Ingenting

När jag känner Ingenting, då grinar tomheten mig rakt i ögonen. Insidan är understundom som ett oländigt, kargt, ogästvänligt och kaosdrabbat område. Inga drömmar och visioner, inga nyskapande tankar, ingen öppen väg framför. Bara reträtt, tillbakadragande av trupperna. Ett skådande eller betraktande av ett öde landskap, utan ljuspunkter utsatta.

Beskrivningarna av slagfältet i boken På västfronten intet nytt, stämmer ibland väl in på mitt inre landskap. Skyttegravar, uppbombade grästuvor, små kratrar och ihåligheter där jordekorrarna samlas och samsas, ödslighet, tomt varande, trötthet och på  flera sätt en känsla av att "det bästa är passerat". Den typen av känslor och inre bilder kan från tid till annan träda fram.

Men Ingenting innehåller ändå en massa saker, detaljer, bilder och djupt undanstoppade ting. Där finns en jordmån, oavsett om den är bördig eller ej; där finns lust att göra saker, lust att skapa och lust att vara, glädje i tankar om livet, sorg och ett tomrum efter en kär mamma som stod mig nära nu när bouppteckning är klar och hennes konton är avslutade. Och andning. Utandning och inandning. Båda sorter. Hela tiden. Ett par projekt, både soloprojekt och projekt tillsammans med vänner finns också i bakgrunden.

Det finns liv och värme, glädje och något avkopplande och skönt med ordet och fenomenet Ingenting. Ingen ting. Inga ting. Inge ting. En god vän från Småland säger ibland med Duvemåladialekt: ingentingen.