Hittade denna artikel från 2003 i tidningen Dagen (jag tror att mycket av innehållet är tillämpbart även idag på olika yrkesgrupper och bland ideellt aktiva människor):
Enligt en undersökning som Dagens Nyheter gjort har samfund och ideella organisationer fler långtidssjukskrivna än andra arbetsgivare. Psykologen David Jinder, som forskar om utbrändhet och möter många utbrända i sitt arbete, är inte förvånad. Han ser många klassiska faktorer för utbrändhet i de samfundsanställdas arbetssituation.
– Oreglerad arbetstid, svårt att få respons och bekräftelse för det man gör, svårt att få det att gå ihop ekonomiskt och en oerhörd arbetsbörda. Det är typiska kännetecken på en dålig arbetsplats.Omänskliga krav. Han tycker att pastorerna verkar ha en omöjlig uppgift och att de ställs inför omänskliga krav.
– Ingen människa är skapad för att ta hand om så mycket. Man räcker inte till fysiskt, psykiskt och emotionellt.Till det kommer att många blandar ihop den uppgift de fått av Gud med de arbetsuppgifter de fått i församlingen. När de sedan inte orkar med känner de det som ett personligt och andligt misslyckande.
Men det är inte bara de som är anställda i församlingen som kan drabbas av orimliga krav, från andra, från sig själva och från Gud. Många känner att kristna måste vara på ett visst sätt, och när de inte lever upp till det är de misslyckade som kristna.
”Fel ordning”
– Det har predikats under många årtionden att Gud är på ett visst sätt, att man är en dålig kristen om man inte vittnar. Men det är att prioritera fel. Det jag uttrycker med mitt liv är det egentliga vittnesbördet. Det måste finnas vittnesbörd utifrån liv och lust, inte tvång, och helst utan att någon frågar. Kraven kan också gälla församlingsaktiviteter som man tror att man måste delta i för att vara en god medlem. Man ska hinna med arbete och familj och aktiviteter i kyrkan. När tiden inte räcker till kommer skuldkänslorna.
– Man kanske ska försöka börja se församlingslivet som annat än bara kyrklig verksamhet, även om mötena behövs. Man kanske kan börja se annorlunda på vad det är att vara kristen.
David Jinder träffar i sitt yrke många som varit aktivt kristna, men bränt ut sig, som inte ser djupet av försoningen. De tror att de hela tiden måste prestera för att få ta del av försoningen och mister glädjen och lusten.
– Vad man önskar är att de som förvaltar budskapet om nåden kan se det här. Jag möter människor som inte kan ta emot förlåtelse för att de inte tycker att de är värdiga. Egentligen är det samma sak som att inte kunna ta emot det kristna budskapet. Det finns en mycket krävande filosofi bakom. Kyrkan kan vara en ohälsosam miljö för den som har stora krav på sig själv. I kyrkan diskuteras frågor som inte alltid spelar lika stor roll i resten av samhället. Man pratar om sanning och rättfärdighet, som i sig är bra saker, men den som hamnar i självfördömelse på grund av ”otillräcklighet” eller ”misslyckanden” i förhållande till orimliga krav kan må mycket dåligt. Det är ju inte de som ”syndar på nåden” som drabbas av detta, utan de som oftast är lojala och samvetsgranna, säger David Jinder.
– För någon utanför kyrkan är det kanske inte ett lika stort problem om man hamnar snett moraliskt. De bekymrar sig inte för sånt på samma sätt eller så betraktar de frågorna som mindre laddade eller relevanta. David Jinder tycker sig märka att moralfrågorna suddas ut även i kristna sammanhang.
”En stor förändring”
– Jag tror inte att församlingarna är befriade från den värdeglidning som finns i resten av samhället. Min upplevelse är att det har skett en stor förändring beträffande många frågor, som gäller det man stelt kallar moral eller kristet beteende, de senaste 20 åren och det kanske är bra i vissa fall.
– Det är bra om det bara handlar om stela gränsmarkeringar, det vill säga yttre tecken på en tillhörighet utan inre betydelse eller liv. Men det är fara om det handlar om en förflackning när det gäller verklig innerlighet i tron. En tro utan djup och upplevelse av försoningen blir stel och ytlig. Glöm inte att inget kan läggas till försoningen och att du inte kan eller behöver prestera dig fram till nåden.
Det finns ingen patentlösning på hur man ska undvika stress och utbrändhet, men det finns några saker man kan tänka på, enligt Jinder:
– A och O för att minska stressen är att se över sin egen personliga kravlista. Se efter varför man gör saker och om det är ett krav att man lyckas med allt. Man ska göra saker av lust, inte tvång. Och man måste sluta se sina prestationer som lika med ens värde. Ingen kräver det omöjliga av mig. Det är inte det kristendomen handlar om.Viktigt med prioriteringen. David poängterar vikten av att prioritera rätt saker, relationer, familj, sig själv. Att prioritera sig själv är inte egoism utan en förutsättning för att man ska kunna fungera.
– Skaffa en vettig, uppbygglig fritid som inte består av krav. Har du mer lust att stanna hemma och läsa en bok än att gå på ett möte, så välj boken.
– Man ska inte tumma på hälsofrågor. Motionera och ta hand om din kropp. Stillasittande är inte bra.En del saker är ganska enkla att åtgärda. Det handlar om att tänka på hur man äter och sover. Man får helt enkelt avstå från sånt som kan störa sömnen.
– Undvik mat och livsmedel som stressar. Fyra koppar kaffe försätter kroppen i samma tillstånd som hos den som lider av kronisk stress. Undvik också brunt te, cola och snabbmat med mycket socker. Ta den stunden för dig själv eller med familjen, laga mat och ät den i lugn och ro.
