Märken på golvet

(Vi ska nog inte ha något nylagt golv – det kan ju bli märken i det)

”Vilket fult märke i golvet!” 

”Ja, det är nog ingen idé att ha nåt golv, det blir ju bara fula märken i det”. 

Så lät ett samtal i ett relativt vanligt svenskt hem.

 ”Det är ingen mening att ha bilar heller, dom får en massa stenskott och repor hela tiden…”.

 ”Och det är ju knappt nån mening att leva, för livet ger en ju bara en massa sår, bjuder på  irritationsmoment och andra tråkigheter, så det är ingen större mening med det heller”. 

Så utvecklades samtalet och tankarna i ett tämligen vanligt svenskt hem. Ju längre samtalet pågick, desto mer absurt blev det.

Funderingarna landade och flög iväg, kom åter och stack sin kos igen. Ju mer jag tänkte på märkena i golvet, på reporna och stenskotten i lacken och på törnarna en människa får under livet, ju mer komiskt och seriöst blev det. Till slut kände jag att jag bara var tvungen att skratta åt alltihop!

Kanske är meningen med ett golv att det SKA bli märken i det? Är meningen med en bil att det SKA bli märken på den? Är det inte en del av att vi måste möta saker som ger oss sår, lidande och frågor?  Kan det leda till en djupare insikt om livet som leder till att vi återerövrar livsglädjen istället?

Oj. De där märkena talar till mig om livet: barnens framfart över golvet, bilens framfart på vägarna och livsvandringen och allt vad den bjuder på, och ger livet nyanser, toppar och dalar, glädje och sorg. Som en elev skrev i en skrivarkurs på gymnasiet: ”lycka är att känna att jag levat”. Eller som det står i tvättmedelsreklamen: ”Smuts är bra”. Varför? Jo, smuts talar om livet.  (ibland hittar reklammakarna guldkorn…). Och ”bättre med lite damm i hörnen, än ett rent helvete”.

Jag tror jag ska tänka på ett nytt sätt om märkena i golvet.

”Livet är inte rättvist om man inte ser det ur ett längre perspektiv”. 
(Haruki Murakami) 

(första gången publicerad juni 2012)