Detta är risken - en överhängande sådan - att skriva på datorn som är uppkopplad mot nätet: man svävar iväg över ett flöde av: vadå? Det tar aldrig slut - detta flöde från media och de “sociala” kanalerna. Än hit och än dit. Det är som en ryckig stormby som sliter tag i en och för mig hit och dit.
Allt är av intresse, och allt är helt ointressant - i den meningen att det egentligen inte berör mig det minsta. Inte som ett ointresse för omvärlden eller mina medmänniskor, men fullständigt förkastligt, eftersom detta ryckande hit och dit bara orsakar en enda sak: splittring. Det leder nästan ALDRIG till något konstruktivt och gott. Det enda goda jag ser att det gör med mig, är att det gång på gång väcker min aversion mot just det som händer: splittrandet.
Att vara mig själv. Att få vara i mig själv. Att få vara själv. Ensam med havet. Ensam med horisonten. Ensam med sällskap. Ensam med himlen. Ensam med skogen. Att vara. Att få lov att bara vara. Att få vara med sig själv.
Inte loneliness utan solitude.
