En skön dag, nada att göra. Är dagar som gryr, som vita oskrivna ark? Ingenting står där skrivet. Är det så att man måste göra någonting för att minnas dagarna? Är de alldeles meningslösa annars? Är livet lika med att göra någonting? Hur är det med varandet? Räcker det inte med att vara? Kan det räcka för min del denna dag att bara vara? Måste någonting presteras, göras, hända, ske, bara för att den ska räknas?
Den klassiska strofen ”Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet”, kommer från dikten Förlusten (eller Epilog) av poeten och konstnären Stig Johansson. Dikten lyder i sin helhet:
En dag skall du stå som en främling inför den värld som var din.
Skörden som mognade långsamt ska bära en okänd min.
Alla dessa dagar som kom och gick,
inte visste jag att det var livet.
Tranströmer skriver:
våra ögon är vidöppna under bandaget.
Det är som om det finns ett hölje som skymmer sikten. Inte utsikten från ett torn eller en utsiktsplats vid någon känd eller omtalad sådan, utan den sikt som sker inifrån. Det finns ett inre öga, som stängts in, som virats över med vita, vackert vita, bandage. Ögonen är vidöppna, men de ser inget, de trevar, försöker fokusera, men når inte utanför bandaget. Att se eller inte se, det är frågan. Är insikt att se in? Eller är insikt att se ut? Eller är det helt enkelt bara att se? Vad ser personen genom sitt panoramafönster? Vad ser en människa som fått nya glas i sina glasögon? Vad ser den som bor vid en öppen plats där åkrar, skogar, vatten och rymd breder ut sig? Vad kan en fängslad person - oskyldigt eller skyldigt sittande i sin cell - se? Finns det något inom den människan som öppnar nya perspektiv, nya scenarier, ny insikt?
Vad hände hos Anne Frank, instängd på vinden i ett hus i Amsterdam, under Andra Världskriget? Vad såg hon? Vad hörde hon? Vad kände hon? Vad är det hon så tidlöst skildrar i sina dagboksanteckningar?
Gemini sammanfattar hennes liv, upplevelser, skrivande och död:
Anne Franks dagbok är ett historiskt dokument där den judiska tonårsflickan Anne Frank skildrar sin och familjens vardag under andra världskriget. Mellan juni 1942 och augusti 1944 gömde sig familjen på en vind i Amsterdam för att undgå nazisternas förföljelser.
Texten dokumenterar både den isolerade tillvaron och hennes personliga utveckling.
Dagboken skildrar följande centrala teman:
Den fysiska verkligheten: Hotet från nazismen och rädslan för upptäckt är ständigt närvarande.
Gruppdynamiken: Åtta personer levde tätt tillsammans under knappa förhållanden, vilket ledde till konflikter.
Tonårsliv: Anne skriver om vanliga tonårsbekymmer, sin relation till föräldrarna, identitetssökande och en begynnande förälskelse.
Reflektion: Texten innehåller djupa filosofiska tankar om mänsklighet, ondska och hennes egna framtidsdrömmar.
Berättelsen avbryts abrupt i augusti 1944 då gömstället avslöjas. Samtliga gömda deporteras och Anne Frank avled senare i koncentrationslägret Bergen-Belsen våren 1945. Hennes anteckningar räddades dock och har publicerats i miljontals exemplar, vilket har gjort dem till ett av världens mest lästa vittnesmål från Förintelsen.
Det hade känts bättre med ett Hollywood-slut på berättelsen om Anne Frank, men så ser inte verkligheten utanför Hollywood ut.
Vad såg Josef som blev falskt anklagad för våldtäkt mot sin hos sin husbonde Potifars hustru? Vad tänkte han där i fängelsehålan? Vad gjorde han? Vad såg han innanför bandaget?
Vad ser den man eller kvinna som lever i en inlåst relation, fylld av kontroll, märkliga värderingar om vad “man ska”, vad “man inte gör”, vad “man inte får”, hur “man inte kan tänka”? Jag tror han eller hon ser andra möjligheter, när tanken väl etablerat sig. När verkligheten hunnit ifatt. Då ser han. Då förstår hon. Då händer livet.
Ögonen är vidöppna under bandaget. Och detta faktum: att ögonen är intakta och vidöppna, är mycket hoppfullt! Vår Skapare har gett oss ögonen, och vad som än försöker stänga dem eller hindra dem att se, kommer att misslyckas - av den enkla anledningen att vår Fader alltid är större, starkare, mer generös och mer öppen än vad vi människor någonsin kommer att kunna vara. Han gav oss ögonen och därmed förmågan att SE.
Den lille pojken höll sin pappa i handen, när ovädret överraskade dem med blixtar, åskmuller och ösregn. Pojken höll ett stadigt grepp om pappas hand och vänder sitt ansikte upp mot sin pappa och säger: Vi är väl inte rädda va?
