Han skall dricka ur bäcken vid vägen, därför skall han lyfta huvudet högt. (David i Ps. 110)
Dessa ord, skrivna av David, har jag inte uppmärksammat tidigare. Jag tänker: jag går på livsvägen i skiftande och kargt fjällandskap, blir trött, hängig och törstig, plötsligt ser jag något lite längre fram längs vägsträckningen, något som glimmar i solljuset, i motljuset, och när jag närmar mig, så ser jag att det är en bäck, en bäck rinner stilla, består inte av stillastående vatten, utan vattnet rör sig stilla mot havet, det är rent, klart och friskt vatten som glittrar i sin rörelse i solljuset.
Jag gör det enda rätta: böjer mig ner, kupar min hand, doppar den i vattnet, för den upp till munnen och låter min törst tillfredsställas, min värme lindras, mitt bultande huvud helas. Och reaktionen i kropp och själ låter inte vänta på sig: jag reser mig med förnyad styrka, nytt mod, förstärkt vilja, jag lyfter mitt huvud högt igen, fortsätter min vandring mot mitt mål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar