Lån

Horace Engdahl funderar och skriver:

Pär Lagerkvists vackra rad “Allt är givet människan som lån” håller på att bli en bokstavlig sanning. 

Historieutvecklingens drivkraft är inte klasskampen utan människans benägenhet att leva över sina tillgångar.

När allt (inte) stämmer

När allt (inte) stämmer

Har just avslutat den femte boken i deckarserien om antihjälten Harry Hole. En knivskarp kriminalkommissarie med många ambivalenta och motstridiga känslor inom sig och en ständig kamp mot alkoholism. Kombinationen av dessa motsatser inom denna personlighet tilltalar mig och gör personen på bokens blad verklig och levande. Kanske är det denna dubbelhet som är mitt största intresse och den viktigaste behållningen av böckerna. Fladdermusmannnen, Kackerlackorna, Rödhake, Smärtans hus, Djävulsstjärnan... Har sedan fortsatt med de följande böckerna: Frälsaren, Snömannen och Pansarhjärta. Alla med samma huvudperson.

Varje intrikat kriminaldrama innehåller mängder av miljö- och personskildringar (vilket jag skrivit om i en tidigare artikel här), och i varje bok finns det små meningar och uttalanden som dröjer sig kvar. Ord som  jag känner genomborrar mig, som går genom alla fördomar, förutfattade meningar, färdiga tankar om människors  skuld och oskuld, människors motiv och livsmål. Naturligtvis kan man läsa böckerna utan en enda reflektion av denna karaktär, men nu är jag som jag är. Och "man får vara glad att man är som man är, när man inte blev som man borde". Men vem vet hur man skulle bli som man borde? Kanske var det så här det var tänkt att just jag skulle bli? Och detsamma för dig, kära läsare.

Jag brukar vika ett hundöra på den sida i boken där det finns just sådana här uttalanden som liksom drabbar mig och det känns som att ta boken, författaren, huvudpersonen och mig själv på allvar att återvända till just dessa hundörs-sidor och läsa stycket igen och reflektera över innebörden.

Citat: 

"Det stämde lite för bra". "Vad menar du?" Harry kliade sig på hakan. "Visste du att Duke Ellington brukade be pianostämmaren att inte stämma pianot helt  rent?" 

"Nej."

"När ett piano är stämt kliniskt perfekt, låter det inte bra. Det är inte fel, men det förlorar lite av värmen, äkthetskänslan."

----------

När jag läste detta samtal, kan jag ärligt säga att jag inte kunde släppa orden om pianot och stämningen. En speciell stämning infinner sig när  jag smakar på orden. Associationerna går vida omkring till människor jag mött under livet som - liksom Ellingtons piano - inte varit perfekta, där det funnits en och annan ton som inte varit i perfekt harmoni jämfört med de andra tonerna, men deras liv  har varit vackra, de ackord som klingar ut från deras hjärtan vittnar om ett fullödigt liv, ett levande liv, ett liv i sorg och glädje och med mening och innehåll. Människor som drar andra till sig, som förlikat sig med att livet är inte perfekt, gräset är inte alltid nyklippt, frisyren ligger inte alltid perfekt sprayat på plats, kläderna satt lite löst här och där och bilen hade repor, liksom själen. Det perfekta gör att man förlorar värmen, det personliga tilltalet, det inbjudande, det som drar andra till sig och till det liv som finns inom en.

Denna tanke lämnar jag över till alla er andra som liksom jag känner att Pianostämmaren inte vridit alla tonerna i våra liv till den kliniskt perfekta stämningen, utan tillåtit att några toner faktiskt ligger på gränsen till ostämdhet (dock ej nedstämdhet), men som gör att människor i vår omgivning kan slappna av och vara sig själv utan att bygga upp försvarsmurar omkring sig eller fälla ut klorna till attack.

(första gången publicerad 2012-06-23)

Livets variationer, mina frågor

Det andliga livet kan levas på lika många sätt som det finns människor. Det nya är att vi har gått från det myckna till Guds rike. Det nya är att vi är befriade från världens krav och siktet inställt på det allra viktigaste. 

Det nya är att vi inte längre ser allt det som omger oss av människor och händelser som ständiga skäl till oro, utan börjar se det som många vägar för Gud att göra sin närvaro känd för oss. 

(Henri Nouwen)

......................................

Att leva annorlunda, både i tanke och handling. Inte låta sig styras av andras uppfattningar och levnadssätt, andras längtan och behov, utan låta sig (mig) styras av mitt innersta. Inte styras av andras uppmuntrande ord eller ifrågasättande ord, utan av mitt eget innersta djup. Där finns både omsorg, beslutsamhet, villighet att tjäna, gränssättande och i allt detta en djup frid och tillfredsställelse. 

Att hela tiden låta det inre råda. Att inte dras med i känslornas luriga spel med mitt liv. Att gå framåt på den väg du nu går framåt på. 

"Vi är de frågor vi ställer" sa någon; och ur det nämnda perspektivet om att låta det innersta styra och påverka det jag i praktisk handling gör, leder fram till dessa - för mig - viktiga frågor: vad hör du inom dig? Vad vill du innerst inne? Vad är det viktigaste för dig just nu och inför resten av ditt liv?

Dag Hammarskjölds ord viskar inom mig: 

Om jag får fortsätta:
fastare, enklare - tystare, varmare

Att använda ord och uttryck som kommer inifrån mig själv, inte från någon handbok i predikokonst eller liturgi, inte från andras uppfattningar om att "så måste man uttrycka sig", eller "så kan eller ska man inte säga". Jag har slagit in på den vägen, och kommer fortsätta på den. Det må bära eller brista. Och brister det, så hoppas jag att jag landar mjukt (eller hårt) i mig själv, och/eller i Gud. 

Karin Boye (5)

DU ÄR MIN RENASTE TRÖST

Du är min renaste tröst,

du är mitt fastaste skydd,

du är det bästa jag har,

ty intet gör ont som du.

Nej, intet gör ont som du.

Du svider som is och eld,

du skär som ett stål min själ –

du är det bästa jag har.

(Ur Moln, 1922)

Karin Boye (4)

MORGON

När morgonens sol genom rutan smyger,
glad och försiktig,
lik ett barn, som vill överraska
tidigt, tidigt en festlig dag –
då sträcker jag full av växande jubel
öppna famnen mot stundande dag –
ty dagen är du,
och ljuset är du,
solen är du,
och våren är du,
och hela det vackra, vackra,
väntande livet är du!

(Ur Moln, 1922) 

Karin Boye (3)

JAG VILL MÖTA...

Rustad, rak och pansarsluten

gick jag fram –
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.

.............................................

Hör Karin Boye läsa denna dikt: >klicka här!

(Ur Härdarna, 1927)

Karin Boye (2)

JA VISST GÖR DET ONT

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra –

svårt att vilja stanna

och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden –

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

som skapar världen.

..........................

Lyssna när hon själv läser denna dikt: > Karin Boye läser: Ja visst gör det ont

(Ur För trädets skull, 1935)

Saker som retar upp (med glimten i ögat)

Om kommissarie Washington Poe i boken Krypskytten (av M W Craven):

Det (en händelse i boken före denna) hade nästan tagit död på honom. Bokstavligen. Efteråt hade han varit helt slutkörd, psykiskt som fysiskt, och lidit av PTSD. Han gick fortfarande på behandling hos sin traumaterapeut och även om han var på bättringsvägen fanns det fortfarande saker som retade upp honom: Butiker med enbart självbetjäning. Folk som använder ordet »hemester«. Fish and chips-kiosker som stänger tidigt. Flugor. Människor som önskar sina döda släktingar en »himmelsk födelsedag«. Människor som skriver LOL i sina sms. Vuxna människor som säger LOL. Hans chef som förväntade sig dagliga rapporter om vad knarksmugglarna hade för sig. Russin förklädda till chokladbitar inuti kakor. Vuxna människor som kallar sitt husdjur för »pälskling«. Lagen om polisens befogenheter och bevis i brottsmål. Begreppet »skogsbad«. Det vanliga tramset.

Han var nu tillfälligt omplacerad på utbildningsenheten och skulle bli kvar där tills han bedömdes tillräckligt återställd för att återgå i ordinarie tjänst. Det gick aldrig att förstå vem som bestämde vad, men för rollen som utbildare var han sällsynt olämplig. Han hade jobbat där mindre än en månad när han råkat i slagsmål med en annan instruktör, en överutbildad fåntratt som befordrats långt över sin kompetensnivå. En idiot som hette Jake Burnham. Poe kom inte längre ihåg vad de bråkat om men trodde att det kanske hade att göra med en vidbränd nudelsoppa. Skulden var lika mycket Burnhams och eftersom han råkade vara son till en biträdande polismästare i Skottland kunde man inte bara sparka honom. Vilket medförde att de inte heller kunde sparka Poe.

....................................

Rolig och spännande läsning i denna bok, den sjunde om Washington Poe. 

WWJD

Akronymen WWJD

Det var framför allt ungdomsledaren Janie Tinklenberg som gjorde att frågan *What would Jesus do?* fick ett så stort genomslag. Över hundra år efter att pastorn Charles Sheldons bok *In His Steps – What Would Jesus Do?* publicerades, läste Tinklenberg den tillsammans med en grupp tonåringar i Calvary Reformed Church i Holland, Michigan. Hon lade märke till att ungdomarna gillade att göra egna vänskapsarmband och fick då idén att skapa ett armband inspirerat av bokens budskap.

År 1989 lät hon tillsammans med företaget Lesco Corporation ta fram 300 tygarmband. För att få plats med budskapet förkortade hon frågan *What would Jesus do?* till akronymen WWJD. Hon hoppades att förkortningen skulle väcka nyfikenhet och öppna upp för samtal om tron.

Det dröjde inte länge förrän armbandet spreds långt utanför ungdomsgruppen i kyrkan. Vänner och bekanta ville också ha ett – och spridningen fortsatte. Under de första sju åren såldes 300 000 armband, men det var bara början.

När den populära kristna radioprataren Paul Harvey nämnde WWJD-armbandet i sitt program 1997, exploderade försäljningen. Bara det året såldes 15 miljoner exemplar. Armbanden började dyka upp i vanliga butiker som Wal-Mart, Hallmark och Barnes & Noble, och snart syntes bokstäverna WWJD på allt från nyckelband och muggar till T-shirts och nallebjörnar. Dessutom inspirerades många att skapa egna varianter av frågan – bland annat ett kostprogram som undrade: ”What would Jesus eat?” 

(källa: dagen.se)

O crux ave spes unica

De latinska orden betyder: Var hälsat kors, mitt enda hopp.

August Strindbergs grav, Norra kyrkogården, Stockholm.

i

På västfronten intet nytt

Erich Maria Remarques: På västfronten intet nytt (Im Westen nichts neues). 

Raderna nedan är en litterär höjdpunkt i författarens skrivande. En märklig kväll vid fronten under Första Världskriget, med krevader och trumeld runt om, befinner sig två män i en gammal lada med ett litet fönster som de täckt över för att inte avslöjas p.g.a ljuset när lågorna fladdrar i mörkret; lågorna från vedelden som steker färdigt den stulna gåsen. Remarque beskriver männens relation, i just detta ögonblick, på just denna plats, just denna natt, och just mellan dessa två:

"Så sitter vi mittemot varandra, Kat och jag, två soldater i nötta vapenrockar, som steker en gås mitt i natten. Vi säger inte mycket, men vi är fyllda av ömmare hänsyn till varandra än jag antar att ett älskande par kan vara. Vi är två människor, två små gnistor av liv, och där ute är det natt och dödens avgrund. 

Vi sitter vid dess rand, blottställda och gömda, över våra händer rinner det fett, våra hjärtan är nära varandra, och ögonblicket är som rummet: i det fladdrande skenet från en stilla eld rör sig våra känslors dagrar och skuggor fram och tillbaka. Vad vet han om mig – vad vet jag om honom. Förut hade våra tankar inte alls liknat varandra – nu sitter vi framför en gås och känner att vi lever och är varandra så nära att vi inte förmår tala om det."

Läs mer om författaren och hans författarskap: >>Klicka här! 

(första gången publicerad oktober 2015)

Evighet

Jag kan börja med evighet. Och jag kan sluta med evighet. Något som Är, för det finns ingen början och inget slut. Jag tänker att om man tror på att det finns en evighet eller om man inte tror det, så ser livssynen och synen på tillvaron diametralt olika ut. Om det finns en början, måste det också finnas ett slut. Tidslinjen ligger ganska nära i det resonemanget. Så ser mångas livssyn och världsbild ut. Linjen börjar någonstans och den slutar någon annanstans. Så enkelt och definitivt är det. Om det är livslinjen vi syftar på, innebär det att livet börjar någonstans och slutar någon annanstans, och sen är det slut. Och mellan början och slutet av linjen finns det som kallas livet. Så långt är det om inte evigheten finns.

Om man istället tror på evigheten; dvs. att denna finns och att den är en reell verklighet, då kan man i någon mån tänka bort tidslinjen. Den upphävs i flera avseenden om evigheten finns. Evigheten har på ett vis ingen början, och av uppenbara skäl inget slut. Den som förut bara trott på att det finns en tidslinje och ingen evighet, och ändrar syn på tillvaron och börjar tro att evigheten existerar, får en ny känsla och upplevelse inom sig. Det är förmodligen lika starkt som att förut tro att jorden är det enda existerande i tillvaron och plötsligt få upp ögonen över att jorden bara är en mycket liten del av ett helt universum, en oändlighet.

Nu kan vi med stor sannolikhet fördjupa oss mycket i detta fenomen: evigheten. Och skriva avhandling efter avhandling om detta. Men om vi gör det lite enklare för oss och ponerar att livet inte har ett slut (och då syftar jag inte på kroppens död, som uppenbarligen inträffar förr eller senare, utan på en inre verklighet - kalla den själen eller vårt inre), då får det som vi kallar livet, en helt ny dimension. En helt öppen och oändlig verklighet öppnar sig för oss. Om vi antar att verkligheten är mer än dessa år som vi går barfota eller i ett par skor, då svindlar det lite för oss. Samma känsla som när vi, någon gång under skoltiden, fick lära oss om universum, galaxerna, stjärnorna, solsystemen, vintergatan och allt det där andra oändliga, som vi endast kan ana, se en liten del av, läsa oss till, tro på, och sätta vår tillit till dem som vi tror vet vad de talar om. Världsbilden blir i ett enda slag: oändlig. Evig. Evigheten drabbar oss i sin egen nakna form. Plötsligt förstår vi att vår egen lilla värld, vår gata, våra lekkamrater, våra klätterträd, vår skog, våra skrubbsår, pappas och mammas styrka och kunskap, är oerhört begränsade. Världen, tillvaron, existensen är så mycket större.

Jag vill bara få dig att reflektera över tillvaron och försöka få dig att tänka utanför boxen, utanför den begränsning det innebär om inte evigheten finns. Att bara tänka och agera utifrån vår egen begränsade tid och räckvidd, att inte få tänka att det finns en fortsättning efter kroppens död, det känns inte alls särskilt hoppfullt eller ens meningsfullt. Om det finns något mer, om det finns något större, om det finns en oändlig rymd, en ofattbar kraft, en omätlig tillvaro, är det inte synd att missa det? Att inte ta reda på hur det egentligen ligger till? Att smaka och känna hur det är att våga tro detta och ge sig ut på en upptäcktsfärd till det som är av evighet. Det låter onekligen lockande och utmanande på samma gång.

En vis man skrev en gång: "Han (Gud) har lagt evigheten i människornas hjärtan.". Väl värt att fundera på. (Predikaren 3:11)

För en stressad människa med begränsad tid för allt.

-----------------------------------------

Ett ögonblick är en del av evigheten och verkligheten. Jag läste ett par korta kapitel i den mycket tänkvärda boken Du är mer än du anar (Tommy Hellsten). Det ena kapitlet heter Rofylldhet och stämmer så väl in på evighetstankarna vi just resonerat kring, och jag tar mig friheten att citera några rader. Om rofylldhet och evighet.

Både som ord och fenomen börjar rofylldhet vara en sällsynthet i vår tid. En rofylld människa lever inte "sedan-liv”, utan hon är närvarande här och nu. [...]

Beror det faktum att så många lever i brådska på att de inte lever i tidlösheten, i evigheten? Är vi alltför bundna vid tiden, så bundna att vi förlorar vår evighetsdimension? [...]

En människa som lever i brådska förlorar sin långsamhet. Både långsamhet och rofylldhet är fascinerande ord. [...] Själen älskar långsamhet. Själen kan aldrig ha bråttom eftersom den egentligen aldrig är på väg någonstans - av den enkla orsaken att den redan är framme. 

Framme i detta ögonblick. 

Och det säger mig: om tiden är den ram inom vilken vi lever, då är den begränsad och begränsande. Så är det. Och om evigheten är den ram inom vilken vi lever, då är den obegränsad och obegränsande. Självfallet påverkar det oss och hur vi ser på livet, oss själva och vår omgivning. Och hur själen mår.

Håkan Nesser skriver i en av sina romaner om inspektör Barbarotti, att han får en hälsning från sin nyss avlidna hustru, och i hälsningen kommer följande ord:

Den tid vi lever på jorden är bara en blinkning i evigheten, och om vi inte får den här kontakten som vi hoppas på medan du fortfarande befinner dig i den där blinkningen, så kommer vi att få det efteråt. Tids nog och i evighet, försök ta det till dig.

Uppmuntran att skriva

”Charlie, du kan ta med dig boken.”

”Va?”

Ta dagboken och … tja, skriv ner saker i den, som min fru brukade göra.”

”Vilka saker?”

”Imogen brukade beskriva saker hon såg. En man som promenerade. En fågel på en trädgren. En skräphög som brukade vara ett hem. En kvinna som gav mat till behövande. Och därefter brukade hon skriva ner sina tankar runt allt det där.”

Charlie torkade sin snoriga näsa på rockärmen. ”Är det verkligen något folk använder sin tid till?”

”Ja, åtminstone vissa. Du slår mig som observant och nyfiken. Du skulle kanske tycka att det var … värt besväret, är nog orden jag söker. Lite ironiskt att en bokhandlare har svårt att hitta de rätta orden.”

”Jag slår vad om att du kan fler ord än jag.”

”Jag vågar påstå att du kommer i kapp och går om mig. Men var snäll och ta boken. Jag har så många andra, som du kan se.” 

Han tog upp boken och höll fram den.

(Ur boken: Fångna i tiden, skriven av David Baldacci)

...................................................

Uppmuntran att skriva: när du skriver, visualiserar du dina tankar. När du skriver texten igen, så förändras den - och du förändras med texten. När man skrivit sina tankar, och sedan läser vad man skrivit,  har man en ny möjlighet att se på det skrivna ur olika perspektiv. Att reflektera. På det sättet lever texten. Och den blir egentligen aldrig färdig, eftersom du (och jag!) aldrig blir färdiga. "Och det är som det ska" (som Tranströmer skrev i Romanska bågar).  

Imponderabilia

Imponderabilia

I nätupplagan av tidningen Dagen läser vi (2024-01-29) om att poeten Ylva Eggehorn blivit hedersdoktor vid Uppsala universitet:

bild från sr.se

I sin hedersdoktorsföreläsning talade Ylva Eggehorn om ordet som hon tycker sammanfattar hela hennes gärning: Imponderabilia.

Hon hittade det för många år sedan i arbetarkalenders lilla ordlista, som tillhörde hennes pappa.

Imponderabilia betyder ”ovägbara ting” och är en benämning på faktorer som kan ha stort inflytande, men som är svåra att exakt mäta.

Som språk. Som kultur. Som teologi.

– Att skapa ett språk som gör att vi närmar oss varandra, i stället för att glida isär likt två isflak, är ett akut problem i vår tid. Vem tänker det otänkbara? Här finns ett arbete att göra.

I motiveringen till Ylva Eggehorns hedersdoktorat lyfter juryn fram att hon har verkat för kulturteologi i offentligheten – fältet där teologin möter konst, litteratur och konst och musik. 

Imponderabilia - vilket vackert ord. Vilken vacker innebörd. 

(Första gången publicerad 2024-01-24)

Från Lortsverige till Fortsverige (del 1)

Egentligen heter boken jag läser endast Fortsverige (1999) och handlar om det allt högre tempot i vårt moderna informationssamhälle. Boken är en antalogi, dvs. en samling texter från flera författares hand (eller tangentbord). Jag behöver nog bara nämna namn som Lasse Eriksson (redaktör och initiativtagare), Babben Larsson, Bodil Jönsson, Ronny Eriksson och Ulf Wickbom, så förstår du att den här boken är en höjdare. Den förenar det djupt humoristiska med det djupt allvarliga och alldagliga. Underrubriken lyder: funderingar kring en allt snabbare tid - och vad man kan göra åt den.

Min rubrik härstammar från första kapitlet i boken och utgör en resumé av bokens innehåll. Allt från Lubbe Nordström som 1938 skrev boken Lortsverige efter att ha farit igenom landet och upptäckt den lort som fanns hos hög och låg i samhället. Lasse Eriksson, som sammanställt antalogin Fortsverige har på ett liknande sätt velat fara land och rike runt med hjälp av skrivande kollegor och konstaterat att samhället går allt fortare och fortare. Boken känns som ett smultronstrå fyllt av små finurliga tankar och associationer med glimten i ögat som får skrattet att fastna i halsen och en och annan fundering som dröjer sig kvar som ett välbehagligt avslöjande: “hur kan de veta hur jag tänker och agerar ibland?”

Smaka på det här citatet från Ivar Lo-Johansson:

“trafiken är hetsig, rörlig och energisk. Luften är full av den inspirerande sång, som en stads trafikväsen avgjort skänker en modern människa. Bensinlukten är den nya tidens rökelse, som stämmer oss till tillitsfullhet, tro och optimism.”

Lortsverige är borta. Idag flimrar Fortsveriges digitala ansikte över oss. (Lasse Eriksson)

Han ber också oss läsare att läsa långsamt och med eftertanke, även om vi under läsningen befinner oss i ett blixtrande höghastighetståg eller i flygplan i överljudsfart där man själv inte uppfattar ljudbangen man lämnar efter sig.

Denna bok är högintressant och jag tänker läsa den just med eftertanke och i ett långsamt tempo. Och återkommer med flera tankar från boken, det gör jag!

(första gången publicerad februari 2013)

Träna på att sjunga 😊

Ur boken Stockholmsmorden (Lars Bill Lundholm):

Det blev tyst i rummet en lång stund.

Några fåglar kvittrade och en modig lövsångare med vackert ljusgrönt bröst hade satt sig på fönsterkarmen. Den sjöng. Forskningen hade visat att hanarna måste träna på att sjunga, annars vill honorna inte ha dom.

– Tja, sa Oskar Lidman och reste sig upp och drog i byxbaken.

Han började bli riktigt hungrig och hade sett att dom hade stekt falukorv med potatismos i restaurangen.

----------------------

Tänk vad man kan lära sig av att läsa deckare. Och denna bok är dessutom rolig, spännande och välskriven, precis som alla de övriga i Lundholmssviten, alla i Stockholmsmiljö och med kriminalkommisarie Axel Hake. Stockholmsmorden har ett mycket samhällsaktuellt budskap. 
👍😊

Offer utan ansikte

Offer utan ansikte är en kriminalroman, skriven av Stefan Ahnhem.

När jag läste denna text, satt jag för mig själv och småskrattade ganska länge. Det där med bokstavskombinationen och mazarinen/dammsugaren var särskilt roligt. 

En tystnad tog över. Ingen verkade veta vad de skulle säga. Alla i Helsingborgs polishus kände till Linkert Pärsson. Sextioåtta år gammal och med en bokstavskombination som aldrig diagnostiserats gick han under namnen Linkan eller Pärssons syndrom. Linkert Pärssons stora dröm var att bli kriminalkommissarie, men efter fem misslyckade försök att komma in på polishögskolan, blev han istället vaktmästare på just Fredriksdalsskolan. Idag titulerade han sig detektiv med egna upptryckta visitkort.

Under de senaste fem åren hade Tuvesson och hennes grupp inte arbetat med en enda utredning utan en teori från Linkert. Den ena mer långsökt och märklig än den andra. Alla gillade honom och för att lätta upp stämningen i gruppen hände det att de bjöd in honom för att dra sina teorier över en fika.

Men den här gången var det ingen som skrattade. Det var på flera sätt en typisk Linkan-teori, lika galen och osannolik som vanligt. Ändå kunde ingen av dem slå den ifrån sig. Kanske för att de alla kände att i just den här utredningen var allt möjligt? Att gärningsmannen skulle ha lämnat ledtrådar bland klottret (på skolan) var en idé lika trolig som alla andra.

”Vad vill han ha?” sa Tuvesson.

”Det gamla vanliga. Kaffe och dammsugare”, sa Klippan.

”Brukar han inte vilja ha mazariner?” sa Molander.

”Det var innan han fick för sig att Feministiskt initiativ förgiftade dem med kvinnliga könshormoner för att störta patriarkatet.

Då borde de väl ha tagit dammsugarna istället?”

Rörelse och stillhet

 

Mörker & ljus

Även om jag sitter i mörkret, är dock Herren mitt ljus.

(Mika 7:8)

AI-genererad bild

Ansträngda - i själen...

 
Från boken Bergspredikans Kristus.