Vad bokblad och vintertid lärt mig

Har du någon gång känt ett behov av att bara gå in i bokskogen och se bladen, känna doften, lufsa omkring bland alla fallna löv, andas in och andas ut? Hösten är en perfekt årstid för det. Borta är möjligheterna att ligga i solen och pressa för att bli brun, luften är så där härligt frisk, lite disig, lite inbakad i allsköns dofter och marken lagom prasslig. Härligt att bara få vara. Ser ut genom mitt fönster just nu och ser vintertidssolen lysa på de guldgulfärgade ekarna på grannens tomt och det är alldeles vindstilla. Den här extra timmen gör att allt är tidsmässigt lite vridet och verklighetsuppfattningen blir lite annorlunda (oförklarligt, men så är det inom mig i alla fall). Men efter ett par dagar brukar den underliga känslan ha satt sig - märkligt vad anpassningsbar man är, och skönt är väl det. Vissa saker måste man bara acceptera, hur anarkistisk man än vill vara. Skulle man inte acceptera vissa fenomen, företeelser och händelser, är man snart ganska illa ute och man skulle må väldigt dåligt. Min uppmuntrande hälsning till dig idag är: upplev hösten på plats bland bokens blad.