Kärlekskursen

Är titeln på en bok, skriven av Anita Goldman. Den har två trådar: den ena kallar hon Guds kök och den andra Rummet med den gula soffan.  De två trådarna vävs dock ihop på ett ganska märkligt sätt. Köket där alla kryddor, grönsaker och maträtter bearbetas och iordningsställs vävs samman med en annan process, inom huvudpersonen. Växandet i den sörmländska trädgården i det överdådiga huset är en metafor för det som händer på insidan av henne under en tidsperiod av ungefär 3 år.

Boken handlar om det förbjudna: kärlek mellan klient och terapeut. Att det är fråga om en kurs, betyder att författaren lär sig spelet om hjärtat. Varandras hjärtan, varandras innersta. Boken handlar om författaren själv. Katja Kisch är Anita Goldman. Sviken, övergiven, lämnad i 45-årsåldern, beskriver hon vad som sker inom henne.

Hon väver samman sitt liv med mytologi, religion och växtriket på ett ibland övertydligt sätt, men det var kanske så hon upplevde denna tid - hon blev ett med de historiska beskrivningarna av inre processer och kamp, och hon blev ett med naturens växande. Som läsare rycks jag med i hennes levande berättande och boken går mot ett klimax, och det är tidvis omöjligt att lägga ifrån sig den. Men när klimax är nått - när de får varandra, eller snarare: de ger sig till varandra - så är förtrollningen bruten, laddningen är borta, paradiset förlorat, antiklimax är nått. Boken visar i all sin ärliga nakenhet att spänningen och det lockande fullständigt förlorar sin kraft i det ögonblick som de ger efter. Och i sanningens namn är det terapeuten som ger sig, efter år av inre styrka, tålamod och en bergfast hållning. Hon gör en jämförelse mellan sina otaliga ord i mail och i terapisituationen, med skapelseberättelsen i bibeln, där det står “Gud sade, och det blev….”. Precis så blev det i relation till terapeuten S i boken: hennes ord uttalades, gång på gång, och de skapade något som ledde till något. Något som blev en sorts relation, en explosion av känslor, en räcka av möten och någon form av kärlek.

Tyvärr blev eftersmaken inte lika god som själva erfarenheten när hennes kamp om honom var över. Och efter läsningen vet jag inte om det som Anita Goldman berättar om är något positivt för henne eller inte. Erfarenheten är i sig själv ett tydligt vittnesbörd om en inre kamp och en befriande process som var nödvändig och viktig för henne, men själva relationen blev mer en hävstång för att lyftas ur ett destruktivt tillstånd. Och det kanske är det detta som är hennes poäng: det var en kurs i kärlek som visade både på “kärlekens” framsida och baksida, en kurs som ledde till diskurs. Dvs. hon insåg vad som verkligen låg bakom det hon trodde var kärlek. Någon som såg henne, någon som bekräftade henne, någon som vågade gå med henne i hennes innersta tankar och som tog emot henne för den hon var. Och då var vägen öppen för alla sorters känslor.

Läs den! Den ger insikt.