 |
Lasse Eriksson, redaktör för
boken Fortsverige |
Boken med rubrikens namn är om möjligt ännu mer up-to-date än när den kom ut för några år sen. Fysikprofessorn Bodil Jönsson är en av de medverkande och hon bestämde sig för några år sen för att istället för att ha ont om tid, så bestämde hon sig för att hon hade gott om tid! Det tog ett tag att ändra tänkesätt, men till slut - enligt henne själv - började livet kännas och vara annorlunda för henne. Hon började ta vara på sin tid, ställtid (då hon förberedde olika saker) och genomförandetid (då hon gjorde det som hon hade förberett). Hon började betrakta båda sorterna som lika viktiga.
Förr satte våra kroppar begränsningen för vad vi gjorde: vi kunde inte lyfta hur tungt som helst, vi kunde inte förflytta oss hur långt som helst, vi hann inte med allt möjligt, allt fick ta sin tid. Man hade inte ont om tid utan man hade ont i kroppen istället. Nu har vi ont i tiden istället (min egen reflektion)! Våra förfäder levde i en materiell kultur och vi lever i en immateriell kultur och verklighet. Det immateriella är på väg att ta över.
Så långt Bodil Jönsson. Det immateriella har inga gränser och när vi försöker ta in allt immateriellt i vårt inre, blir det gränslöst och våra kroppsliga och själsliga begränsningar suddas ut. Nu kan vi nå hur långt som helst på nästan hur kort tid som helst, det finns knappt några hinder i vägen för det. Vi har hur många valmöjligheter som helst, hur många alternativa kulturer och levnadssätt som helst som vi kan botanisera runt i på ett väldigt ytligt sätt om vi vill det. Att tänka finns det knappt tid för. Eftertanke är möjligen det vi kan ägna oss åt: alltså tankar efter att det vi tänker på redan har hänt. Förtanke är inte så vanligt förekommande, alltså ett tillåtande att ställtiden, förarbetet och för-tankarna får ta sin tid. Och den tiden är viktig, inget som ska få passera utan att den märks.
Jag vill tillägga att i min begreppsvärld kan ordet och fenomenet eftertanke även användas för det som föregår en handling. Tänk efter före.
Bodil Jönsson föreslår att precis lika viktigt som det är att vi i landet har ett Naturvårdsverk även skulle inrätta ett Tidvårdsverk, den tanken är inte fel. Eller hur?! Skulle det vara möjligt för oss att ställa våra telefoner på Upptagen - tid för tänkande? Skulle det accepteras i företagets telefonväxel eller i våra privatliv? Skulle det vara en rimlig förklaring till att jag inte vill prata just nu? Eller betraktas tänkandet som enbart en bisyssla? Hon använder ett gammalt uttryck och myntar ett nytt: närvaro och härvaro. Fundera en smula på dessa två.
Och jag hör nu tysta protester hos läsarna, men jag vill säga att jag vet om att olika arbeten har olika förutsättningar vad gäller vilken typ av arbete som ska göras. Men jag tycker att Bodils tankar är viktiga att lyfta fram. Jag tror att även en kroppsarbetare eller människovårdare också ska ha rätt till eftertanke och reflektion, både i jobbet och privat. Vår tids immateriella kultur tvingar oss tyvärr åt annat håll.
Bodil Jönsson får avsluta med dessa ord om att byta livslögn: “lika väl som jag kan inbilla mig att jag har ont om tid, kan jag väl inbilla mig att har har gott om tid? [...] ...ha-gott-om-tid-livslögnen är betydligt roligare än sin motsats. Så jag bestämde...jag har gott om tid.
Och vidare:
Om man någon enstaka gång till äventyrs träffar en människa som tänker med samma rytm och i samma riktning, så att den andre säger något precis när du är där i tanken - då kan man känna en primitiv glädje över att rytmen stämmer. Ungefär som på dansgolvet.”
Jag önskar dig sådana möten idag, kära läsare. I Fortsverige.
