Ur boken: Tusen olevda liv finns inom mig

Och jag räds, precis som Norman, ännu i denna dag det alltför rena. När det blir för blankt upphör det att vara uppriktigt. Det är så fruktansvärt lätt att hamna där. Jag tror att det handlar om ett bristande förtroende för nåden, att den gör något med oss, och när förtroendet för nåden saknas bygger man gärna gärdesgårdar istället.

Gråter gör man när man kommer hem.” Han hade de där orden någonstans i sina anteckningsböcker och hade bestämt för sig att det var han själv som formulerat dem. Det var den sortens tårar han grät i det högt belägna rummet på Sigtunastiftelsen.


Han grät inte för att han var ledsen. Han grät inte för att han var glad. Han grät för att han hade kommit hem. I teologisk mening. Men kanske ännu tydligare i förhållningssättet till tron. Det handlade om dialekt snarare än grammatik.

Nu var han vid en sådan gräns igen, och han visste att det inte fanns någon väg tillbaka, i alla fall inte med gudsrespekten och självrespekten i behåll. Den linje som tidigare varit så diffus framträdde i sommarnatten knivskarp och glänsande, och när han lät sig föras över den skedde det helt utan dramatik och helt utan fruktan. Han hade kompromissat med nåden, lyssnat för mycket på dem som lät rädslan styra, och nu skulle det vara slut med det.

Hans korta framtidsmanifest behövde inte skrivas på papper: Där nåden ställdes mot lagen – omutligt välja nåden. Där barmhärtigheten ställdes mot domen – omutligt välja barmhärtigheten. Där människa mättes mot bokstäver – alltid utgå från människan och hennes belägenhet.

Det glödde till inom Harry Sahlén. Var inte detta tecken på väckelse så visste han inte vad väckelse var. Att Herren kunde göra de ljumma brinnande visste han förut, men att Herren kunde göra de överhettade direkt förnuftiga, det hade han aldrig tidigare varit med om.

Jag säger bara: LÄS boken! Du ångrar det inte.