Hur vet du det?

Det var en gammal man som bodde med sin son i ett hus uppe på en hög kulle. Det var en övergiven fästning som de gjort om till sitt hem. Hemmet var fattigt och deras enda värdefulla ägodel var en häst. En dag rymde hästen och var spårlöst försvunnen. Grannarna besökte den gamle mannen och hans son och uttryckte sin medkänsla med orden: “det var verkligen illa”. “Hur vet ni det” frågade mannen.  Nästa dag återvände hästen och hade fått med sig flera stycken vildhästar som sonen tog hand om och de bodde sen i samma hästhage där den första hästen fanns. Då kom grannarna och ville gratulera mannen, och de sa: “det var verkligen bra!” “Hur vet ni det” frågade mannen.

Moll och dur - parallelltonarter

Dagen därpå skulle sonen rida på en av hästarna och föll av den och slog i så illa att han bröt benet. De trofasta grannarna dök upp igen och sa “det var verkligen illa”. “Hur vet ni det” frågade mannen. Veckan därpå drog en grupp soldater förbi byn och den gamla fästningen. De tvingade med sig byns alla unga pojkar och gjorde dem till soldater. När de kom till den gamle mannen och hans son, insåg de pojkens tillstånd och lät honom vara kvar hos sin pappa eftersom han hade brutit benet. De unga männen fördes med ut i fruktansvärt och blodigt krig och de allra flesta av dem kom aldrig hem igen, de dog i umbäranden i kriget.

Ibland lockas man att beklaga sig över det som händer i livet och denna historia blir då en nyttig lärdom att ta med sig, eftersom vi inte har överblicken eller det riktiga perspektivet över varken någon annans eller våra egna liv ur ett längre perspektiv. Ingen av oss har facit i sin hand. Det som förkrossar idag, kan förlösa imorgon. Dostojevskij skrev en gång: “tack du fångläger som gett mig insikter vilka jag aldrig annars hade fått ”.

“Det var illa!” “Hur vet du det” frågar mannen.