Att hinna

Universum är obegränsat och våra drömmar sträcker sig över obegränsade ytor och  tidsrymder. Datorer har allt större lagringskapacitet och mobiltelefoner och digitalboxar rymmer alltmer av ettor och nollor, fast i det i våra sinnen tolkas som bilder, filmer, texter och musik. Allt mer, allt större, allt snabbare, fast mindre i vikt och centimetermått räknat. Och allting rör sig allt snabbare. Jag köpte nu i mellandagarna en ny bärbar dator, den gamla var 5 år gammal och  har tuffat och gått hart när varje dag sen den köptes. Tappert av en Acer. Men när jag satt och sökte på nätet efter en ny, då kom samma tankar som min omgivning talar om: lagringskapacitet, antal kärnor, mått, och internminnets storlek och snabbhet, i mina tankar. Och det gällde att beställa datorn just i mellandagarna - trots att den modell jag bestämde mig för inte hade röd lapp - men inne i mig tyckte något att köpet skulle ske just då, tydligen drogs jag med i den allmänna köprushen och påverkades av alla reklamblad med annonser och explosionsbilder som talade om för mig att det var hög tid att agera. Att hinna.

Och nu ska jag hinna alltmer. Jag ska hinna bry mig om vänner som har det svårt, helst dem som inte har det svårt också, vårda min egen kropp och själ, lyssna på den musik som jag tycker om, se de program på TV jag spelat in, bry mig om de som jag kallar min familj, jag ska inte vara känslokall och låta ett barnansikte från Somalia på TV bara passera utan att jag reagerar, ska kolla elpriset och om jag ligger  rätt där, och om TV-utbudet är det optimala, ska jag ha nytt internetabonnemang eller duger det jag har, bilen ska skötas, och den där gamla tapeten i rummet duger väl inte längre. På jobbet ska jag vara effektiv, ha koll på utvecklingen, veta hur strömningarna inom IT och pedagogik rör sig, ha pejl på lagar om personuppgifter och integritet, in. Privat ska jag inte glömma gamla sammanhang och människor som jag vet frågar efter mig, jag ska hinna ha en genomtänkt plan för det här med näring och kost och motion och sova tillräckligt många timmar per natt, det måste jag hinna. Helst vill jag hinna studera också, gärna en kurs på högskolenivå för att öka mina skills som det heter nuförtiden. Att hinna.

Och inte blir jag yngre heller. Tänk på alla kurser jag inte hunnit gå, alla möten jag inte varit på, alla platser jag inte besökt, alla människor jag inte hunnit med och alla upplevelser jag inte tyat uppleva än, ska jag hinna det? Vill jag hinna det? Måste jag hinna det?

Eller? Jag vill tillägga, så ingen missuppfattar mig: jag är glad för allt runt omkring och att jag har det som jag har det.

När jag sitter på bussen och skriver - för att hinna skriva, för det vill jag - och ser allt detta framför mig, då känner jag djupt inom mig; jag hinner inte allt det här. Jag blir trött. När hinner jag det viktigaste? Att vara? Bara. Att leva mitt liv. Att jag duger som jag är? Att det är  bra, även om  jag inte hinner med allt det uppräknade och lite till? Jag känner att det jag just skrivit är viktigt. Tur att jag hann skriva ner det, innan det försvann i den allmänna inre eller yttre strömmen av intryck, uttryck, avtryck, förtryck, helt enkelt: tryck, som möter mig idag.

Känner du igen dig? Hinner du?

Att hinna eller inte hinna, det är frågan. Eller att vilja, det är kanske det  som  är den egentliga och avgörande frågan.