Vindens sus talar om stillhet och frid. Långt ifrån larmet från bilarnas stereotypa stereoapparater som kör igång musik med reklam så fort bilarna startar. Hjärnan vill inte ta in det, själen protesterar och revolterar momentant. Direkt. Alltid. För alltid.
Reningsbadet i kvällens susning öppnar sinnet inåt. Allt är tillrättalagt.
Home is where the sun (Son) is - that´s where I belong.
Jag andas ut. Djupt.
Jag andas in. Djupt.
Och jag gör det igen och igen.
Home is where the sun (Son) is - that´s where I belong.
Listen to your heart, when he is calling for you…
Mitt hem är där solen, värmen, det inkluderande är - där hör jag hemma.
Detta måste få vara och ÄR ledstjärnan, utgångspunkten och ingångsvärdet. Det måste även få vara utgångsvärdet. När detta är passé (passerat, bortprioriterat) måste min väg gå åt ett annat håll.
Dalen jag ser framför mig viskar detta till mig. Inte de döda benens dal, utan den fria vindens dal, den grönskande dalens vind, den fridfulla dalens stilla vind. Profeten Hesekiel är med i skeendet i “de döda benens dal” när dessa ord uttalas:
Så säger Herren Gud: Kom, du Ande, från de fyra väderstrecken och blås på dessa slagna så att de får liv.” Och jag profeterade som han hade befallt mig. Då kom Anden in i dem, och de fick liv och reste sig upp på sina fötter, en mycket stor skara. (Hesekiel 37:1-10)
Undret ägde rum.
Att äntligen andas igen, som om ingenting hänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar