Att arbeta är också att leva

Förr arbetade man för det mesta, utom på söndagar (om man inte var bonde eller präst eller läkare). Man gjorde det för att klara av sitt liv. Man måste arbeta för att få pengar till mat, och om man inte arbetade för att få betalningsmedel för att kunna köpa mat, så arbetade man med att framställa maten som man sedan skulle äta. Och gjorde man mycket mat - t.ex. bröd - kunde man sälja till andra behövande i sin omgivning eller på någon marknadsplats. Tala om marknadskrafter!

Industrialismen kom och med den en helt förändrad syn på arbete, arbetstider, arbetsförhållanden, arbetskamrater, jämlikhet i lön och arbetsprestationer. Och: ledighet. När man inte jobbade i industrin var man ledig. Då kunde man ägna sig åt det som man inte - av förklarliga skäl - kunde ägna sig åt de övriga dagarna och timmarna då man var fjättrad vid sina uppgifter på fabriken, i tillverkningen. Ledighet blev ett nytt ord. Det var (och är) den tiden då vi ägnar oss åt det vi själva väljer. Ingen annan står med piskan eller moroten över eller framför oss för att tvinga (påbjuda) oss att arbeta eller locka oss att arbeta mera och mer effektivt, kanske med belöning som följd i form av anställningsförmåner, mer betalt eller en ännu mer tryggad anställning på arbetsplatsen.

Idag är vi så vana vid att det är så här, så vi funderar inte ens över sakernas tillstånd. Det är som vi är vana vid. Arbetsmarknaden är helt förändrad i våra dagar jämfört när t.ex. min pappa var i arbetsför ålder. Hela samhällsstrukturen är omkastad och omvärderad och till ytterlighet förändrad för de allra flesta människor i västvärlden. Annorlunda uttryckt: oss som har valen och möjligheterna omkring oss. Vi talar om arbete och fritid. Det nödvändigt onda och det nödvändigt goda. Olika tider då vi arbetar eller lever. Somliga tänker och känner inte så; de lever även när de är i arbetet. Hur du känner och har det, vet inte jag. Jag har bara reflekterat över detta ibland och hur olika personer värderar sitt arbete, hur de tänker om sitt jobb, hur de väljer att stanna kvar eller söka sig kvar i det arbete de har, hur de finner en mening i sitt arbete. Nu värderar jag inte olika arbeten och arbetsformer, jag reflekterar förbehållslöst och utan tyckanden. Jag radar upp några olika arbeten som kommer upp inom mig just nu och ställer frågorna: hur upplever man sitt arbete: är det meningsfullt? Är det ok för mig att år efter år arbeta med detta? Vad ger mig detta jobb (mer än inkomst så att jag kan betala mat, hyra och kläder)?

Att vara finansanalytiker på en bank. Att städa på en skola. Att sitta i kassan på Citygross eller Willys. Att sälja bilar. Att vara chef för 20 anställda på ett grossistföretag inom el och VVS. Att ha en egen snickarfirma. Att sköta bokföring åt olika företag. Att vara lärare. Att vara rektor och chef för en skola. Att vara präst eller pastor. Att köra sopbil och hämta sopor. Att vara bonde. Att vara administratör i en kommun och diarieföra inkommande handlingar, brev och ärenden. Att vara kyrkvaktmästare. Att vara samtalsterapeut. Att laga och ge service åt bilar. Att vara musiker. Att vara sångare. Att spela teater. Att vara författare. Att vara polis. Att vara brandman. Att köra buss eller taxi. Att vara chef på ett äldreboende. Att vara sjukgymnast. Att vara läkare. Att vara sjuksköterska. Att vara vårdbiträde. Att arbeta med ekonomi i kommun eller landsting. Att vara arkitekt. Att vara programmerare inom telekom-branschen eller IT. Att arbeta med support inom telefonitjänster. Att vara rektor och chef på ett universitet. Att vara professor. Att vara chef och inspiratör för Sweden Rock. Att arbeta med sociala och miljömässiga frågor i företag. Att vara snickare. Att sälja värmepumpar. Att arbeta i butik som säljer kameror, TV och datorer. Att utvinna celler ur blod inom diabetes- och allergiforskningen. Att vara talpedagog. Att vara hörselterapeut. Att vara personlig tränare. Att vara personlig assistent. Att kolla övervakningskameror för parkeringshus. Att blogga. Att vara undersköterska. Att vara jobbcoach. Att vara vallar-expert åt skidlandslaget. Att vara fotograf. Att vara mattant i skolköket. Att vara projektledare. Att vara barnskötare. Att vara lots.

Listan kan göras oändligt lång. Jag funderar: hur hittar alla dessa olika personer och yrkeskategorier sin motivation att arbeta med det de arbetar med? Reflekterar man över det? Det är ju ingen lag på att reflektera över sådant. Hur kommer det sig att inom alla ovan nämnda yrkesgrupper finns människor som är nöjda och har slagit sig till ro med situationen och onöjda personer som hela tiden vill söka sig vidare, söka något annat? Det verkar som om det mer beror på personen i fråga, än om vilken kategori man tillhör på arbetsmarknaden. Många kanske inte har något val, det kan vara så att man inte kan få ett annat eller nytt jobb, och därför förblir där man är. Andra vill kombinera sitt arbete med studier för att “komma vidare” och kanhända förbereda sig för andra sysslor i futurum. Andra “arbetar sig uppåt” och deras mål är att nå så högt det går att komma (förmodligen i termer av kronor och ören, eller inflytande - men de sakerna brukar ju höra ihop).

Vad jag kommer fram till när dessa funderingar kretsar runt i mitt huvud är att det är en stor ynnest om jag kan känna att “arbeta är också att leva”, så att tiden på arbetsplatsen också är ett uttryck för livet jag bär inom mig. Att inte dela upp sin existens i: arbete - meningslöst och  fritid - meningsfullt. Att få vara en hel människa, förnöjsam, tacksam, generös, en som smittar av sig av livsglädje och mod.