Psalm 1 i Boken:
(Ylva Eggehorn, i Ingen annan Gud har sår)
Vindens sus talar om stillhet och frid. Långt ifrån larmet från bilarnas stereotypa stereoapparater som kör igång musik med reklam så fort bilarna startar. Hjärnan vill inte ta in det, själen protesterar och revolterar momentant. Direkt. Alltid. För alltid.
Reningsbadet i kvällens susning öppnar sinnet inåt. Allt är tillrättalagt.
Home is where the sun (Son) is - that´s where I belong.
Jag andas ut. Djupt.
Jag andas in. Djupt.
Och jag gör det igen och igen.
Home is where the sun (Son) is - that´s where I belong.
Listen to your heart, when he is calling for you…
Mitt hem är där solen, värmen, det inkluderande är - där hör jag hemma.
Detta måste få vara och ÄR ledstjärnan, utgångspunkten och ingångsvärdet. Det måste även få vara utgångsvärdet. När detta är passé (passerat, bortprioriterat) måste min väg gå åt ett annat håll.
Dalen jag ser framför mig viskar detta till mig. Inte de döda benens dal, utan den fria vindens dal, den grönskande dalens vind, den fridfulla dalens stilla vind. Profeten Hesekiel är med i skeendet i “de döda benens dal” när dessa ord uttalas:
Så säger Herren Gud: Kom, du Ande, från de fyra väderstrecken och blås på dessa slagna så att de får liv.” Och jag profeterade som han hade befallt mig. Då kom Anden in i dem, och de fick liv och reste sig upp på sina fötter, en mycket stor skara. (Hesekiel 37:1-10)
Undret ägde rum.
Att äntligen andas igen, som om ingenting hänt.
Så kom du då till oss, du var en främling, en mytgestalt som jag hört talas om. Många hade målat din bilder, men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar till salu, vi skrev ditt namn på våra stridsbanér. Vi byggde katedraler högt mot himlen, men du gick hela tiden längre ner.
Kränka kommer från samma ord som tyskans krank som betyder sjuk. Det är just det man blir när man blir kränkt. Man blir sjuk. Det är det som händer när vi inte blir sedda, bekräftade, bejakade, uppmuntrade eller får tydliga gränser.
 |
| bildspel |
(Christina Doctare i boken Vändpunkter, sammanställd av Agneta Sjödin)
Sedd, men inte bedömd. Sedd, men inte dömd.
Horace Engdahl knyter an till begreppet KRÄNKA (i boken Den sista grisen):
"Jag sätter ner ljudet, så att musiken bara skall angå mig själv. Först då talar den som en vän och 'filosoferar inte för hela Grekland', som Epikuros sa. Jag står inte ut med att någon ifrågasätter den musik jag valt att lyssna till – det är vad det handlar om. De andras likgiltighet skulle kränka mig i det ögonblick jag tar emot tonerna som en form av sanning, en hjärtats sanning, som musikerna gör mig delaktig av.
Känslor kan delas, men de kan inte vara allmängiltiga. Vetenskapliga sanningar och samhällets lagar är allmängiltiga. Att säga om dem att 'de delas av många' vore meningslöst. Deras modus liknar skylten 'Förbjudet att'. På liknande sätt eftersträvar reklamen och politiken att alla skall ta till sig budskapet. Det ligger i deras natur att vilja erövra massan.
Därför kan vetenskapen, lagen, reklamen och politiken aldrig beröra det som gör livet värt att leva, det som inte är allmängiltigt utan lever av att delas: konsten, vänskapen, tron. "
...........................................................
I Boken läser vi:
"Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd."
 |
| Bild från Britannica.com |
 |
| Skålen på omslaget har varit sönder, obrukbar. Nu är den lagad. Inte på ett sådant sätt att skadan ska döljas, utan med guld så att den ska synas. Den dyra och vackra lagningen syftar till att hedra skålens historia. Kintsugi – att laga föremål på det sättet – är en japansk konstform, och jag tycker att den påminner om psykiatrin så som jag vill se den. (Åsa Nilsonne) |
Herren är min herde, mig skall inget fattas. (Ps. 23)
Pojken mindes texten lite fel, men det blev så rätt:
Herren är min herde, jag ska inte fattas.
Pojken har ditt namn, och mitt. 
 |
| Bild från pixabay.com |
Trastsång i regnet.
I min tystnad en droppe
lossnar och faller.
(Gunnel Vallquist)
En droppe avser en samling vätska som hålls samman av dess ytspänning.
Droppars storlek beror på vilka yttre krafter de utsätts för.
En regndroppe i hård vind blir mindre än en som faller i stiltje.
En droppe i tyngdlöshet kan bli praktiskt taget hur stor som helst.
En droppe kan vara ett prisma som, när solljuset skiner igenom den,
visar regnbågens alla färger.
Jag talade med en vän om skam och skuld, om krav och frihet. Ungefär så här såg konversationen ut:
Har du någon gång talat i en offentlig samling:
Om sann och falsk skuld? Ja.
Om skam? Ja.
Om krav och förväntningar ? Ja.
Jag gick till tvättmaskinen och bredvid den stod ett tvättmedelspaket på vilket det stod: Svanenmärkt.
Och jag visste inom mig vilket som var mitt VAL: Svanenmärkt.
Jag blev så glad och uppmuntrad av denna lilla fågels goda gärning mot mig, så en bön steg upp i mitt inre, och uttalades av min mun mellan andetagen; "kära lilla sädesärla: lär mig att flyga med mina egna vingar... ".... detta handlade om "Att vara svanenmärkt" dvs. FRI och att likt sädesärlan använda det jag fått från min Skapare... mina egna "vingar".
Du är född fri med dina förutsättningar: var STOLT!
Har just avslutat den femte boken i deckarserien om antihjälten Harry Hole. En knivskarp kriminalkommissarie med många ambivalenta och motstridiga känslor inom sig och en ständig kamp mot alkoholism. Kombinationen av dessa motsatser inom denna personlighet tilltalar mig och gör personen på bokens blad verklig och levande. Kanske är det denna dubbelhet som är mitt största intresse och den viktigaste behållningen av böckerna. Fladdermusmannnen, Kackerlackorna, Rödhake, Smärtans hus, Djävulsstjärnan... Har sedan fortsatt med de följande böckerna: Frälsaren, Snömannen och Pansarhjärta. Alla med samma huvudperson.
Varje intrikat kriminaldrama innehåller mängder av miljö- och personskildringar (vilket jag skrivit om i en tidigare artikel här), och i varje bok finns det små meningar och uttalanden som dröjer sig kvar. Ord som jag känner genomborrar mig, som går genom alla fördomar, förutfattade meningar, färdiga tankar om människors skuld och oskuld, människors motiv och livsmål. Naturligtvis kan man läsa böckerna utan en enda reflektion av denna karaktär, men nu är jag som jag är. Och "man får vara glad att man är som man är, när man inte blev som man borde". Men vem vet hur man skulle bli som man borde? Kanske var det så här det var tänkt att just jag skulle bli? Och detsamma för dig, kära läsare.
Jag brukar vika ett hundöra på den sida i boken där det finns just sådana här uttalanden som liksom drabbar mig och det känns som att ta boken, författaren, huvudpersonen och mig själv på allvar att återvända till just dessa hundörs-sidor och läsa stycket igen och reflektera över innebörden.
Citat:
"Det stämde lite för bra". "Vad menar du?" Harry kliade sig på hakan. "Visste du att Duke Ellington brukade be pianostämmaren att inte stämma pianot helt rent?"
"Nej."
"När ett piano är stämt kliniskt perfekt, låter det inte bra. Det är inte fel, men det förlorar lite av värmen, äkthetskänslan."
----------
När jag läste detta samtal, kan jag ärligt säga att jag inte kunde släppa orden om pianot och stämningen. En speciell stämning infinner sig när jag smakar på orden. Associationerna går vida omkring till människor jag mött under livet som - liksom Ellingtons piano - inte varit perfekta, där det funnits en och annan ton som inte varit i perfekt harmoni jämfört med de andra tonerna, men deras liv har varit vackra, de ackord som klingar ut från deras hjärtan vittnar om ett fullödigt liv, ett levande liv, ett liv i sorg och glädje och med mening och innehåll. Människor som drar andra till sig, som förlikat sig med att livet är inte perfekt, gräset är inte alltid nyklippt, frisyren ligger inte alltid perfekt sprayat på plats, kläderna satt lite löst här och där och bilen hade repor, liksom själen. Det perfekta gör att man förlorar värmen, det personliga tilltalet, det inbjudande, det som drar andra till sig och till det liv som finns inom en.
Denna tanke lämnar jag över till alla er andra som liksom jag känner att Pianostämmaren inte vridit alla tonerna i våra liv till den kliniskt perfekta stämningen, utan tillåtit att några toner faktiskt ligger på gränsen till ostämdhet (dock ej nedstämdhet), men som gör att människor i vår omgivning kan slappna av och vara sig själv utan att bygga upp försvarsmurar omkring sig eller fälla ut klorna till attack.
(första gången publicerad 2012-06-23)
Bronnie Ware är författare och låtskrivare från Australien. Hon har bl.a. skrivit boken: Top Five Regrets of the Dying (Fem saker döende ångrar). Det hon skriver i boken grundar sig på att hon som sjuksköterska under lång tid arbetat på palliativ avdelning. Samtalen med döende patienter ledde fram till det hon lyfter fram i boken.
 |
| AI - eller? |
 |
| AI - eller? |
