Jag hörde en gång någon tala om trädkramare. Både om dem som är trädkramare och dem som behöver krama träd. Och om dem som är träd. Talet gällde inte i första hand almarna i Kungsträdgården i Stockholm 1971, vilka kramades av demonstranterna som ville behålla träden i det antal som fanns där. Nej, talaren syftade på vårt behov av en fast punkt i tillvaron. Hon talade om att barn och ungdomar behöver medmänniskor och vuxna som de kan ty sig till, ta sin tillflykt till, ha sin trygghet hos, precis som en som gått vilse ska krama ett träd och hitta en fast punkt i sitt irrande. Och utifrån denna fasta punkt kunna söka sig vidare till kända marker.
Hon uppmanade oss som lyssnade att själva vara träd som andra kan känna sig trygga hos. En person som någon kan känna tillit till, söka tröst hos, finna skydd hos mot gassande sol eller ihållande regn eller stormbyar. Ett träd som står fast förankrat i Verkligheten. Någon som en annan människa faktiskt fysiskt kan krama om och känna sig trygg hos.
Om du tänker efter – är du ett träd för någon? Jag tror det. Fortsätt med det. Du är viktig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar