Ekorrhjulet vs Parken

Morgon, en svag aning om ljus i öster, men ljuset dröjer likt en tveksam hind som undrar  om hon törs ta sig fram till höbalen som bonden lagt ut i  gläntan. Det enda ljus som lyser är bussens  framlysen som visar vägen, visar de vita strecken i asfalten, visar snöpinnarna som redan satts ut i väntan på vintern. Ljus från bilarna som vi möter, vars förare av någon anledning är på väg åt motsatt håll. Kollisionskurs, skulle man kunna säga. Men de har andra mål. Kanske lika viktiga som mitt. För dem alltså. Och för de människor de kommer att möta idag.

Nu drar bussföraren på ordentligt på 80-sträckan. Full fart framåt. Mot  fastlandet, mot Europavägen, den breda, som för många människor i  samma riktning, inhängnade av vajerräcken och reflexstolpar.

Livet är i många stycken och avsnitt, ett ekorrhjul. Upp och iväg. Upp och iväg. Upp, gå till badrummet, ät din mat, ut till bussen, in till jobbet, jobba, kanske iväg på en kvällsaktivitet, hem, äta, gå för att sova. Det snurrar på. Det rör sig. Hela tiden. Precis som trafiken omkring mig. Hit och dit. Fram och tillbaka. Hitan och ditan. Bort och hem.

Dags att bromsa in. Börja prioritera om en smula. Vad är viktigt? Vad är nödvändighet? Vad är skyldighet? Vad är rättighet? Vad är tråkigt? Vad är roligt? Vad är vad? Vad är meningsfullt? Vad är meningslöst?  Dessa frågor är inte helt enkla att svara på. Men det känns viktigt att göra det som sker just nu - att skriva om det, att ta tankarna på allvar, att inte bara dras med i alltsammans, utan kunna reflektera över det som händer hela tiden.

Att få vara här och nu. Precis här och nu. NU. På en rödmålad  buss kl. 7.08 en vanlig onsdag i oktober. Närvarande. Så skönt. Går av nästa station för att kunna gå genom parken.