Att skriva utan interpunktion

Igår lyssnade jag på Spanarna i P1 (program från 2019-01-18), en trio sköna, tänkande, reflekterande och mycket humoristiska personer med huvudet på skaft och hjärta och själ i det intellektuella sammanhanget och den seriösa kontexten. Jessica Gerdin talade i sin spaning "Skiljetecken i tiden" bl.a om interpunktion (!) i moderna och omoderna texter, och den utarmning vi upplever på området, nästan ett “missbruk” av t.ex utropstecken. Missbruket består i att använda utropstecken som uttryck för känsloyttringar i texter. Och till slut blir det ju så för att ytterligare förstärka ett utropstecken - vad gör man då? Jo, man skriver flera stycken efter varandra!!!!!!!! Och du ser själv hur det ter sig. Det går inflation i användandet av utropstecken. Istället uppmanades vi att använda det betydligt mer ödmjuka, lite böjda frågetecknet, som stilla ställer frågor och undrar över livet. Jag fick mig en välbehövlig tankeställare när jag lyssnade. Jag lyssnade utan utropstecken, men desto fler frågetecken, tankstreck och semikolon. Utmaningen kom från Gerdin i form av att “skriva en text utan några andra skiljetecken, interpunktioner, än punkt”. Och det är inte så lätt. Jag vill gärna pröva. Ett skiljetecken som jag kommer att ha svårt att undvara är kommatecknet. Men det går nog om jag anstränger mig. Jag har den typen av skrivarstil så att kommatecknet ofta kommer väl till pass. Jag tror dock att det går att ändra på. Jag försöker redan nu och upptäcker att om jag kortar av meningarna och istället sätter punkt så kan jag undvika kommatecknet allt som oftast. Jag får dock inte hemfalla åt att ersätta kommatecknet med ordet så eller ju.

Så här testar jag:
Att skriva en text utan övriga interpunktioner och bara använda sig av punkt är lite krångligt. Jag har lagt mig till med en vana att bygga upp meningar med en huvudsats och en bisats vilken ofta kommer efter ett kommatecken och inleds med ord som men så utan  ju som i uppräkning egentligen borde skiljas åt med kommatecken. Men nu blev det inte så. Texten blev lite sammansatt  och svårläst. Man kan ju få för sig att orden men så utan ju utgör en mening. Det är nu inte fallet. De ska läsas var för sig. Men. Så. Utan. Ju. Jag känner till författare vilka sällan eller aldrig använder kommatecken och aldrig utropstecken. Meningsbyggnaden blir därefter. Det blir korta och kärnfriska meningar. Lättläst och lite stolpigt. Välgörande och fritt från risk att väva in sig i språkliga svårigheter.