Dikt amen

Stirrar på den vita ytan på skärmen
alldeles tom, kritvit, nollställd.
Sidan förväntar sig att bli fylld inom kort
vitheten både längtar efter och fruktar för svarta tecken och punkter.

Det är som att ytan inte går att få tag på
den är helt utan friktion, helt utan grepp och fäste.
Vitfärgen uppmanar, uppbådar, upprepar, uppviglar, upptar
allt som den vet att den kan bära.

Klicka för större bild...

Sidan säger sitt Amen. Ske alltså!
Ett dikt-amen i rättan tid. I otid också.
Något ska ske, något ska författas, något ska fattas,
fast inget någonsin ska fattas.

Vitheten lyser mot mig. Vitheten kräver av mig.
Vitheten vädjar till mig. Vitheten böjer sig inför mig.
Det börjar arta sig, sidan börjar bli smutsig, fylld med prickar,
krumelurer, cirklar, krokar och streck.

Sidan är inte helt vit längre. För att aldrig bli det mer. Det är kört.
Vitheten syns i bakgrunden. Den är inte längre framträdande.
Det är det svarta som är i blickfånget, de svarta spåren som
inte lämnar någon oberörd.

Det vita är i skymundan, bakom det svarta,
sammantaget och hopräknat betydligt större och mer omfattande
än det svarta,
men gör att det smutssvarta framträder i en förklarad tydlighet.

Sidan - den vita - är barnet som är vitare än snö
de svarta strecken och punkterna är barnet - några eller många år senare,
det är faktum.
Livet är orsaken. Det vita som blir svart. Det vitskinande som blir nedsmutsat.

Några oskrivna levnadsark har jag mött. Men de var inte medvetna därom.
Varken att de var oskrivna, eller att de mötte mig.
De var alldeles för naiva, för små, för omedvetna om
sin existens.

Men de vuxna är inga oskrivna ark.
Där har de svarta punkterna och strecken satt sina spår.
Vi bär på våra citattecken, vi bär på våra nummer, vi är iklädda
både frågetecken och utropstecken. Och tankestreck.

Ett och annat kolon, komma, paragraftecken och procent.
Små ord och stora. Stora, skrikiga bokstäver och meningar,
och små, tystlåtna och undangömda bisatser och parenteser.
Dem finns det gott om. Och upprepningar och syftningsfel.

Där finns fula ord och fina skrivna. Där finns överhoppade ord
och underliggande andemeningar. Paragraftecken är viktiga för många.
Där finns glödande ord och sakfel med hänvisningar i själva sidfoten
eller i det marginaliserade ytterområdet, utanför själva mallen.

Där finns hårda ord och vokaler.
Och mjuka ord och konsonanter.
Där är satser och delar och utrop.
Dåtid och framtid. Och nutid. Presens. Och infinitiv. Att vara.

Det här är inte Noas ark - nej, det är mitt liv och mitt livsark.
Orden stör och förklarar, försvårar och gör allt begripligt.
De sköna strecken i vackra och smakfulla ord som vänskap och kärlek,
gemenskap och förlåtelse.

Arket, sidan, är för många helt eller delvis fullklottrad.
Inget utrymme för ny text, nya ord och begrepp,
de får inte plats, de ryms inte, de har rymt.
Till en annan sida.

Och detta som var mitt liv blev en avigsida, inte en rät- eller rättsida.
Eller är det i själva verket så här det är? För oss alla?
Smuts är bra. Det är ett tecken på liv.
Vem kan leva sitt liv utan svarta bläckplumpar, bromsstreck och punkteringar?