Morgontankar

Koltrasten och sädesärlan springer över gräsmattan i något som mest liknar ett stressat försök till matjakt eller en sorts garderingsdans som går ut på att se sig över axeln och ha handlingsberedskap ifall något eller någon skulle få för sig att överraska dem. Det ser oroligt ut. Inte avslappnat. Gräsmattorna -  som vanligtvis är gröna - har torkat och lyser lite gulbrända, och vittnar om bristen på regn över den här delen av landet. Häcken däremot, där rötterna är mera skyddade, växer och frodas.

Bussen monotona ljud söver mig och suset från vinden och däckens framfart över asfalten bildar en ljudkuliss omkring mig denna morgon. Sitter ensam (!) på bussen och ser hus och träd, buskar och ängar, stängsel och skyltar susa förbi. Det är en stilla morgon. Det är sommar med lite regn i luften. Fåglarna är yra som det står i psalmen, de vet inte av sig av lycka för att temperaturen är som den är, att de kan leva och vara fria i sitt rätta element. Rådjurskiden på åkrarna stannar upp och ser sig oroligt om, ändå oskuldsfulla, med vädjande ögon, sedan böjer de sig åter ner och äter av den kortvuxna vegetationen alldeles invid skogsbrynet.

Det glittrar i daggdropparna i gräset och på häckens blad. Jag drar mig till minnes en av countrysångaren Brad Paisleys texter, ungefär: "...and what it´s like to ride a drop of rain" - en sinnebild för det rena och oskyldiga, det rena och fräscha, det nya och friska. En droppe som i sig har en spegelbild av omgivningen inom sig. Den förefaller inte innehålla någonting (förutom vatten förstås), ändå innehåller den allt. Allt som är en förutsättning för livet.

Daggdropparna lär mig något idag om det till synes tomma, det intetsägande, det genomskinliga. De lär mig att inte ringakta det som i det yttre är enkelt. Och betänk mängden daggdroppar, det stora antalet - skulle antalet innebära att daggdropparna var för sig inte bär livets hemlighet inom sig?