En alltför tuff uppgift

Göran Bergstrand heter prästen och terapeuten (sen 45 år tillbaka) som skrivit en bok om den sista kvinnan som avrättades i Sverige. Året var 1890, datumet 7 augusti. Hon kallades Yngsjömörderskan. Anna Månsdotter var hennes riktiga namn. Hon bodde utanför Kristianstad med sin familj. Hon fick tre barn, två av dem dog som väldigt små och bara Per överlevde. Annas man var sjuklig och dog ganska ung. Anna blev ensam kvar med sin son Per. Hon inledde en incestrelation med honom som höll i sig från hans ungdom till dess att de skildes från varandra. När sonen hade gift sig med en kvinna från en annan trakt och hotade deras relation, mördade Anna sin svärdotter. Först försökte hon få sin son att ta på sig skulden som den skyldige, men en vaken domare avslöjade bluffen och Anna dömdes till döden. Sonen Per dömdes för medhjälp till mord, till livstids fängelse som han avtjänade på Långholmen i Stockholm. Han satt inspärrad i 23 år. Och den grav han besökte efter sin frigivning var inte mammans, utan sin hustrus.

Det boken handlar om - den heter En själasörjares dilemma - handlar egentligen inte om de bestialiska handlingarna som skett, utan om den präst som av domkapitlet i Lund sattes på uppgiften att försöka omvända Anna Månsdotter före avrättningen. Kyrkan hade en sådan sed sen 1500-talet (Olaus Petri skrev noggranna instruktioner om hur man skulle arbeta och säga) och den 28-årige prästen Malte Hasselqvist sattes på uppgiften att själavårda den 20 år äldre Anna fram till omvändelse, och helst att hon skulle bekänna sin skuld inför Gud och människor. Hon gjorde aldrig det. Hon var sluten som en mussla och den unge prästen kände att han misslyckades i sitt uppdrag. Ändå påverkades han oerhört mycket av sina möten med henne i fängelset. Han besökte henne två gånger om dagen i 48 dagar under sommaren 1890, ändå fram till dödsdagen. En ganska jobbig läsning på flera sätt, men även väldigt intressant. Det absurda i alltsammans - förutom allt det hemska som hänt i själva sakfrågan: incest, mord, skuld och straff - är att vi frågar oss hur kyrkan kunde utse denna unga stackars präst sätta honom på denna uppgift, det är helt enkelt FÖR mycket. En ensamlevande, ung och oerfaren präst, utan möjlighet till egen terapi eller någon debriefing eller möjlighet till eget bollplank - hur kunde man tilldela en sån näst intill omöjlig uppgift? Helt sjukt.

Göran Bergstrand utgår från det terapeutiska perspektivet när han skriver om deras möten utifrån prästens journalanteckningar (som är offentlig handling idag). Bergstrand beskriver med utgångspunkt från dessa anteckningar om hur Malte förändras under och efter de många och långa samtalen i fängelset. Förändringar som ändrade allt för resten av prästen Maltes liv.

På många sätt har det blivit bättre inom detta område. Idag sätts ingen i sådana uppgifter helt utan skyddsnät och bollplank. Eller?