Snabbheten på E22:an och det sömnigt långsamma i den oansenliga dalen. Det gröna som nu växer på åkern framför mig. Vårsolen ger mig de långa långa skuggorna från träden jämte asfaltskantens sträckning. Den gamla stenmuren med vildvuxen och torr mossa, sträcker sig jämn och oberörd längs vägens kant.
Skuggornas lojhet och järnvägsrälsens avvaktan får min själ att gå ner i varv, hjärtat att slå långsammare, det låga ljuset smeker kinden och den ibland rynkade pannan slätas ut. Ögonen vilar stilla och blicken dröjer sig kvar på den nysådda åkerns spikraka fåror. Det är något vilsamt i anblicken av det naturliga, den nyväckta grönskan, de mossiga stenarna, den frånvarande brisen, bilarnas - på håll - långsamma förflyttning, likt ett vackert pärlband och ett återkommande sus.
skuggan - den långa
grödan - den korta
träden - de låga
stenarna - de hårda
grenarna - de nakna
asfalten - den svarta
ladan - den röda
bäcken - den smutsiga
brisen - den obefintliga
bilen - den rullande
friden - den omistliga
alltet - det hela, det heliga
kvällningen - den behagliga
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar