Nr 217 i Psalmboken (vers 2)

[Vers 2]

Läk mitt öga, att jag ser
hur du är i det som sker.
Där jag bäst behöver dig
är du allra närmast mig.

Om ögat behöver läkas, innebär det att ögat en gång varit friskt. Ögat som förut såg klart och tydligt att min Fader fanns i det som sker, har blivit grumligt eller fördärvat eller åtminstone tappat synskärpan. Nu behöver ögat läkas så att det ser på vilket sätt Gud är i det som sker. Om jag ska tro på orden i Boken, så finns ju Gud i det som sker. I alla fall. 

Allt samverkar till det bästa för den som älskar Gud. (Rom. 8:32)

Om saker drabbar mig orättvist, finns han med mig. Om saker drabbar mig av egna och “felaktiga” val, så är han med, fast på ett annat sätt. “Att vara med” betyder ju inte alltid att han är glad över det som sker, utan att han är med mig trots det sämre eller sämsta valet. Han omsluter mig - trots att det låter motsägelsefullt. Det är ju inte min känsla som avgör om han är med eller inte. Det är inte min vilja som avgör det heller. Att han är i det som sker,  är mer att betrakta som ett axiom, ett faktum, en jobbig eller härlig realitet. Han är i det som sker, i den meningen att alla omständigheter, händelser, människor som omger och drabbar mig, kan på något sätt tjäna hans syften. 

Text på en t-shirt, som jag fick av min dotter.

Det finns många exempel i Bibeln på människor som "misslyckats" eller gjort och sagt saker som inte verkar vara särskilt lysande, t.o.m. både ont och fel. Jag tror att 99,9 % av oss är överens om att det i förstone inte alls ser ut som om Gud är med i det som sker. Men när vi nu ser tillbaka på händelserna, kan vi konstatera att denna uppfattning på något sätt och i vissa delar måste revideras. Om dessa händelser och val INTE hade skett och gjorts, t.ex i Davids liv, hade vi inte kunnat läsa Ps. 32, och där fått till oss orden om bekännelse, ånger, och fullständig upprättelse. Vi hade heller inte fått kunskap om att förlåtelsen och upprättelsen även gäller oss.

Det som följde sedan känner vi till: händelseutvecklingen i Davids liv ledde till ett barn som fick namnet Salomo. Och Salomo i sin tur var splittrad i sitt inre. Med visdom som få, med konungslig makt och dyrbarheter som få, med antal hustrur som få, och med böcker och texter i Bibeln som få. Men han var verkligen inte fri från bekymmer och konflikter.

Tillbaka till David. Vi kan konstatera att han var en man efter Guds hjärta, han var den som segrade över Goliat och hans folk, han var den som kallas Israels sköne sångare och psalmförfattare, och anfader till vår Frälsare, Jesus - som kallas Davids son. 

Jag konstaterar: Du Gud, är med i allt som sker. Läk mitt öga så att jag detta ser.

Och han är med i allt där jag som bäst behöver honom. Där är han mig som närmast. I min tystnad, i  behovet av att vara älskad, sedd, hörd och känna närhet. Ingenting av detta är dolt för Honom. 

När jag tänker på det ovanstående, känner jag: LITA PÅ NÅDEN.