Om Knut Ahnlund

Avsnitt ur Sara Danius´ inträdestal till Svenska Akademien 20 december 2014, en hyllning till Knut Ahnlund, vars plats, stol nr 7, övertogs av Danius:

“Gräset måste växa, och barnen måste dö.” Så lyder en rad av Victor Hugo. Gräset har vuxit. Knut Ahnlund är borta, och allt som återstår är böckerna [...]

Men fortfarande saknas en tungt vägande del av Ahnlunds författarskap. Jag tänker förstås på hans stora produktion av understreckare, recensioner och andra kulturartiklar, skrivna under en period som sträcker sig från åren efter andra världskriget fram till i dag. Flyktiga insatser, kan det tyckas. Livslängden hos en artikel i dagspressen ligger på 24 timmar, om vi nu begränsar oss till tryckta medier. Talar vi om vår tids nya medier är livslängden ännu kortare. Så mycket mer ironiskt som dessa texter kräver stor möda. Helst skall det inte synas heller. Så varför håller man på? Det tar tid, och särskilt glamoröst är det inte heller. Inget är så gammalt som gårdagens tidning. Men varje artikel, varje recension, varje essä är ett litet näringsbidrag till det stora blodomloppet. Det handlar inte bara om något så väsentligt som folkbildning, utan också om det som brukar kallas kritisk massa. Utan denna kritiska massa existerar ingen kulturell offentlighet värd namnet. Knut Ahnlund förstod det bättre än de flesta. Kanske börjar jag låta högtidlig. Det må i så fall vara hänt. Ty i kväll minns vi ett storartat dagsverke i litteraturens tjänst.”

Är det inte bra?!!!!