Varför super Jeppe?

Berättelsen om den första kvinnliga prästen i Växjö stift, Inger Svensson, som Tom Alandh producerade och programmet visades i SVT i februari under programrubriken: Och förlåt oss våra skulder…

Alandhs sköna berättarröst, med typisk stockholmsdialekt, framställer en sammansatt människa som hela sitt korta liv - 51 år - kämpade mot demonerna. Om de inte hette mobbing i skolan, eller att hon var ganska utfrusen av sina systrar, så hette mobben "det etablerade" och de konservativa eller ortodoxa. Eller spriten. Ungefär som Jo Nesbös huvudperson, kriminalpolisen Harry Hole, som kämpar mot sin demon: Jim Beam.

Inger Svensson.
Skärmdump från dokumentären.

Som teologistuderande prästdotter i Lund var det inte lätt när hon kände motståndet mot sitt val att vilja blir präst. Hennes pappa, kontraktsprost, stödde henne i studie- och yrkesval. Desto fler var emot det. Hon hade lätt för att studera och lära sig, hon var en scenapa som liten, glad och spralllig, öppen och hade lätt att få kontakt med människor. Men när hon blev vuxen och trängdes in i ett hörn, uthängd i pressen, motarbetad och flera gånger omplacerad, då löste hon problemet med att dricka. Sprit alltså. Tyvärr åkte hon även dit för förskingring av kollekterna på en plats där man förstod att allt inte stod rätt till, eftersom hon redovisade 0 kronor i kollekt vid upprepade tillfällen. 30.000 kronor försvann i tomma intet. Till vadå? Ingen som vet, vi kan bara fundera. Hon visste inte själv, sa hon. Men hon åkte dit. Villkorlig dom. Dagsböter.

Men efter 2 år var hon tillbaka som präst. Och fortsatte sin alldeles personliga kamp för de dagliga sysslorna och många möten med människor. Andra berättade i dokumentären om Ingers förmåga att lyssna, att vara lyhörd och att visa empati för sina medmänniskor. Vid dop, bröllop och begravningar var hon visst en lysande officiant.

Växjö stifts första kvinnliga präst var hon. Och förblev så länge. På hennes lilla platta och liggande gravsten framför sin mammas och pappas betydligt mer påkostade gravsten, står det inget efternamn, ingen titel, det står bara: dottern Inger, 1945 - 1996. Inget mer. I sten inhugget. Betyget. Bedömningen. Det  bestående  intrycket. På en kall stenyta.

Programmet tog inte ställning till kvinnoprästmotståndet eller något annat heller för den delen, Ahlands mission är inte skjutjärnsjournalistens, utan vad han gör att är skildra människors liv och öden. På ett dramatiskt, enkelt, naturligt och äkta sätt. Så att både skratt och gråt stockar sig i halsen hos tittaren.

Programmets titel är talande: Och förlåt oss våra skulder... Finns det förlåtelse för  en präst? Och för alla de andra? De som tog till orda och de som skrek högst? Vem är utan skuld? Han eller hon må kasta första stenen.

Se hela dokumentären: >> http://www.svtplay.se/video/1806646/och-forlat-oss-vara-skulder