de för att pröva honom och få något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och började skriva med fingret på marken.

När de fortsatte fråga honom, reste han sig och sade: "Den av er som är utan synd kan kasta första stenen på henne." Sedan böjde han sig ner igen och skrev på marken. När de hörde detta började de gå därifrån en efter en, de äldste först. Han blev lämnad ensam kvar med kvinnan som stod där. Jesus reste sig upp och sade till henne: "Kvinna, var är de? Har ingen dömt dig?"  Hon svarade: "Nej, Herre." Då sade Jesus: "Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda nu inte mer!" (Joh. 8)

Författaren Karl Vennberg skriver:

"Det finns en kristendom som kan lägga sig grå och kall som en marsdimma över en människas barndom, fylla den med skräck och skuld och ångest.

Den kristendomen har jag upplevt, och jag hatade den till blods redan när jag var 12 år.

Men det finns en annan kristendom också, försoningens, den hemlighetsfulla stillhetens kristendom."

(Karl Vennberg, ur Mänsklighetens hemliga tecken, 1950)

Till oss alla säger Jesus:

Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar, för mitt ok är milt och min börda är lätt." (Matt. 11)

Prästen bad: Gud hjälp oss med relationer som gör oss trötta och tomma. 

Sedd, men inte bedömd

Herden och pojken

 Herren är min herde, mig skall inget fattas. (Ps. 23)

Pojken mindes texten lite fel, men det blev så rätt: 
Herren är min herde, jag ska inte fattas. 

Pojken har ditt namn, och mitt. 

Lev!

När människors domar är hårda, lev i nuet.

Tänk på din Fader i himlen, som vet allt som ryms i ditt inre.

Han vet det som de dömande inte vet.

Han känner dig innan och utan.

Han ser helheten.
Du behöver inte förklara eller försvara.

Och han älskar dig.

Och mig.

Påskdagen öppnar hoppets möjligheter

När Jesus kommer, blir det uppståndelse

Den första veckodagen kom de tidigt i gryningen till graven med de väldoftande oljorna som de hade gjort i ordning.  Då fann de att stenen var bortrullad från graven.  De gick in, men fann inte Herren Jesu kropp.

 När de inte visste vad de skulle tro, då stod plötsligt två män i skinande kläder framför dem.  Kvinnorna blev rädda och böjde ansiktet mot marken, men männen sade: "Varför söker ni den levande bland de döda?  Han är inte här, han har uppstått! Kom ihåg vad han sade till er medan han fortfarande var i Galileen:  Människosonen måste utlämnas i syndares händer och bli korsfäst och uppstå på tredje dagen."  Då kom de ihåg hans ord.

 Och de återvände från graven och berättade allt detta för de elva och för alla de andra.  Det var Maria Magdalena och Johanna och Maria, Jakobs mor. Även de andra kvinnorna som var med dem talade om det för apostlarna,  men de tyckte deras ord var tomt prat och trodde inte på dem.

 Men Petrus reste sig och sprang till graven, och när han lutade sig in såg han bara linnebindlarna. Och han gick hem, full av förundran över det som hade hänt.

(Luk. 24:1-12)

Vem är han, påskens huvudperson?

Fick följande i nyhetsbrev från Berget i Rättvik

En vän till Berget i Rättvik skriver:

Så frågar jag mig: vem är Kristus?

Inte den historiske Jesus som vandrade vägarna i Galiléen, inte läraren som talade till folket vid sjöar och kullar. Utan Kristus, den som Paulus talade om. Den uppståndne. Den levande.

Ja, så säger orden: segraren över döden, han som graven inte kunde hålla kvar. Så har man sagt i århundraden. Men när orden har tystnat och tanken står ensam i stillheten återstår ändå frågan: vem?

Teologin ger sina svar.

Den bygger sina formuleringar, väger sina begrepp, samlar sina beslut från konciliernas långa rådslag. Där fastställs ord, definitioner formas, och trosbekännelser skrivs som väktare över mysteriet. Men bakom alla dessa ord står något som inte låter sig fångas.

För vad eller vem är Kristus egentligen? Inte en formel i en trosbekännelse. Inte en tanke som kan läggas i minnet.

Paulus tycks ana något djupare när han skriver att Kristus lever i människan. Inte bara ovanför henne, inte bara i historien, utan i hennes eget hjärtas djup.

Som ett liv som väntar på att vakna.

Som ett ljus som inte tänds av världen och därför inte heller kan släckas av den.

Så kanske är frågan inte bara: vem är Kristus?

Kanske är den djupare frågan; den som Paulus själv antyder utan att helt säga den:

vad är Kristus?

Och när den frågan ställs i tystnad börjar svaret långsamt skymta — inte i lärans ord utan i den stilla närvaro som plötsligt kan kännas i hjärtats djup.