Mellan E4 och Helenelunds pendeltågsstation

På väg från Kistamässan till pendeltåget som skulle ta mig till Stockholms Centralstation passerade jag under E4 norrut vid Turebergs trafikplats. Betong, cykel- och gångbanor och busshållplatser omgav mig på alla sidor. En liten grön ö med tussilago, blå scilla och vitsippor och ännu ej utslagna björkar fanns intryckta mellan alla dessa olika kommunikationsmöjligheter. Och hyreshus. Där det bor människor. Vanliga människor som du och jag. Mitt emellan E4 och Helenelunds pendeltågsstation.

De där vitsipporna, och scillorna ingav mig visst hopp i den hoptryckta livssituationen som de människor som bor där mellan E4 och pendeltågsstationen måste uppleva. Dag och natt: trafikljud, tågskrammel, inbromsningar, sirener, avgaser, lukt från uppvärmda bromsbelägg, gnissel i kopplingar mellan tågvagnar och röda och blå bussar i en aldrig sinande ström.

- Hur är det att växa upp här?, funderade jag när jag under konferensdagarna passerade gångtunneln som tog mig under E4 och bort mot stationen. Kan denna miljö skapa goda förutsättningar för barn och ungdomar att möta livet på ett positivt sätt? Uppskattar de sin omgivning, sin skola, sin livsmiljö? Har de sett en ko? Eller hört en gris grymta? Känt lukten av grisgödsel? Upplevt doften av en nyutslagen kaprifol eller sett ett fält med växande vete och korn? Hört fågelkvitter i gryningen eller känt doften av hav, salta stänk och nyklippt gräs?

Lyckliga gatan du finns inte mer
du har försvunnit med hela kvarter
Tystnat har leken, tystnat har sången
Högt över marken svävar betongen…
(http://dur-moll.blogspot.se/2007/08/tisdag-14-februari-2006.html)

När jag nu – några dagar efter mina vandringar däruppe i Helenelund, Kista – funderar vidare så fascineras jag om igen av de där vita, gula och blå blommorna som mot alla odds växte där och bara stod där och lyste upp verkligheten mellan betonghus och betongräcken. Kanske är det så att livskraften och det osynliga i oss är starkare än vår omgivning och att trots yttre förhållanden så är livet i oss starkare och gör att det destruktiva runt omkring oss kan övervinnas. Vi är som blommorna i Kista, Helenelund – vita, gula, blåa,  livskraftiga, lysande, levande, glädjespridande.

Livet segrar.