Cirklar

Ballonger, bubblor, hjul, bollar, ringar har en rund form som hänger ihop. En cirkelform. Man ser inte var den börjar eller var den tar slut. Vi tycker om cirklar. Vi omges av dem dagligen. Vi kan även konstatera att våra liv till mångt och mycket går runt i cirklar. Dag efter dag. Vecka efter vecka. Månad efter månad. År efter år. Våra liv är ”en ständig kretsgång, en ständig längtan”, som en sångare sjunger.

När  jag en dag inledde densamma med frukost och läsning av Mikael Nyqvists självbiografiska bok När barnet lagt sig, nämnde Mikael om författaren och dramatikern Berthold Brechts verk Den kaukasiska kritcirkeln. Den handlar om kampen mellan de rika och de fattiga. De rika skall bygga ett nytt palats och detta på de fattigas bekostnad. Brechts titel satte fart på mina associationer om cirklar. Livet som en cirkel. Något som bara går runt runt. I det finns en trygghet. En trygghet som är smärtsam att ta sig ur. Cirklar håller ihop livet, det känns farligt när de går upp i skarven…

För några år sen läste jag författaren Sven Lidman som berättar en gammal sägen om hönan och kritstrecket. Hönan ligger på trägolv. Den har full frihet att gå åt vilket håll den vill, ingen kommer att hindra den om den går åt höger eller vänster, framåt eller bakåt. Nu gör den inte det, eftersom någon med en gammaldags krita har ritat ett streck på golvet som når ända fram till hönan. Strecket är likt ett koppel. Det underliga är att detta streck innebär ett hinder för hönan. Den rör sig inte en centimeter från kritstrecket. Den är som fastnaglad. Begränsad. Inlåst. Lidman menar att så är fallet för många människor. Kritstreck, som kan vara mer eller mindre synliga eller uppenbara, gör att vi hindras och orsakar att vi inte rör oss fritt. Lidman kommer fram till att vi behöver någon som för oss bort från kritstrecket och ”för oss dit vi inte vill…”.

Cirkel i Helsingborg

Är du trött på dina cirklar? Vågar du ta dig utanför ditt vanliga revir, ditt vanliga område, din cirkel? Förändring. Det kan kännas farligt, traumatiskt, ofrånkomligt, FÖR spännande, omutligt. Det enda oföränderliga här i livet är att allting förändras. Sagan om Ringen. Cirkeln som bröts.

När Arkimedes träffade en romersk soldat som deltog i intagandet av Syrakusa (på 200-talet f.Kr.) sa han de bevingade orden rubba inte mina cirklar. Efter de orden blev han dödad av soldaten. Arkimedes såg sin älskade hemstad intas och förstörd av fienden och han anade att ingenting skulle bli sig likt för honom. Innan svärdet drabbade honom kände han anledning att som sin svanesång sjunga ”Lyckliga gatan, du finns inte mer, du har försvunnit med hela kvarter”.

Rubba inte mina cirklar. Helst vill vi att livet bara ska rulla på utan att det förändras något nämnvärt. Vi vill att våra livs Syrakusa ska förbli intakt. Vi vill i alla fall välja själv när cirklarna ska rubbas. Men så fungerar ju inte livet. Ofta rubbas cirklarna utan vår medverkan, ibland föregås rubbningen av en intensiv inre brottning med tankar om för eller emot det steg jag vill ta, oftare händer saker som gör att cirklarna bryts. Smärtsamt och bryskt. Ofrivilligt och akut. Utan att ge oss facit för ”hur ser framtiden ut nu då”?

Författaren och föräldern Tomas Sjödin (han är 3-barnsfar och två av barnen var gravt handikappade i hjärnan, de dog för några år sen) han skriver: ”när jag var yngre ville jag att det skulle hända någonting hela tiden, nu när jag blivit äldre vill jag inte att det ska hända någonting alls”. Så känner jag också.

Men livet för oss dithän: till förändring, till att gå vidare, till att våga gå utanför cirkeln. Och vem har sagt att det är något negativt? Nya tider börjar gry, en ny dag tar sin början, nya områden kan intas, nya människor i sikte, spännande utmaningar, nya tag, okörda vägar visar sig på livets GPS – vägar jag inte förut lagt märke till eftersom jag kört i de gamla hjulspåren under så lång tid.

Vägra. Våga. Vinn.